Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Min mor var född i Fredsberg i Järstorp. Där var två bönder i Fredsberg. De hade var sin tomte. Men företrädarna på de bägge gårdarna hade det så, att den ene hade tomte men den andre inte. Den ene var rik och den andre fattig. Den rike råkade förarga sin tomte. Han skrattade åt honom för han bar för lite. Då blev tomten arg. – Ja ska dra ifrå dek, sa tomten så får du se, hur det går. Och sen blev bonden utfattig.
Gårdstomten
Tomten drog jämt till huset så att ingenting fattades. Men därför skulle de också vara goda vid tomten och ge honom mat varje dag. De skulle även vara rättvisa och goda mot både män- niskor och djur och fick icke lov att bliva hög- färdiga, för då kunde det hända att tomten började dra ifrån istället för till gården och då gick det illa. Om de hade glömt att vattna hästarna en gång, fick de härför ett slag på käften att de höll på att falla omkull, av tomten, när de kom i lagården för att utföra sina försummade syslor. Mat till tomten skulle sättas ut varje dag på loen eller på fodergången i lagårn och detta fick icke försummas någon enda dag på hela året. Tomten gick klädd i grå vadmals- / kläder. När man vävde vadmal skulle tomten även ha en bit vadmal och vad man än gjorde skulle tomten ha något med av det. En mjölnare som hade en tomte i kvarnen kunde sätta kvarnen igång på kvällen och sedan lägga sig att sova, för när kvarnen gick tom, blev han väckt med ett slag på käften, av tomten. En skomakare som hade en tomte, behövde bara skära till lädret och lägga på bänken på kvällen, på morgonen när han kom var det färdiga skor. Skomakaren blev härigenom rik och blev därmed även högfärdig och började försumma tomten. Häröver blev tomten arg och började draga från huset istället och inom kort hade han dragit bort allt vad han förut dragit dit och mera till, att skomakaren blev mycket fattigare än han nån gång förut varit.
Tomten i kvarnen
Skräddaren Aug. Abrahamsson. Gröngölsmåla, Tving s:n, född 1855 i Eringsboda s:n i Blekinge, men vid sitt giftermål i unga år inflyttad i Tving s:n, berättar: Här i Gröngölsmåla, en halvtimmas väg härifrån mitt hem, var förr både såg och kvarn. Ägaren hette johannes Israelsson, han hade sågmästare som stod för sågningen. Så sent som 1910 var både såg och kvarn i arbete, men sedan har det blivit sämre och sämre, och jag har ingen reda på varför det fått så förfalla att det nu inte är annat än ruiner av alltihop. Vid julen 1910 hade jag varit borta på en gård och arbetat, det var smällande kallt om kvällen då jag skulle gå hem. Jag hade min väg förbi kvarnen. Jag blev glad då jag såg att en stor brasa var tänd i kvarnkammarens spis. Jag gick dit in för att värma mig ett slag. Då jag kom in i kvarnkammaren, gladdes jag åt den stora brasan och såg bara på den, men så varsnade jag vid det ena spishörnet en liten gubbe, som satt der och vände ryggen åt mig. Min första tanke var nu att det möjligen kunde vara sågmästaren, som gått dit in ett slag för att få sig en liten uppvärmning. Men nu betraktade jag gubben lite närmare, och förstod strax hur det hängde ihop. Det var en tomte, vilket inte alls var något ovanligt, varken i kvarnen eller hemma i ägarens hus, men om det var samma tomte det vet jag inte. Han satt der emellertid vid spisen och var klädd i grå, lång rock, samt trekantig hatt som var brun till färgen. Jag hälsade, och då vände han ansiktet åt mig och såg på mig med ögon så stora som kaffekoppar. Han sade ingenting och jag skyndade mig ut igen. Jag är eljest inte rädd för en tomte, man skall bara inte säga något retande eller sårande till honom. Om man, utan att så därför, kommer i vägen för en tomte och får en örfil, den kännas icke dagen efter, men får man en örfil, av en tomte som man avsiktligt smädat med retfullt tilltal eller hånfullt tillmäle, den örfilen lägger en i sängen der man kan få ligga ett par veckors tid. Ägaren till kvarnen och sågen, tog varje julafton av all slags mat de hade, lade det i ett fat som ställdes i kvarnen, samt ett dylikt fat uppe på vinden i sin bostad. Morgonen efter voro faten tomma, och man var viss på att det var tomtarna som hållit tillgodo. Jät i juli 1931 Aug. Strömberg.