Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Förvandlade
De trodde att det var människor, som vara mara. Jag kommer ihåg att de sa: "Den och den är mara."
Mara
Det var en skräddare, som satt och arbeta på en gård. De bruka ofta arbeta ända långt in på natten. Det låg en tös i en bädd i samma rum, där han arbeta. Hon gick upp ur bädden och sa: "Usch, sju långa mil!" Hon var mara och nu måste hon sju långa mil för att rida. Men då tog skräddaren upp en rem och klappa till henne, och sedan var hon aldrig mara.
Mara
Mara red dem. Bara en kunde komma åt att skära henne, så blon kom, så skulle hon inte kunna komma igen. Det var en, som hade fått tag i benet på henne och skulle hålla henne, men det lyckades inte. Hon red på en häst, det såg jag på Olsåker. De hade fyra hästar; de tre var riktiga, men den fjärde var så svetten flöt. De sköt en skata och hängde över honom, och så hängde de en lie över honom. Det var meningen, att mara skulle skära sönder sej på den.
Marulvar och maror
Marulvar och maror 1. En man kunde vara marulv och en kvinna mara, utan att de själva visste om det. Men man kunde känna igen dem på det, att de inte hade ett enda hårstrå på hela kroppen (utom på huvudet) 2. En vinterkväll satt skräddarn uppe och sydde i en bond- gård i Valla socken. Far och mor i huset hade gått och lagt sig. Rätt som det var, steg mor upp och började klä på sig. När hon det hade gjort, riste hon på sig och sa': "Usch långt och kallt till Hjälteby!" Så gick hon mot dörren. Men då ropade skräddaren på henne, hoppade ner från bordet och ställde sig i vägen för henne. Då vaknade hon och visste inte alls till sig. Om inte skräddarn hade väckt henne, så hade hon farit iväg till Hjälteby och ridit marritt på någon sovande där. Så trodde de närvarande. Men om man kallade en mara eller en marulv vid namn, gick förtrollningen av dem. 3. Den, som brukade hemsökas av maran, skulle sova med en dragen kniv i handen. Då vågade hon sig inte på honom. / 4. Kom någon på dem vid utöfningen som marulf eller mara och sade hvem han eller hon var löstes dessa från förtrollningen. 5. Den som reds af mara var kraft och viljelös det säges att en som reds af mara ansträngde sig och grep efter maran vaknade och skrek nu har jag äntligen fått fatt i dig din usla mara men hade då endast en fjäder i handen. 6. Hästar rids äfven af maran kännetecknet var att morgonen stod hästen drypande af svett. Botemedel var att hänga en skjuten skata öfver stalldörren eller ännu bättre öfver hästens rygg samt att binda en skarpslipat lie på hästryggen med eggen uppåt. 7. En dräng berättade för sin husbonde att hans häst reds af maran denne sade då jag skall "botan" bandt en lie på hästryggen med eggen uppåt. Om morgonen när drängen kom i stallet låg hus- bonden död på golfvet klufven i 2 delar. Denne var således marulf utan att han sjelf viste om det.
Mara
Mor te Hilma berätta, att för att man inte skulle bli belamrat av mareskräck så skulle man sätta vänsterskon te höger om högerskon, så kunde inte mara få skorna på.
Mara (ridas av, skydd kniv i dörrklinkan)
Det var två gubbar i Kongsvigen som var ridna av maran. Den ene satte en kniv i dörrklinkan, då kunde hon inte komma in utan där fastna hon. Men den andre blev inte av med henne, utan hon härjade så svårt med honom. Han har själv berättat detta här för mej.
Maran
Det var en gumma i Stala som talade om att då en kvinna skulle få barn, och hon ville detta skulle bli mara eller marulv, skulle hon ta efterbörden från ett sto och draga över hu- vudet, innan barnet föddes.
Vårhalvåret
Mars med sitt skägg lockar barnen utom vägg, april med sin röa luva lockar barnen in i gruva. - April kan vara skarpare än mars. Om solen skiner på Jakob, blir det en sträng vinter, men den blir inte långvarig.
Mara
Maran var någon sorts folk, som red dem om natten. Det var en, som spurte en käring, vad hon skulle göra, för mara red hennes man. Käringen sa: "Salt och malt och ciciliarot, det står man till bot!" Gumman koka det och gav mannen, och han blev hjälpt.
Maran
När djuren stod svetta så sa’ de att mara re dem. Då var det någon sorts ”marebuskar”, roliga knutar från träd, som de satte upp över djuren, både i ladu- gårdar och stall. Det har de allt haft här in i senare tid.
Mara
Mara är något styggt. Förr var det så mycket tal om den. Både kor och hästar och folk kunde ridas av maran. Jag vet en gång att karlarna kom och sa att maran ridit hästarna till Hermelins. Men då tog de och hängde en lie i taket över hästarna.
Mara
Pigan i en gård var mara. En skräddare satt där sent en kväll och sydde. Då fick han höra pigan i huset säga. "Usch, dåligt vär å härifrå å te Bolsta!" Bolstad ligger i Kareby socken.
Mara.
Mara kom och la sej på dem och höll på att kväva de. Det hette att de reds av maran. Morfar var en stark gubbe, han grep tag i 'na, men hon försvann. Om de satte ett par skor vid dörren, så att tårna peka in, skulle hon bli stående och inte komma ut. Det skulle vara en kvinnoge- stalt.