Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Människor, djur, redskap förtrollas.
En karl, som friat till en flicka men blivit tillbakavisad, lät hästen, med vilken brudparet for hem från vigseln, hoppa och stegra sig, så att man icke kunde komma förbi den försmåddes hem. Genom att slå eld omintetgjorde man denna trolldom.
Juldagen
Om juledag måra skulle far i huset gå och ta en tingen av var sak de ätit av på julekväll, brännvin, gröt, fisk o.s.v., och bolla det samman och ge hästarna. De körde hem så fort de kunde från ottesången, för då blev det bra med skörden. Prosten Lundberg stod på kyrkbacken och såg, hur de russla hem allt de kunde.
Mara.
Maran red både folk och hästar, så de blev förskräckeligt sveda. Om de satte skorna med hälarne till sängen, skulle maran ha gått ifrån sängen.
Nyår
Den förste karl, som kom på besök, när de börjat spinna på det nya året, kallades rockeman. Viss rocken gick i stycken, skulle han hålla den i ordning, så alla karlar var rädda att komma först. Huggelampa kallades det första kvinnfolket, som kom, när de högg famneved.
Djävulen
Den onde kallades Gamle Erik, Skam, Hin håle, Hornper m.m. En spelman, som hette Nätte-Kalle och var barnfött i Hogdal, spela tidigt och sent och söcken och helg. Han var ute en gång och spela en stor helgdag, kanske var det juldagen. Ungdomen rogade sej där. När han satt där och spilla, såg han en karl, som hade ludne ben, som dansa allene mitt inne i ringen. Nätte-Kalle tog felan och slog i väggen, så bitarna dröste bort. Han spelade sen aldrig mer.
Vattenväsen
I Trolltjärn fanns näcken. Min kusin präka om, att han sett 'en. Han kasta en sölvpeng i vannet. Näcken kunde skapa sej till vad han ville, påstod de. Men de hade 'en bara att skrämma barn med.
Skogsväsen
Skogsråa likna ett fruntimmer men skulle ha rump. Hon kunde göra, vad hon ville med karlarna, om de sa sitt namn. Det var en, som var i skogen och hogg timmer. På kvällen hade han lagt på eld för att värma sin mat. Då kom skogsråa fram och spurte, vad han hette. "Själv," sa han. Hon stod där och värmde sej, men han tog och slängde värme på 'na. Då ropa hon: "Själv bränt mej! Själv bränt mej!" Då svara berghatten bort i fjället: "Har du själv bränt dej, får du själv ha't."
Bergväsen
Förr i gamla tider var här mycket berghattar. De hade kret- tur inne i berget. Berghatten tålte inte kyrkeklockerna, när de ringde. På ett ställe var det en, som blivit bergtagen. De hängde kyrkeklockor utanför en dörr i berget, och berghatten måtte släppa ut 'na. Det var en, som fått en byting. Det var en berghatteunge. Den var så grym att se. Nu är den dö.
Svartkonst.
Svartkonstbok var något styggt att ha. Då kunde de göra allt, till exempelvis kunde de märgstäle kreatur, så de avmagra och blev ståen- des som tomme skinn. Många har gett sej ut för att kunna vise tjuven. En hade mistat något och for till en spågubbe i Norge. Det hade varit så styggt, han fick se den som stulit, och han sa: "Jag går aldrig dit, om det blir aldrig så mye borte." Det fanns trollkäringar, som kunde se ansiktet på den som var tjuven i en kopp vann, och de spurte, om de skulle sticka ut ögonen eller skäre av halsen på tjuven. Om de pisse över tummefingern mot nor, fick de tur i kortspel. De skulle sticka fullt med hål i ett stort äpple och hålla det i arm- hålan under ett dygn och sen ge det att spise till den, som de ville skulle bli gla i dem.
Tomtar
Jag har råkat ut för nissen. Jag låg i ladan och sov. Jag såg 'en inte, men jag kände 'en, det dufsa och gick. Nissen lika så somliga kreatur, och de blev pena, men de andra blev magra och dåliga. En karl banna i skallen, och han fick en örfil. De satte mat till nissen om jul, och om måran var det tomt i fatet. Om de glömde det fick de en örfil.
Mara.
Mara kom och la sej på dem och höll på att kväva de. Det hette att de reds av maran. Morfar var en stark gubbe, han grep tag i 'na, men hon försvann. Om de satte ett par skor vid dörren, så att tårna peka in, skulle hon bli stående och inte komma ut. Det skulle vara en kvinnoge- stalt.
Djävulen
På Bossgården var det väldigt med kortspel, och de oväsnades förskräckligt. Då fick de se en stor, svart hund under bordet. De sluta genast med spelet, och ingen våga säga ett ord. Det var Skam själv. De kallade djävulen för den onde, hin håle, Skam m.m.
Tomtar
I gamla tider fanns det tomtenissar här på Tveten och hos grannen på Torgersbo. De stjäl furage från varandra, den på Tveten tog på Torgersbo och tvärtom. De möttes ute på gärdet med några strån från varandras gårdar, och de blev osams och slogs, så det rök, men om måran plocka de upp allt, så det syntes inte, var de varit. På Boråsgården var de så i bet för tomtenissen. De hade kört hem en stenhäll från berget, där han hade sitt bo, och han flytta efter och blev så besvärlig. En barrkvist låg ute på berget och hoppa, fast det var alldeles stillt. En gammal gumma ville veta råd till det, och hon tog kvisten och stoppa in i bakugnen. Men hon hade inte förr kastat in kvisten i ugnen, så hoppa alla bakedoningarna ut på golvet. T.o.m. i lagården var nissen och ryckte undan pallarna, när de mjölka, så de fallt. En av sönerna hade varit på Näsing och skratta, för han trodde inte, att nissen hade kommit till Boråsgården. Om kvällen gick han till stallen och gav hästarna. Han hade ingen lykta och / såg inget. Men då han gått ut och stängt dörren efter sej, knacka han tre gånger på dörren. Då knacka det tre gånger från insidan. Han kom in alldeles vettskrämd. Till sist tog de väck ett fönster och sköt genom hela lagårn ut genom dörren. Det skulle ha hulpit, så nissen blev borta. Mamma tala om, att det var en tomtenisse, som hette Junker. Han var snäll och sikta mjölet till bakning, och det blev drygt mjöl. Hon som hade tomtenissen tyckte, att han inte skulle gå så dåligt klädd, utan hon sydde nya kläder och la till 'en. Han tog dem på och sa: "Junker är granner, han sig neddammer, han siktar aldrig mer."