Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Förtrollningen häves, och personen återfår sin mänskliga gestalt.
Förr i världen kunde de trolla, och då hände sig ofta, att de blevo trollade till vargar, men om man kunde säga namnet på honom, som hade blivit trollad, blev han till folk åter. Så hände sig också en gång, att en käring såg en varg stå bredvid trappan sin och lura genom dörren. Käringen menade då: »Om jag sku veta, att du är Matte, så sku jag giva korven åt dig». Och när hon hade sagt det, blev vargen till folk, och så var det hennes egen son, som hade varit trollad till varg.
Midsommar
Majstång hade de förr i tiden för femti, sexti år sen. Den hade ett kors tvärs över och var klädd med blomster och kransar. Hela huset var lövat om midsommar, och de hängde fullt med kran- sar på väggarna.
Påsk
Det fick inte vara några kalaser i fastan. Påskveckans dagar kallades fastlagsmåndag, fläsketisdag, askeonsdag, skärtorsdag, långefredag och påskelördag. Om påskekväll var de ute och sköd. Påskeldar nyttar de ännu. De skulle skjute och tända värme för att skrämma påskekäringarna. Ägg fick de äta om påskemåran så myet de kunde. - Solen dansa över Kristi grav, mesamma ho gick upp om påskemåran.
Himlakroppar
De skulle hogge ved på ny, annars svartnar glöden fort. De skulle slakta grisen på ny, så kryper inte fläsket men blir drygt. Det var noga att ta ut lysning på ny. Det var några, som tog ut lysning på svarte satan, och det blev olyckligt. Om det är tätt med stjärnor i vintergatan, blir det hård vinter. "Liggande ny och stående matroser" d.v.s. blåst. "Stående ny och liggande matroser", d.v.s. lugnt väder. Det var en, som stal ved på en söndag. Han slår i månen med vedknippan på ryggen.
Festeldar och nödeldar
De tände eld på Valborgsafton. På påskakväll var det påskeld för att hålla påskekäringarna borte. På midsommarkvällen brände de tjärtunnor och höll midsommarvaka där.
Husdjurens sjukdomar.
Då en ko blev sjuk, kalla de på en klok gumma. Ingen fick komma in, då hon botade, för hon påstod, att någon förgjorde koa. Den som skulle bota en ko, gick till näste grannstuga. En fick inte tala på vägen dit eller säga något, då en kom in. En satte sej vid tröskeln med händerna på ryggen. Alla kände till den seden, så folket i huset la en bit bröd i händerna, och det skulle koa äta. Då en ko miste jorden - det betyder, att den inte kunde idissla - gav de 'na en klumsebit och brö och salt. En del skar de sjuka kreatura i rumpen. De skulle plocka knutorna, som finns under ###, det är något som gror på rötterna - och ge korna, för att de skulle bli brunstiga.
Juldagen.
De lyste sej till julottan med furubloss. Jag minns, att de hade så brått hem igen; det var visst för att få bra skörd. Hela juldagen skulle de ligga stilla hemma och inte gå någonstans.
Nyår
Den förste karl, som kom in, då de satte vid spinnrockarna på det nya året, kallades rockeman. I nyårsny tog de upp nyårspsalmen. En skulle hålla psalmboken bakom sej och öppna den. Det skulle bli så under året, som det stod i psalmen.
Veckodagarna
Torsdagen var en olycksdag. Då skulle de inte börja något arbete eller ha kalaser eller flyttning. De talade om "stackota torsdagsfärd".
Lucia
I min ungdom klädde vi oss och gick lucior och sjöng, men nu minns jag alls inte den visan. Vi var fyra stycken, vitklädda alla, lika klädda allihop med ljus ikring huvet. Vi hade med oss kaffe och lussekatter. Vi gick till de närmaste grannarna. Det var klockan fyra på morgonen. Vi stannade utanför dörren och sjöng att de skulle släppa in oss. Detta kallades inte lussebete. Det förekom aldrig att folk stekte fläsk och åt den morron. Kreaturen skulle ha hö tidigt den morron, och då skulle man tala om för dem, att det var lusseotta. Har inte hört sägas, att lussenatten skulle vara årets längs- ta natt. Vet inte vem Lucia var eller varför hon firades. Inte tal om lussegubben.
Gastar.
Gasten – det är någon som drunknat. Det är som nödrop, det har t.o.m. jag hört. Det är en sjö i Spekeröd, där ska en torpare, som bodde i Romelanda, och som hade gått på isen, ha drunknat. Så var det en bekant till honom, han vaknade på natten av att det knackade på rutan. Han frågade, vem det var. Då talte den döde om, vad han hette och sa, var han låg. Den andre kände honom på målet. Den döde ville till vigd jord. Den andre viss- te inte ens att han var död. De sökte honom och fann ho- nom.
Det stora sjöodjuret i Södra Bullaresjön. Vrakar.
I Södra Bullaresjön fanns förr ett stort sjöodjur, en drak eller orm, som låg ute i vattnet och sam runt Smeviksön. En gång hade denna draken kommit upp på land. Han låg uppför ett berg en gång, då en person från Fagerhult fick se honom. Mannen hade dock gevär med sig, så han sköt draken, och blodet rann ned i sjön och färgade vattnet rött. En röst, som lät dovt och kom långt bortifrån sade då till mannen: "Ingen i din släkt skall dö på blejesäng" (= ble- kesäng - satesäng) Det inträffade också att alla i hans släkt omkommo genom olyckshändelser av olika slag.
Husbygge
Hytterna var byggda av sten och jord eller jordtorvor. Gol- vet var av tilltrampad lerjord. Några fanns som hade stenplattor på golvet. På taket låg sparrar med halm och mossa över. Från marken till oxa (takskägget) var det ofta inte mer än en knapp meter. Golvet låg i allmänhet under marknivån för att det skulle bli litet högre till taket inne i hyttan. Runt ytterväggarna var en mullbänk, som stängde ute vatten och drag. Fönstren var små gluggar som inte kunde öppnas. Vanligtvis fanns ett sådant fönster på ena gavelväggen och ett på ena långväggen. När det skulle vädras måste dörren öppnas. Under den kalla årsti- den skedde detta aldrig utom när man kom och gick. I ena hörnet vid fram- gaveln var en öppen spis. En rökgång, gjord av sten och lera, ledde upp till skorstenen på taket. Möbleringen i hyttan var den enklast tänkbara. Vid ena lång- väggen fanns en långsäng, hopspikad av grova bräder. Där låg mannen och / hustrun. Hade de varit gifta några år, så fick de mestadels dela säng- utrymmet med ett par, tre barn. I en del hytter hade de bingar, bestå- ende av en botten, en frambräda och två gavelbräder, allt av ohyvlat och omålat virke. Där låg barnen. När det var många, så låg de skafföt- ters. På dagen lades ett lock på bingen, som då tjänade som sittplats. Bordet var några hopspikade bräder som lagts på bockar. Två stolar skulle finnas. De var hemmagjorda och hade tre ben. Barnen fick alltid stå vid bordet och äta. Stolarna var för far och mor. En kista skulle också finnas i varje hytta. Där stoppades kläder och sådant ner som inte användes till vardagsbruk. Några andra möbler fanns inte, om man inte räknar arbetsverktygen. En spinnrock hade de flesta och någ- ra en vävstol. Och så hade de förstås material för korgflätning, slöjd- saker och sådant. Till långt frampå 1860-talet användes törvedsstickor till lyse. Det kostade inga pengar. Några hade förstås redan dessförinnan tranlampor, men det dröjde innan alla hade råd att införa denna för- bättring. Vid den tiden fick bönderna fotogenlampor, men hytternas folk var alltid långt efter i utvecklingen. Jorden där hytterna låg var oftast mager och stenbunden. Där- för odlades nästan endast potatis. Några sådde lite havre för att ha / till hönsen. Äggen använde de aldrig själva, utan dessa såldes eller byttes mot andra förnödenheter. På vintern hade de hönorna inne i hyt- tan. Då fick bingen vara hönsgård. Potatisen var den huvudsakliga födan. Potatis, salt och vat- ten var ett vanligt middagsmål. Dessemellan blandade de havremjöl och vatten till en välling som de åt. Bröd fanns inte, utom när barnen hade tiggt eller bytt till sej sådant hos bönderna. De hade ingen jäst och kunde inte baka. Potatis kavlades ut och blandades med mjöl och vatten till en deg. Av denna gjordes en sorts pannkakor som kallades läffser och stektes i en panna eller på en plåt. För sitt arbete hos bönderna fick de mjöl, korn och bondbönor. De senare koktes och utgjorde någon gång då och då ombyte på kosten. Fisk var mycket sällsynt, men stroppar (magar) och ganer (gälar) kunde de byta till sej i fiskelägena. De gamle talade om, att när det var nödår blandade de mossa i läffserna. Det hade hänt flera gånger under 1800-talet. Vid högtiderna var maten lite bättre än annars, för då gick nästan alla borta hos bönderna och arbetade. Lönen tog de mest ut i mat.