Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsrå
Skogsråa har de nog talat om att de kunde få se i skogen ibland. Men hon var farlig för hon kunde förvilla folk så att de inte visste vart de skulle. Men en del tyckte hon om och de hade nytta av henne för dem hjälpte hon. De kunde bara behöva gå till skogen med bössan så var det alldeles om det skulle komma djur till dem. Skogsråa kunde förvandla sig så ibland var hon ung och vacker men ibland var hon som den styggaste käring. Hon hade svans också.
Skogsväsen.
På Kavlanda skog såg de skogsrå. Hon var så vacker fram till att se, men då hon vände ryggen till, så hade hon riktig svans som en häst. Det var en dräng, som var så satter för henne. Hon frågade först, vad han hette. "Jag heter själv." Han kom så nära, så han kastade något varmt på henne. Då skrek hon. "Själv har gjort'et." - Då svarade det i skogen: "Har du själv gjort'et, så får du själv ha't."
Skogsrå
Det var något som far brukade kalla för monkeräjler. Det var när han tala om skorå och sådant. Han tala om en sådan monkeräjel. Det var en som var ute och jagade. Som han gick i skogen, så mötte han en fin dam. Han slog sig i prat med henne. Han följde med henne och de kom in i ett fint slott i skogen. När han vaknade på natten, så fick han se ett fruntimmer, som hade svans och hål i ryggen. Han svor till och då låg han långt ute på en myr. Det var skogsråa, som hade förvillat honom.
Skogsrå
Skogsråa talde de allt om. Det var två som var ute tidigt en morgon och skulle jaga hare, men de fick inga harar se. Så mötte de ett grant fruntimmer, som frågade dem, om de hade fått nån hare. "Nej, vi har inga harar sett till", svarade de. "Då ska I snart få", sa hon. Ja, strax därefter fick de se en hare, men då sa den ene: "Den ska vi inte skjuta, för då kan vi komma i hennes våld". Och de sköt honom inte.
Skogsväsen
Skogsrå - det skulle vara e' i Tolgerseredberga nära prästegårn så sent som i min tid. Där höllt hon till. Det var suttna (sådana) som gick dit upp och spelade kort. Hon kom till dem och ville, att de skulle följa henne på vägen. Hon ville inte visa baken. Framifrån var hon det skönaste fruntimmer, som kunde finnas. Var det en karl, som gav sej i lag med henne, skulle det aldrig fattas ho- nom något. I Hjärtum var det en, som hade låtit skogråa locka sej. Men så ledsnade han på henne. Då gjorde hon så, att han blev sjuk och dog. (Känner ej sägnen Tibast och vendelrot)
Skogsväsen
En karl träffade "skogroa", han gav sig i prat med henne och kunde sen ej låta bli att gå till hen- ne då hon kallade på honom. Hans hustru jagade honom då ifrån sig och tyckte han jämt kunde hålla sig till sitt fruntimmer i skogen. Sen var han försvunnen. En jägare träffade en skogsrå, hon sade till honom, att han skulle få tur i jakt, om han gav henne en gåva, då skulle han sen aldrig skjuta fel. Om man gått vilse i skogen, kunde man vränga tröjan avigt, så hittade man rätt. Ett annat bra sätt var att ta av sig halsduken och knyta knu- tar på den. Det har berättats av de gamle, att man sök- te bränna skogsfrun med glöd, för att hon ej skulle för- därva milan.
Skogsväsen
I mina yngre dagar vandrade jag gård från gård som byskomakare och då fick jag höra både ett och annat om sägen, tro och sed. Bland annat berättades det om hur skogsråna var galna efter manfolk och dem som skogsrån en gång fått i sitt våld var tvungna att gå till henne då hon ville ha dem till sig. Så berättades det att Ödsmåls socken var en dräng som hade umgänge med ett skogsrå och då hon kallade på honom måste han ut och gå till skogsrået. Drängen var ängslig deröfver men kunde ej bli fri för "trollet". Hans husbondefolk försökte hjelpa honom och stängde honom inne, men det hjelpte hvarken lås eller bom han måste ut och när han kom hem var han trött och medtagen.
Skogsrå
På Orust vid Förnäs gick det en karl förbi skogsrået en gång. Hon var som urholkad i bak. Hon ropade i skogen. Karlen ropade till henne på skämt: "Goddag, fästmö!" "Håll ord med det," svarade hon. "Ja, det kan jag väl göra," sa han. Han gifte sig några år efteråt och då kom visst skogsrået och fordra honom och på kvällen låg han styggt i brudkammaren.
Skogsrå
Per August i Kärr var ute om kvällen och tog vägen genom skogen. Rätt som han gick där, kom skogsfrun springandes bakefter. Hon var så grann framifrån, men bak såg hon ut som ett ihåligt "kn6tråg", sa han. "Vad heter du, vad heter du?" ropade hon efter honom. Men Per August svarade inte, för hade hon fått veta hans namn, hade hon haft makt över honom när som helst, var givet. Så han teg still. Till slut sa han till henne: "Dra te Skam, ditt åbäke!" Och sen såg han henne aldrig mer.
Skogsrå
Det tvar en gång en man från Skee, som kallades Ivar i Ånneröd, som en natt hade kommit i lag med skogsrån, och därvid fick hon en sådan makt över honom, att när hon kom och ropade på honom, så måste han ge sig ut till henne. Men till sist fann mannens hustru äntligen på råd. Hon gick till skogsrån och gjorde sig till god vän med henne och frågade henne, vad de skulle göra med en tjur, som de hade, som brukade att gå till andra kor men ej stannade hemma hos dem, som de hade på gården. "Jo, salt, malt och cecilierot, de ger tjörn te bot", svarade skogsrån, som ej anade någon list. Då hustrun kom hem, så passade hon på att lägga dessa saker i mannens mat. Och det gjorde verkan, ty efter den dagen stannade han hemma hos hustrun och tog alls ingen notits om, hur skogsrån sprang utanför väggarna och ropade. — Ofta hörde de hur hon ropade: "Sju faderlösa barn." Av detta rop antog de, att mannen hade haft sju barn med henne.
Skogsrå
Gumman mins far talte om att drängen hans varit ute på midsommarvaka. Lite på lätten var han. När han kom och gick igenom en trädlund, tyckte han, det var fästmön hans, som satt där, och hon gjorde miner, att han skulle komma till henne. Hon skiftade så många dräkter, men han gick inte, utan han sa: "Gå Skam i våld, din rackarepacka!" Då gjorde hon ett skratt och försvann.
Skogsrå
I en skog låg tre kolare och sov. Då kom en skogsfru. Hon tyckte som sanningen var, att det var en lång och en kort och en bugete. Så sa hon: "En bugete och en schwang, en stäckete och en lang. bägge mage lige." Så skulle hon dra dem i benen för att göra dem likadana och upprepade: "Bägge mage lige." Då kastade den ene en eldbrand på henne, och då hon inte såg, vem som gjorde det, trodde hon, att hon bränt sig och sade: "Alver, själver bränner mig." Då ropade bort i fjället: "Har du själv bränt dej, får du själv ha't."
Ynglingen som fick sällskap med skogsrået
I Ånimskog (? ) — det ligger ute vid Vänern — där var jag ute för skogsrået. Jo, där var jag regält ute för henne där. Jag var ute och gick 'en kväll.. Där var nu inte ondt för att hvarken .se eller höra (skogsrået). Hon kunde gå uppe på ett berg efter gärdsgårdarna och hålla sådant väsen. Så var det en kväll, jag hade varit på en gård, som heter Anneberg, och när klockan var väl vid pass elfva på kvällen, så skulle jag gå hem. Så var det en piga, som hade gått nordefter (= norrut) i kvällningen, och hon brukade att hjälpa dom på Persmyren, och henne kände nu jag godt. Och när jag kom och skulle gå hem om kvällen, så fick jag se ett fruntimmer framför mig. Och jag ropade på henne. »Vänta, Johanna, så får vi följe! » Men hon gick, och när jag kom in i skogen, så kom hon fram till mig. Så fick jag se, att det var skogsrået. Hon hade grå ludd i ansiktet och två stora häng-schalar, en på hufvudet och en på halsen. Jag gick, och hon följde med. Hon gjorde mig allt sällskap, som jag begärde. Så funderade jag på om hon kunde ha kropp. Och så gick jag nära ett träd, och så puttade (= knuffade) jag henne in till det. Men det var allt, som det skulle varit kropp, för det puttade emot. Och sedan så följde hon mig nära en mil. Och så kom jag till en gärdesgård, men då blef jag af med henne, för där var hon inte karl till att kunna gå öfver. Ja, det var fullt med skogsrå däroppe.