Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Det hände att "skogsråa" skrämde hästarna, så att man inte fick fram dem efter vägen. Det var särskilt far- ligt på skogarna. Mellan Kasenberg och Avelsäter i Värmland finns en stor skog, där blev de ofta stående på vägen i forna dagar. Och detta slyldes på "skogs- råa". Hon kunde sätta sig bakpå åkdonet, så att inte hästen orkade dra.
Vårhalvåret
Mars med sitt skägg lockar barnen utom vägg, april med sin röa luva lockar barnen in i gruva. - April kan vara skarpare än mars. Om solen skiner på Jakob, blir det en sträng vinter, men den blir inte långvarig.
Läkekonst
Engelska sjukan. De hade för sig att det var någon som tala' illa om barnet och att det fick engelska sjukan utav det. Såna som hade ont med sig kunda orsaka den sjukan. Det var att ta något av en sådan persons kläder och bränna och ge barnet in askan. Ingen träddragning eller jorddragning. Doktorerna kunde inte laga engelska sjukan. Gulsot. Man skulle äta gult silke. Fallandesot sa de - vet ingen bot. Det var många som hade ringar i örona av guld eller bly för "ont i huvet" - silver hjälpte inte. Detsamma skulle hjälpa för reumatism. Piggar - om man lade på kornmjölsklumpar, så drog de ur varet. Åderlåtning var det mycket förr. Det skulle min far ha / ett par gånger om året, annars skulle han inte kunna lyfta upp armarna. Det var för reumatism. Det var alltid klockarn, som åderlåt, när som helst på året. Han tog hål på vänstra armen litet nedanför armbågen. Koppa med kopphorn eller glas gjorde de - det var alltid bak på ryggen för sådana, som hade ont av värk. Det var gamla gummor, som kunde koppa. De gjorde ett litet hål, där kopp- hornet skulle stå. Värken beror på tjockt blod, som står mellan köttet och skinnet. Det var de som hade blodiglar med. De köpte dem på apo- teket. De vågade inte ta de store hästiglarna, som fanns i dammar, för det blev värk efter dem. Var det var någon ömhet, kunde de sätta på blodiglar. Bältros förekom inte hemma i Stala, men jag har haft det, sedan jag slutade arbeta. Heshet - man skulle vira om en vrängd vänsterstrumpa, som man hade på sej om dagen. Hicka - någon talar om en. Man blev fri från den, om man kunde gissa, vem det var som talade. Eller man skulle dricka / tre gånger ur ett glas och lyfta upp det efter varje gång och titta under botten på glaset. Älvablåst okänt. Meltera slår i sidan; man skall bara vila sej litet, så går det över. Örsting - vet inget botemedel. Halshogg - en skôra i en tå - det var att binda om en ull- tråd, så det torka och gick över. Sängvätare - de fick stryk. Det gick bort, när de blev äldre. Tarmvred - de gav dem brännvin med peppar i. Förstoppning - engelskt salt. Diarré - de sa ränneskita - den gick la över. Den där som de halshögg hemma tog de blod av - det var för fallandesjuka. Känner ej till blystöpning eller bortsättning på lik.
Starka
Det var en torpare på Sundsby marker, som skulle få en tunna vete till skänks, om han kunde bära henne från Sundsby och hem. En gick efter och skulle se, om han kunde gå fram. Han fick se hur torparen gick av vägen och borti skogen och plockade lingon och hade säcken på ryggen. Han bar säcken ända hem i ett puste. När han kommit hem och öppnade säcken, då låg där två stycken "punnare", tjugo- skålpunds, som de hade lagt i. Han hade allt gått en fjär- dingsväg med säcken på nacken. - En tunna vete väger minst 16 pund. Det var en bonde i Varekils näs, som hette Vrål. Han tog trädet, om det var aldrig så stort, lade det på axeln med grenar och alltihop och bar hem det. Han ägde hela Varekils näs; det var två hela hemman. En gång hade han fått ett / grand i ögat, sa han; det var en stor grankotte. Efter Vrål är Vråls lid mellan Varekil och Varekils näs upp- kallad.
Varsel om död.
En del var i syne och kunde se så snart det blev lik. Det var en gubbe på Sundsby och det var två gamla mam- seller; den ena var sjuk. Gubben sa: "Nu blir det snart lik, jag såg fyra fruntimmer bar Matilda - hon hette Matilda Berg - från stora byggningen ner i brygghuset." Mycket riktigt, det blev så. Han var litet trädgårdsmästareaktig. En gång hade han varit på sommardagsverke hos komministern och gick hem. Då fick han se fyra man kom och bar en bår uppifrån en gård som hette Fjället på vägen neråt kyrkan. Då gick han av vägen, för han ville inte gå i vägen för dem; då hade han blivit sjuk. De gick förbi, och han hade inte ont av det. Han kände igen dem. Nästa söndag fick han se dem igen; då var det verklighet.
Bönder och tjänstefolk.
På 1860-talet hade drängarna på Orust inte mer än 30 kronor om året kontant och 5 kronor i städja. Mellan den 24 oktober och 1 november hade de frivecka. De lejde ungefär vid midsommar eller allra senast i augusti. Hade de tagit emot städja, så var de tvungna att komma; det var detsam- ma som att de skrivit under ett kontrakt. De "aggedera" om villkoren. Det var vanligt att en dräng fick sätta en sättung potatis på husbondens åker - det är en halvskäppa. Han fick sköta dem på samma gång som bondens. Han fick sälja dem till vem han vill; jag köpte många gånger potatis av drängar. En kostym arbetskläder av verken skulle drängen ha vart år - det var ylle till väft och linne till varp. Så fick han ett par stövlar med hela skaft och ett par krökestövlar. Och / så skulle han ha ett par kalsonger och två skjortor och två par ullstrumpor. Inte någon huvudbonad; den fick de själva bestå. Inga fridagar - de fick de be sej lov. Min hustru hade plats på Gäddevik, innan vi gifte oss 1878. Hon hade 30 kronor kontant om året där, och det var det mes- ta någon piga hade i socknen. Så hade hon två par käng- or och två par strumpor och några alnar linväv till särker, "småklär" som de sa. Jag hörde inte jätt att de skulle få någ- ra skor halvsulade; det fick de kosta själva. Det mesta jag hörde var lagårdspigan på herrgårn, Sand- vik. Hon hade 50 kronor om året omkr. 1880. Hon hade knap- past några småpersedlar, när hon hade så pass betalt. 1868 när jag exercerade lejde de en stalldräng på herrgårn för 50 kronor om året; då fick han inga persedlar. Jag tror det var slut omkr. 1880 det där att de skulle ha persedlar.
Renlighet. (Enl. ULMA:s frågebok nr. 9.)
En del sa "vaska sej", andra "tvätta sej. Tvål användes inte mycket, när jag växte upp, men såpa. Det blev sällan av att man tvättade sej på morron, för då var det så brått ut till arbetet. Men när man kom in på kvällen, tvättade man för det mesta händerna och ofta ansiktet med. Och när man skulle äta, tvättade man hän- derna först. Om sommaren tvättade vi oss för det mesta i en bäck. Kammade sej gjorde fruntimmerna ju var dag, men inte karlarna. Vi hade en grov kam, som vi kallade "grekåmm", och en finare, som fick heta "lusekåmm", för den som ha- de lus, var tvungen att finkamma sej. Kammarna var av ben, horn, trä eller mässing. Det fanns sådana på Inland, som gjorde kammar och kom till Stala med och sålde. De / de drog på en kälke och bar på ryggen mångahanda träsa- ker, spannar, byttor o. s. v. Hårborstar användes aldrig när jag var ung. Klippa hår kunde nästan alla, åtminstone en i vart hushåll, så det behövde vi aldrig anlita några främmande för. Minns inte att fruntimmer brukade ha några kammar eller smyc- ken i håret. Flott strök vi i håret för att det skulle ligga. Det förekom aldrig att man sköljde munnen eller borstade tänderna, men de var för det mesta bra, för vi åt så myc- ket hårt bröd. Raka sig gjorde karlarna själva. De använde rakkniv, som de vässade på en brynsänna och strök mot en rem. Rak- kräm förekom inte, men några hade raktvål, annars såpa. I vardagslag snöt alla sej i näven. Men alla hade näs- duk med sig, när de var i kyrkan, och snöt sej i den då. Ingen örslev begagnades, bara en pinne. Småbarna hade linda (den kallades ej fåna.) Först tog de tunna linntyg närmast kroppen, så grovare och mörkare utikring. Så hade de en revelist till att tulla om allra / uteste; den var som en bra lång schal, bred som en ordent- lig halsduk. Badade gjorde de aldrig om vintern, men till jul skulle alla tvätta sej i varmt vatten: huvud och armar, t. o. m. föt- terna och bena. Men de kröp aldrig ner i vattnet helt och hållet. Det fick var och en reda sig med själv. Badstuga fanns ingen. Om sommarn badade både yngre och äldre i sjön. Det var många gånger om sommarn, när jag arbetade på herrgårn, som vi gick ner till sjön och badade på mid- dagsrasten i stället för att sova. Karlarna hade sitt badställe och fruntimrena sitt. T. o. m. gamla, som var över sjutti år, badade. Simma kunde knappt någon på den tiden, inte ens sjömän och fiskare. Det förekom inte att man skulle "binda näcken". Det första vi tog på oss, när vi kom upp på land, var mössan eller hatten. Det var bara för att solen var stark och brände en i ansiktet. Vägglöss, dem kallade vi panker. Det fanns allt på en / del ställen. Det var att slå varmt vatten över dem och skrapa väl ur hålen, som de bodde i, och tvätta ut äggena. Klädlöss - en del hade. De ska inte koka ett plagg med lus i, för det är till att gö' (göda) dem. De ska hålla plagget i immen, så dör lusa. Vi hade en bakugn, som var klädd ini med tegel. Lade man in kläder med löss i i bakugnen, när den var het, så dog lössen, men kläderna blev inte fördärvade. Tvättade händerna gjorde de i ett handfat, men då fanns in- ga bleckfat utan handfaten var av trä eller lera; de var runda. Vattnet hade de i en hink med en rund järnskopa i. De hade för det mesta "tvättefatet" på en stol intill spisen vid dörren. De diskade kärl, skedar m. m. i vatten. De använde tvätte- trasor då men ingen tvaga. Skrapa grytan fick barnen många gånger göra; det ville de så gärna, när det hade varit välling eller gröt i den; det gjorde de med träskedar mest. Diskevatt- net slog de i ett stop eller en spann och bar ut'et. Hadda var till att hänga grytan i över elden; då hade de ingen brandring. Grytegrepar - det var de två örona på var sida / av grytan. Så hade de spiskrok och eldgaffel. De hade en trase, när de satt till bords, att torka händerna på; den fick vara för allihop. De laka' kläder. En del sa byka. De skubbade kläderna först i varmt vatten och såpa, men de hade inga tvättbrä- der på den tiden. Jag minns min syster var ute och tvät- tade åt folk ibland, och hon blev alldeles skinnlös på fingertopparna, så hon kunde inte gå i något arbete på många dar; för såpan frätte. Sedan la' de kläderna i ett stort kar, som stod på ett kors av trä, och hällde lut över dem. De öste upp luta flera gånger och värmde och hällde tillbaka den igen. Luta var kokt på aska. Björkaska var bäst, men de använde också aska av ene och gran, för det var inte gott att få björkaska. Jag sålde mycket aska till sådana, som inte hade. Det kom många upp till skog- bygden och köpte aska. Vi fick aldrig mer än 25 öre sättung- en. De la ett tätt lakan över kläderna och la aska på där och slog luta över; den blev starkare för var gång. / Till ylle fick de inte ha så stark lut. De fick inte koka ylle, för det tål inte så mycket. Ull tvättades i såpat vatten. Nej, inte i fiskvatten! Med en stake eller ett bösteträ körde de ner kläderna så de kom ner under vattenytan riktigt. Klappeträ eller böste- trä, sa de. Sådana köpte de av bollbor (män från Bollebygd) eller från Inland. De hade en böstepall av en plankbit på fyra ben. De hängde kläder till tork ute på stänger, som var fast i väggen och i stakar, nedslagna i marken. Bleka - de la linnet på gräsbackarna. Det var på vå- ren i slutet av april och i maj. Det skulle ligga ute i flere veckor. Det var närapå grått, när det kom ur väven, men till slut blev det vitt. Blaggarnet tålde mera blekning; det fick ligga längre. Linnet behövde mindre än blaggarn, för det var mera ljust i sej självt. Blaggarn använde de till lakan och säckar; de använde det inte mycket till särkar, nej dem gjorde de av linne eller bomull. Vi satte fast väven i backen med pin- / nar, som var slagna genom öglor i väven. Det förekom aldrig, att någon stal sådant som låg ute. Det fanns de som hade mangel med tunga stenar på, men de flesta hade kavelbräde och kavel. De styrde ka- veln med klappeträ't. De höll i handtaget på kavelbrädet med högra handen. Kavelbrädet var slätt; inga utskärning- ar i det. Strykjärn hade de med stora bultar; de la bultarna i elden så de blev alldeles glödheta och sen la de in dem i strykjärnet och värmde upp det på så vis. De strök skjortor, dukar och örngott m. m. Känner inte till nå- got gnidredskap. Sängen. I botten hade en del bara halmen eller rör- topp, som växte bland säden och i dikena i sjötrakter; det bruna spräckte ut som stora blommor; det var bra att ha i bustrar (bolstrar). Fattigt folk hade inga bustrar utan la' ett lakan på halmen. Allt emellanåt bar de ut all halmen och brände upp den, för det blev loppor i den, och sen tvättade de sängen ren och la' ny halm i. / Både underlakan och överlakan hade de alltid. Men det fanns inga filtar då utan de hade "fillakle" - det var vävda av trasor precis som mattor nu. Annars hade de sticketäcke. Under huvet hade de fjäderdynor; de hade mycket med fjäder. De hade mest låga träsängar till att dra ut, precis som utdragssoffor. De var mest från Bollebygd. En del gamla hade innebyggd säng för två perso- ner med ett förhänge; det var bra, för det släppte inte igenom några flugor. Ofta var det en pall vid sängen att trampa på. Det fanns inga skåp i sängarna. Nästan var vecka skurade de sina golv. Hemma var på ett ställe stora, vita "tak" av snäckor änna som sandhögar; vi kallade det skälir; det var en stor, hög bank sådant med små snäckor i, där sjön hade stått i forna dar. Många tog sådant och vatten att skura golv och väggar med. Annars kunde de ta fin sand. De låg på knäna och hade en granrisruska att skura med. På lördagkvällar var det många som strödde litet hackat gran- / ris på golven; det luktade gott. Taket skurade de till jul, likaså väggarna, för då hade de inga tapeter. Karlarna hjälpte till. Var det högt till ta- ket, stod de på en planka, som låg på stolar eller boc- kar. De använde bara vatten och en trase till taket, ald- drig såpa. Då hade de virat en trase om höger arm för att inte vattnet skulle rinna neråt kroppen på dem. Spisen limmade vi till jul och midsommar; vi hade en stor, öppen spis hemma. Limmet köpte vi hos hand- larn, som tagit hem det från Göteborg, och det var från Kinnekulle. Kvastar gjorde folk av björkeris eller av ljung, sällan av eneris. Avträde hade de inte på småställen i min uppväxttid. Det var att sätta sej på gödselhögarna. Vi hade en liten hög, som vi slog slask och matrester på. Vi satte oss på den högen och "lossa böxera". Den gödseln kallade vi skra- pegödsel - den använde vi till potaterna. Ville vi inte gå ut, t. ex. om det var nattetid eller för kallt, så använde / pissespann - det var ett trästop utan öra, som stod i köket. - De ha inte använt stock eller slana i st. f. avträde. Utomhus torkade de sej i ändan med en grästott. Annars använde de allt omslagspapper till det för det mesta. Pissa - det var att ställa sej omma en vägg som en kunde. De hade inga bestämda platser för det. Har inte hört att man använt urin att färga i. Mot flugor tog de pors och hängde upp i taket; det skyd- de de för. De hade stockväggar, men många klenade murbruk emellan stockarna; de klenade igen med lera och limmade med lim eller krita. De stänkte inte blåelse varken på spisen eller på väggarna. De vädrade aldrig - det var bara när man hade dörren uppen. De hade mest enkla fönster, inte innerfönster. Om vintern kunde de vara frusna, så man kunde inte se något genom rutorna på månader. Skor smörjade de för det mesta med fisketran. Blank- smörja fanns inte. Av tran blev de mjuka och svarta. En / del använde talg till skorna. Mal hade de inget medel mot. De hängde ut kläderna och piskade dem på våren. Byta skjorta brukade de var lördagskväll. Många hade en särskild skjorta, som de använde på söndagarna.
Umgängesformer.
Vi sa för det mesta mor och far till våra föräldrar, ald- rig I eller du. Så länge vi var små sa vi mamma och pappa. På 1880-talet började en del säga I eller du till sina föräldrar, men de fleste tyckte, att det var inte vac- kert att de sa du till föräldrarna.
Hösthalvåret.
Om Erik ger ax, ger Lars kaka. Rötmånan börjar den 23 juli och slutar den 23 augusti. Man får akta sej så man inte får något sår i den måna- den, för det har värre att läka än eljest. De ville inte slakta och salta ner något i rötmånan, för det skulle ta röta. Joel 13/7 ville de gärna börja slåttern. Aldrig hört att man skulle ta de första potäterna 1 aug., att man inte skulle plocka blåbär efter Lars eller hålla på med slåttern efter Brynulf. Ej tal om blåst på Bartolo- meus eller om korsmässa på hösten. Har ej heller hört, att kreaturen inte böra gå ute på bete efter Gallus. Kan inte rimmet om Anders - hatt - Vårfru natt.
Vattenväsen.
Sjörå talade sjöfolk om att de kunde få se sitta på en holme och kamma sej. De hade fångat en sjörå en gång och tagit henne med sej hem. Hon hade en stor, lång svans, och den måste alltid vara i vatten; de hade en spann med vatten att ha den i, annars hade hon dött. De hade na tills hon dog. De lärde henne att arbeta, hon både stickade och sydde. Men de bar henne nog ner till sjön till slut. Hon såg bra ut, hade långt hår. Det var sjöfolk, som hade talat om detta för pappa.
Skogsväsen.
På Sundsberget på Orust var grön skog. De började hugga ut där, så där blev glesare. En karl gick och högg där, och han hade en stor, svart hund med sej. Så kom där ett fruntimmer, ett skogsrå. Hon var så fint klädd och hon gick och smila' mitt för honom. De var lättsinniga (de = skogsråna). Han kallade på hunden och hetsade honom på skogsråa. Då vände hon och sprang och hunden efter. Om han räckte henne vet jag inte, men han kom igen dyblöt. Sedan fick han inte se skogsråa mer.
Tomtar.
Pappa hade sett en tomte. Han såg ut så som de målar upp honom. Det var före min tid på ett ställe. Drängen skötte oxarna. En gång blev han arg på en oxe och slog till honom. Då fick han en bra örfil av tomten. Och en gång var drängen på rännet och skulle kasta ner hö och då ramlade han ner. Då skrattade de - det var väl två, kan jag tro. Det var en tomte på ett ställe. Så kom han hem och hade ett ax att bära, och han var så trött. "Behöver du vara trött för ett ax!" sa gumman. "Om jag bär ifrån dej så myc- ket som jag har burit till dej, så får du se vad du har", sa tomten. Tomten bodde uppe på rännet eller i lagårn. De sa all- / tid tomte, aldrig nisse e. d. Känner ej sägnerna: tomtens nya kläder och tomten, som var med på flyttlasset. Har aldrig hört att tomten skulle ha ett öga mitt i pannan.
Kyrkogrim.
De skulle bygga en kyrka på en plats. Då sa de, att de borde gräva ner under kyrkan fem unga flickor, så skul- le det bli lycka till kyrkan. Men de fick inte lov till det för den drottningen, som regerade då. Detta berättade de i min barndom.