Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Näcken skulle funnits ibland i sjön. Jag vet, när vi skulle gå och bada varna mamma oss alltid för näcken. En del sa’, att det var änna som ett hästhuvud.
Skatten på Baneberg
På min faders ägor finns ett högt berg kallat Bane- berg. Berget skulle ha fått sitt namn därav att en man fått sin bane där. Strax utmed berget ligger ett kärr med två diken som gå i kors. Mitt i korset ska finnas en skatt som ligger i en kopparkittel. För att kunna få skatten måste man ha ett par tvillingoxar till att draga upp den. Man får ej skratta eller tala under tiden. Min morfars far skulle en gång ha sett örat av kitteln men då han talade med sin dräng försvann skatten. Detta har jag hört av min mor. John Petersson Lönnemåla Östra Karsbo
Skogsnuvan välter lasset
Hemmansägaren Carl Aug. Petersson, Gröngölsmåla i Tving s:n. född 1870 berättar: (född i Tving) Ja, på tal om skogsnuvan, så finns väl inte värre kåna till att ställa till oreda och all slags galenskap för folk, det tycker hon är roligt, ludret. För bara några år sedan skulle jag köra till Ronneby med ett lass träsko. Si det är så, att jag på lediga stunder gör träskor och när jag fått så många färdiga, att det blir ett lagom lass, brukar jag köra till Ronneby och sälja dem. Vi voro min äldste son och jag, vi körde hemifrån i dagningen, men då vi kommo här borta vid hallsjön, der all slags skit ska finnas, välte vårt lass på jämna vägen, och medan vi lågo der och plockade i våra träskor, satt den tusan högt uppe i en furutopp och skrattade åt oss. Sen for hon i väg så det susade i trädtopparna. Jät i juli 1931. Aug. Strömberg
Ättestupa
Vid västra stranden av en skogssjö vid namn Orlunden, finns en med stora block beströdd bärgsplatå. Denna stupar lodrätt ned i sjön och har en höjd av ungefär 60 meter. Denna skall enligt folktron hava använts som ättestupa av våra hedniska förfäder och bär namnet Valhall, detta efter Odens boning, i vars salar kämparna sedan finga samlas till kämpalekar och dryckhjom.
Maran
Man får inte ligga på ryggen när man sover, för då rides man av maran, ligger man på sidan när man sover, kan man inte ridas av maran. Sagesmannen blev en natt riden av maran. Han skulle då övernatta i ett hus som beboddes av en käring och fick ligga över natten i ett rum, bredvid det rum där käringen själv låg. Dörren mellan rummen var stängd. På natten vaknade han vid att det låg ett mörkt, oformligt djur på bröstet på honom och andades ned i halsen på honom och höll på att ta andan ifrån honom, att han knapt kunde andas. Med en kraftansträngning lyckades han till slut föra den ena handen till bröstet för att få bort djuret. Detta gled då ned på golvet och han hörde sedan hur det tassade över golvet, bort till dörren till kärringens rum och försvann. Djuret liknade en gammaldags "muff" sådan som fruntimren hade att ha händerna i, när de voro ute ock gingo när det var kallt.
Skogsnuvan
Väster eller kanske mera sydväst om stationen Alnaryd i Tving s:n, ligger en bergig och backig trakt, usla vägar, smala och backiga mellan höga bergåsar, en mängd småsjöar som kallas gölar ligga i dälderna mellan löv- och barrskogar. Dessa gölar ha sitt utlopp i någon liten bäck eller å som förmedlingslänk med en annan liknande göl o.s.v. till större strömmar som rinna ut i havet, då de först passerat igenom Herregården Johanneshus väldiga områden. Här äro milsvida skogar, med skog som är sällsynt i Sydsverige. 36 meter höga tallar och granar, ekar som 5 man knappast kunna omfamna. Från Alnaryd station och Alnaryds herregård och sydväst ut ligger ett milsvidt område som heter Gröngölsmåla. Många större och mindre gårdar finnas på detta område men alla ha ett gemensamt namn, Gröngölsmåla därför att alla ställen fordom tillhört, eller utgjort en enda stor gård med nämnda namn. Att folket i denna, eller liknande trakter, äro vidskepliga, förvånar jag mig inte över. Dessa midt på dagen mörka skogar, dess ensliga stigar, som än leda upp på höga bergsknallar, än hundratals meter längre ned till någon liten göl i vars vatten, ofta genomskinligt som källvatten, lodrät bergvägg ofta ses stiga ned, och vars fasta botten midt i gölen, ännu inte påträffats. Här i denna trakt, har jag nu vid midsommar gått en vecka och studerat naturen och folket, och efter denna inledning skola vi tala om "skogsnuvan", som befolkningen här synas vara nästan personligen bekant med. Dock så som man är personligen bekant med en ovän. Skräddaren–och för rästen liteavvarjemakaren August Abrahamsson i Gröngölsmåla, Tving s:n Född 1855 i Eringsboda s:n i Blekinge men vid sitt giftermål i unga dagar inflyttad i Tving s:n och till det lilla torpställe, som han ännu med god hälsa och nästan ungdomlig vigör bebor och sköter. Han berättar: Här finns så mycket otyg i skogarna och i sjöar och berg här, så det är rent förfärligt om en ska tro allt va di berätta. Jag är inte av den sortens folk som får se eller höra varken spöke eller troll, men nånting så vanligt som skogsnuvan, det är här väl inte någon utan de sett, en eller flera gånger. Hon rogar sig med att ställa till om det spektakel för folk, så att de fara vilse på sina egna ägor, der de gått hundratals gånger och känna till nästan varje sten och tuva på de små skogsvägarna. Jag hade t.ex. varit och besökt en dotter jag har, som är gift och bor på ett ställe som heter Tolseboda, det är på johanneshus ägor (Johannishus, BEs anmärkning) Jag skulle gå hem om kvällen, det var på vintern, det var stjärnklart och gnistrande kallt och mycken snö, men vägen var pload plöjd, så godt man kunnat med en liten snöplog. Nu är det så, att ett litet stycke väg härifrån mitt hem, ligger en liten göl eller insjö mellan bergen, vi kalla den gölen hallsjön, kanske den har fått detta namn på grund av alla de berg, bärghällar och hallar som ligga rundt omkring sjön. Ifrån den sjön går ett litet strömdrag under vägen och vidare in i mörka skogen. Då jag på min vandring mot hemmet kom just invid denna lilla strömfåra, tyckte jag mig i sena kvällens tysthet höra något. Jag stannade, såg bortåt strömmen i dess riktning mot skogen. Der invid skogsbrynet stod en käring och tvättade kläder i strömmen. Jag har alldrig varit rädd för något sådant och var det inte heller nu. Jag frågade: Vem är du som midt i vintern och midt i natten och långt från hus och hem, står der och tvättar lasar kläder. Hon slog då upp ett hemskt skratt och försvann i skogen. Jag minnes så väl att hon hade blå kjol, rödrandigt förkläde och klut på huvudet. Nu gick jag, lite underlig till mods, men inte rädd. När jag gått bara en liten bit, till nästa krök av vägen, såg jag ett fruntimmer gå framför mig, ungefär 50 meter, hon såg så naturlig ut att jag tänkte: Det är någon som också varit ute i något ärende. Jag skall se vem det är. Nu gick jag så fort jag kunde men jag var ständigt lika långt ifrån henne. Jag tänkte inte alls på något övernaturligt utan började nu springa, för att hinna upp henne, men avståndet oss emellan var och förblev detsamma. Nu var jag ju i detsamma hemma, just här, och hon var då på den flata hallen deruppe. Jag stannade och skrek ett god natt till henne, och åter hördes detta hemska skratt som ekade långt bort i den kalla och tysta natten. Si en sådan syn, det är ingenting att bli rädd för, det vet man ju att det är skogsnuvan, och det har alldrig sports att hon gjort någon människa något farligt ondt. Hon bara narras och skämtar med folk och sen skrattar hon åt alltihop, men själva skrattet är värst att höra, det är hemskt, man glömmer det alldrig.
Spöken
I Bräkne-Hoby tingssal såg vaktmästaren sent en kväll en vit skepnad, som gick fram till tingbordet. Det troddes att det var en som blivit oskyldigt dömd till döden för länge sedan
Tomten i kvarnen
Skräddaren Aug. Abrahamsson. Gröngölsmåla, Tving s:n, född 1855 i Eringsboda s:n i Blekinge, men vid sitt giftermål i unga år inflyttad i Tving s:n, berättar: Här i Gröngölsmåla, en halvtimmas väg härifrån mitt hem, var förr både såg och kvarn. Ägaren hette johannes Israelsson, han hade sågmästare som stod för sågningen. Så sent som 1910 var både såg och kvarn i arbete, men sedan har det blivit sämre och sämre, och jag har ingen reda på varför det fått så förfalla att det nu inte är annat än ruiner av alltihop. Vid julen 1910 hade jag varit borta på en gård och arbetat, det var smällande kallt om kvällen då jag skulle gå hem. Jag hade min väg förbi kvarnen. Jag blev glad då jag såg att en stor brasa var tänd i kvarnkammarens spis. Jag gick dit in för att värma mig ett slag. Då jag kom in i kvarnkammaren, gladdes jag åt den stora brasan och såg bara på den, men så varsnade jag vid det ena spishörnet en liten gubbe, som satt der och vände ryggen åt mig. Min första tanke var nu att det möjligen kunde vara sågmästaren, som gått dit in ett slag för att få sig en liten uppvärmning. Men nu betraktade jag gubben lite närmare, och förstod strax hur det hängde ihop. Det var en tomte, vilket inte alls var något ovanligt, varken i kvarnen eller hemma i ägarens hus, men om det var samma tomte det vet jag inte. Han satt der emellertid vid spisen och var klädd i grå, lång rock, samt trekantig hatt som var brun till färgen. Jag hälsade, och då vände han ansiktet åt mig och såg på mig med ögon så stora som kaffekoppar. Han sade ingenting och jag skyndade mig ut igen. Jag är eljest inte rädd för en tomte, man skall bara inte säga något retande eller sårande till honom. Om man, utan att så därför, kommer i vägen för en tomte och får en örfil, den kännas icke dagen efter, men får man en örfil, av en tomte som man avsiktligt smädat med retfullt tilltal eller hånfullt tillmäle, den örfilen lägger en i sängen der man kan få ligga ett par veckors tid. Ägaren till kvarnen och sågen, tog varje julafton av all slags mat de hade, lade det i ett fat som ställdes i kvarnen, samt ett dylikt fat uppe på vinden i sin bostad. Morgonen efter voro faten tomma, och man var viss på att det var tomtarna som hållit tillgodo. Jät i juli 1931 Aug. Strömberg.
Spöken
En kvinna hade mistat sin man. Och det höll på att gå illa för henne. Några viktiga papper voro försvunna, och hon höll på att förlora allt vad hon hade. Men en kväll, sedan de hade sökt dessa papperen likt och olikt, såg änkan en hand på ett visst ställe på väggen. Under tapeterna på den fläcken, där handen syntes hittade man de bortkomna papperen. Det var kvitton, och änkan var räddad.
Havsfrun
Havsfrun var så vacker att här finns ingen jordisk varelse som är så vacker, hon har gulgult hår, blå ögon och röda kinder, överkroppen är en människas och underkroppen en fisks. Hon brukade ofta komma upp på skeppet och hänga på skeppssidan, det var när hon ville hava salt, skepparen kastade då en skäppa salt i havet, då dök hon genast ner och försvann.
Skogsnuvan
En bit uppåt backarna här, bor ett folk. De voro inte mindre än fyra personer, som på en gång sågo dändära skogsnuva. Det var vid hallsjön även det, för der finns Tåckan dära bråte. Jo, dessa fyra personer hade varit ute i markerna, jag minns inte vad det var de hade gjort, men det var på senhösten och det hade frusit på om natten förut, så det var en tunn ishinna på vattnet, som inte hunnit smälta på dagen. Då nu dessa fyra personer körde hem på kvällen sågo de att en käring med blå kjol, rödrandigt förkläde och klut på huvudet, gick derute på isen över sjön, från den ena stranden till den andra. De stannade, såg på käringens vadring över isen, blevo eniga om att det kunde inte vara någon annan än skogsnuvan. Isen var icke så stark att den kunnat bära ens en kråka. En av dem gick direkt ned till sjön för att överbevisa sig själv om isens hållbarhet, han slog ett slag med piskan, isen brast, sedan visste de rästen. Käringen hon gick över till motsatta stranden, der hon försvann så snart hon landat.
Skogsnuvan
En annan gång: Min gumma och jag hade plockat smultron, som vi skulle sälja i Ronneby. Det är långt härifrån och till Ronneby, men vi känna till ginvägar, över johannishus skogar, det är ju två mil i alla fall, men vad skall den fattige göra annat än taga det lilla som bjudes. Gumman gav sig i väg och jag följde henne ett stycke. Klockan var tre på morgonen, och då vi kommo dit ned vid den der märkvärdige hallsjön, der vattnet rinner in Tolesbodasjön stod der ett fruntimmer, ett stycke från vägen, och tvättade sig. Jag sade då till min gumma: Se du! der står en och tvättar sig så dags på morgonen! Hon såg det och sade: Ja men vem kan det vara? Hon är väl inte riktigt veti vettig, klok? Nä, svarade jag, det kan du väl begripa att det inte är någon annan än skogsnuvan! – Jag var orädd som vanligt, särskilt då jag hade klart för mig att det bara var skogsnuvan. Jag ropade till henne: Jo, du står der rätt fin, ditt lea skrälle! Då bara gjorde hon som alltid, slog upp ett flatskratt, som gör ondt i hela kroppen, även om man inte är det allra minsta rädd. 'Så försvann hon med en susning i skogen.'
Mor Ingrid Karlsson
Fiske. Mannens amerikaresa. Hennes karlshamnsresa. Fiskegarn. Fiske vid Bornholm. Mannens fiske och olyckan. Karlshamnsresa. Drunkningstillbud. Mannens död. Födelsedag. Familjeförhållanden