Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Trollen bodde över allt i bergen, och i skogen. Det fanns troll över allt förr i världen. Om det stod en sten för sig själv, så bodde det troll under den också. Trollen tålde inte ljus. Om dagen så höll de sej inne, men när det blev kväll, så kom de ut. Det fanns bergasmeder också. Det var troll det med. De smidde, åt folk. Men de riktiga trollen kunde inte smi'. Om man fick se att det lyste i bergen om kvällen, så var det från trollen. De hade stora skatter i bergen.
Ernst Manfred Svensson
Biografiskt (hembygden m.m.). Järnvägsarbete. Vägarbete. Biografiskt (arbete och hälsa). Oxar. Liar. Ta upp säd. Slaga. Tröskning.
Intervju med Selma Olsson (f. 1886)
Intervju med Selma Olsson, född 1886 i Lilla Lönnemåla, Tvings socken i Blekinge. Göran Hallberg intervjuar.
Ella Persson
Guttamåla. Biografiskt. Brödbak. Smör. Ost. Får och ull. Linberedning.
Olof Bogren
B435B: Flottans turbåt "Bore". Exercisen vid flottan. Smed och smidesarbete. Förtennare. Ortnamn. Stenhuggeri, stenhuggare. Fabian Månssons grav. Insjöfiske. Ortnamn (sjöar m.m.). Insjöfiske. Mjärdar. Ålrev. Diverse om fisket. Kolning. Tjära. Gärdsgårdar. Oxvandring. Diverse om jordbrukets mekanisering. Sågar. Kvarnar. B436A: Biografiskt (hemmet, fadern, familjen). Smed och smide. Världspolitiken. Smed och smide. Huskvarna vapenfabrik. Utländsk arbetskraft. Vagnmakeri. Vagnshjul. B436B: Smidesarbete. Öland. Liar. Dagsverkstorpare. Slåtter. Kättingsmide. Skoffor. Tandläkeri. Kloka gubbar. Oxvandring. Yxor. Sågar. Marknader. Bilar, cyklar och reparationer. Låssmide.
Armand Jönsson
Barndomen och ungdomen. I Amerika m.m. "Stiby Sissa".
B. König
S2600B2 - S2615B
B. König
S2728A - S2730A1
Rune Aronsson
S2969A2 - S2988B1
Viktor Johansson
S3724B2 - S3740A
Näcken
Skräddaren Aug. Abrahamsson. Gröngölsmåla, Tving s:n, född 1855 i Eringsboda s:n i Blekinge, men vid sitt giftermål i unga år inflyttad i Tving s:n, berättar: Det är inte bara skogsnuvan vi ha här, vi ha näcken också. Ja, jag har inte havt den äran att få se honom, men jag har två fostersöner som blevo förskrämda för honom härom året. Det var 1918, en söndag, mina båda fostersöner Ivar och Harald voro nere och metade i den hemskaste av våra gölar, hallsjön. De stodo vid denna sidan av sjön, den andra sidan rätt över är ett högt berg som stupar lodrät ner i vattnet. Ivar blev stående der, men Harald ledsnade och gick mot hemmet. Då han kommit upp på vägen mötte han en herre, som efter hans uniform att dömma, var en av järnvägens högre tjänstemän. Enligt vad Harald påstod var det ingenting annat att anmärka mot den fina herrn, än att han hade mycket för stora ögon för en vanlig människa, och dertill så skrämmande svarta. Han bevärdigade inte pojken med en blick eller hälsning, utan gick i riktning mot sjöns andra sida och upp på bergets högsta krön. Ivar som stod och matade såg honom genast och följde med ögonen hans förehavande. De blanka knapparna i den fine harrns uniform glänste och glittrade, der han stod och såg ned i djupet. Bäst det var marscherade han nedför den släta, lodräta bergväggen, som om det varit en trappa. Då han kommit ned till vattnet, satte han sig på detta och blev sittande der en stund och gungade. Nu började Ivar bli rädd och samlade ihop sina matdon, men då ögonblicket derpå, den uniformerade mannen kröp helt och hållet ned i vattnet och tillsynes in i berget vid vattenlinien, då tog Ivar till benen och sprang hem och berättade detta. Jät i juli 1931. Aug. Strömberg.
Trollpiskan
Skräddaren Aug. Abrahamsson, Gröngölsmåla, Tving s:n Född 1855 i Eringsboda s:n, Blekinge, men vid sitt giftermål i unga år, inflyttad till Tving s:n, berättar: Detta jag nu skall berätta hände här i Tving i min ungdom, men jag fick bekräftelse på det, efter att jag blivit gift. Här var en så kallad stortorpare som hette Karl Horn. Han var med att köra lass av något slag, mellan eller rättare sakt – från Nättraby till Ronneby. Hans sällskap bestod av två bönder som hade hästar, själv hade han blott ett par små oxar. Vid avfärden från Nättraby föreslogo bönderna – på skämt –, kappkörning till Skillinge Gästgivaregård i Listerby socken, som ansågs vara halva vägen till Ronneby. Horn tog dem på allvar och sade: mena ni verkligen vad ni säger, ni som ha hästar, och jag har bara ett par små oxar? Ja, sade de – även nu på skämt – två unga oxar kunna väl gå eller springa så fort som en häst. Ja, sade nu Karl Horn, så sätter vi väl i väg då, och gav sina oxar en släng av piskan. Det bar i väg så pass att hästskjutsarna blevo långt efter, och när dessa ändtligen hunnit fram till Skillinge gästgivaregård, hade Horn hunnit med att äta och taga sig fyra supar. – jag har glömt att omtala att det gällde ett vad, om ett stop brännvin för den som kom sist. Det var detta som var rekvirerat och som Horn vunnit, och var av han redan tagit sig fyra supar. Nu voro bönderna mycket fundersamma över hur det egentligen kunde vara möljligt för Horn att vinna vadet. Då de frågade honom hur han burit sig åt, svarade han blott: en god piska hjälper! – De ville nu se hans piska, det fingo de också men inte handtera den. Då jag flyttat till Tving och fick höra talas om Karl Horn och hans piska, gick jag dit der han bott, han var död, men han hade en dotter som bodde der. Jag började nu att utfråga henne om kappkörningen till Skillinge, om det var sannt. Jo, sade hon, det var det och det var hans piska som gjorde att han vann vadet. Men ingen människa fick lov att röra vid hans piska, och varenda kväll då han lade sig, ställde han piskan i sängen vid huvudgärden, och der stod piskan också när far låg å sitt yttersta, men det hemskaste med piskan var att då far tagit sitt sista andetag försvann piskan i samma ögonblick och fanns alldrig mera till. Jät i juli, 1931, Aug. Strömberg
Spinnrocken gick själv
Skräddaren Aug. Abrahamsson, Gröngölsmåla, Tving s:n Född 1855 i Eringsboda s:n, Blekinge, men vid sitt giftermål i unga år, inflyttad till Tving s:n, berättar: Jag har aldrig varit rädd av mig, varken för skogsnuvan eller vad levande väsen som hälst, men en gång blev jag rädd, det var ändock för ett dödt ting, en – spinnrock. Det var så, att här borta i backarna bodde, för några år sedan ett par käringar i en liten stuga. Det vara ett par arga och farliga käringar på alla vis. Grälade, svor och slogs med varandra gjorde de ofta, så det hördes långa vägar. De försörjde sig med vävnad och spånad, samt bärplockning om somrarna. Så hände sig att den ena blev sjuk och dog, det var hon som var väverska. En tid därefter blev också spinngumman sjuk och dog. För min hustrus räkning var jag – spå auktionen efter spinnerskan– spekulant på hennes spinnrock, som sades vara den bästa i Tvings socken. Jag köpte spinnrocken, bar hem den och ställde den uppe på vinden, vi hade ingen annan plats för tillfället. Klockan 9 på kvällen hörde vi ett surrande ljud. Vi kunde först inte uppfatta vad det härledde sig av. Men så tilltog det i styrka, och nu hörde vi tydligt att det var spinnrocken som var igång. Ingen av oss ville gå dit upp. Om en stund tystnade det men började snart igen, så fortsatte till långt in på natten, varefter det blev tyst till nästa kväll kl 9 då det blev samma elände igen. Jag var rädd för att gå dit upp, spinnrocken fick snurra i fred även denna och ett par kvällar till, men då jag förstod att det ville fortsätta kväll efter kväll, beslutade jag mig för en dag att gå dit upp. Då tog jag spinnrocken med mig ner, slog den i bitar och brände upp den, sen vart det fred. Jät i juli 1931. Aug. Strömberg