Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Trollen bodde i Mulabjärsbacken i Ålstorp, Ränneslövs socken. Under jul- natten stod backen på guldstätter, och då dansade trollen inne i backen. I Perstorp såg man inga troll utan talade endast om mulabjärstrollen.
Skräcken skapade trollen?
Jag är född i Ulrika, och där stannade jag, tills jag var konfirmerad. Sedan vände jag skogen ryggen så snart som möjligt. Varför? Jo, för skräcken för skogen: Min far var skogstorpare, och jämnt och ständigt talade han om otäcka saker, sådant som ingen människa tror på numera. Det gjorde för resten alla andra också. Aldrig fick en vara ''i fred för historier om troll, skogsrå, sjörå och bergrå, och ingen vet vad slags trolltyg det var, allt. I min barndom var jag så uppskrämd av allt sånt där, att jag inte ens vågade gå ut, när det var mörkt. När jag själv började förstå, att de där sägnerna inte var sanna, sa jag, att det aldrig kunde komma i fråga att jag skulle skrämma någon med lögner.
Bösskämning
Torparen berättade senare, hur han har sig åt för att bota bössan. Han gick till en gumma nånstans i Småland som hade rykte om sig att kunna lite av varje. Hon tog fram en bok som var så gammal, att bokstäverna var röda, och där läste hon, hur fallet skulle behandlas. Gumman kunde trolla på avstånd, och hon satte på bonden en sjukdom, så att han blev sängliggande. Frampå vårsidan var han så illa däran, att han inte kunde hålla sig längre utan nästan kröp iväg till torparen. När han kom in, tog han bössan från väggen. Då först släppte krämporna, och bössan blev duglig igen. På torparn var det heller inget fel, utan han kunde hålla på med sin jakt.
Skrock och vidskepelse
Jo si, när di skulle döpa barn, så hadde di en massa trolleri för sej. Å när barnungen nyss va född, då skulle di älla i spisen, för annars så kom trolla å bytte bort ungen. Å när barna va sjuka, å fingra va smala på dom, så sa di, att älvera gick in å didde dom. Förre, före min ti, så skulle di skjuta om kvälla, inna barnet va döpt, å så la di stål på tröskeln å hängde saxa på dörrlåsa.
Lusse rit.
För länge sedan i tiden, brukade folk som hade kreatur, på Lussenatten binda en krans av lingonris och vita evighetsblommor. Kransen hängdes över ladugårdsdörren i det man sade. "Vi bringa dig en krans, Du lagår'ns vita fru Lussia, Att vara djur mä dräktiga bliva. Och mycken tur och lycka, du oss månde giva." Den som gjorde detta hade även med sig en påse som innehôll saker som skydda mot trolldom och förgörelse. Påsen lades under golvet i ladugarden, och när den dit lades skulle man säga: "Så sant som denna påsen lägges här / Skall mina djur frodas och växa Och här in skall varken komma troll eller häxa." Berättaren har hört ovanstående av gammalt folk i Öster- götland. och de sade att seden ej förekommit på de senaste hundra åren.
Två sätt att bota "skärvan"
August Karlsson hette en 90-årig pensionär på Tidersrums ålderdomshem mot slutet av 1930-talet. Han trodde, att han kunde skämma bössor, sätta på folk sjukdomar och mycket annat. När han kom till ålderdomshemmet, kunde han inte dra jämt med en av de kvinnliga pensionärerna. Under en vild träta lovade Karlsson att sätta på gumman en sjukdom och ta elakheten ur kroppen på henne. På kvällen samma dag fick hon sitt livs värsta diarre. Hon trodde att hennes sista stund var kommen. Så snart hon öppnade munnen, behövde inte Karlsson göra mer än påminna henne, att straffet kunde upprepas. Gumman klagade för fattigvårdsstyrelsens ordförande. — Usch, en så'n gubbe, fräste hon, han kan ju ta livet av oss allihop. Men gubben hade ju mest att göra med folk som trodde blint på hans förmåga att trolla och sätta sjukdom på folk.
Häxeri och kloka
De va en gubbe, di kalla för »Tuppen», den finns de så mycke historier om. Hanses gumma hadde så ont utå svartsjuka. Ho trodde, att alla kvinnfolk va galna ätter gubben. »Men si, ja undrar inte på'et», sa ho, »för han ä då så rasande vacker!» De va särskilt e gumma, som ho va så svartsjuker på, för ho trodde, att ho, å gubben hadde möten ute i skogen. Då sa ho te gubben, att han skulle gå te e gumma, som kunne trolla, för å bli å mä den där ätterhängsna käringa. Å de gjorde gubben. Då fick han rita opp någe, som skulle föreställa ett fruntimmer, på vägga. Å sen skulle han skjuta på de där, å de gjorde han. Å gumma hans ho påsto så säkert, att sen behövde ho inte vara svartsjuker mera.
Sägner om kyrkklockor
En gång i tiden fanns det fyra klockor i Kisa kyrkas torn. En av dem hade en klang som mer än något annat retade trollen. De förbjöd därför sockenborna att ringa med den. Ringkarlen brydde sig inte om förbudet utan ringde som vanligt. Men så snart han hade börjat ringningen, åkte klockan ut ur tornet, flög iväg österut och hamnade i ån. Hur skulle det nu gå att ta upp klockan igen? Jo, naturligtvis med hjälp av ett par tvillingoxar. Kisaborna skaffade ett par tvillingstutar, körde ned i ån, spände stutarna för klockan och släpade upp den på land. Allt gick bra, ända tills bärgningslaget kom fram till fattigstugan, den tomt, där kyrkoherdebostaden nu ligger. Där kom en trollkäring gående. Hon slog den ena stuten med en mjölkbytta och sa: du har fått för lite av morsmjölka, du. Då gick kraften ur stutarna, och klockan flög ned i ån igen.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Lunds backe i Vallerstad är ett egendomligt ställe. I min barndom hörde jag en sägen om Lunds gubbe och hans fru, som kallades Eldsbergakärrnga. Hon bodde på Eldsberget i Varv, påstods det. När de skulle träffas, signalerade de till varann och så bar det iväg. Ibland hände det att gubben fick syn på folk som gick i skogen. För omkring 80 år sedan, alltså på 1870-talet, gick Lina i Sund och plockade bär. När det började skymma, skulle hon gå hem, men hur hon än gick, visste hon inte alls, var hon var. Hon satte sig att vänta på en sten. Men då gick det upp för henne att Lunds gubbe måste ha varit framme. Hon gjorde då, vad hon hade hört, att man skulle göra. Hon vände huvudklädet bakfram. När hon hade suttit en stund, klarnade det för henne, och hon hittade vägen igen. Lina berättade själv historien för mig, och jag har inte lagt till eller ändrat ett enda ord. På hennes tid växte det emellertid skog på 80 tunnland av Lunds backe, och man kunde nog villa bort sig utan inblandning av troll.
Häxeri och kloka
De va e gumma här, ja, ho lever än för resten, som di sa kunne trolla. Ho gjorde missommarjäst, den där gumma. Missommarnatta klocka tolv så dro ho ett lakan i daggen i gräset utanför stuva, å sen krama ho ur de där, å rörde i mjöl. Å sen så baka ho tolv styckna bulla utå den där degen, å dom la ho opp på spiseln. Å sen skulle ho ta en sån där bulle var måne å använda, när ho baka. Men iblann så räckte inte dagga te, utan då to ho å skummade i källa mä hanna. Men de skulle bara vara missommarnatta. Vi frågte'na en gång, om de inte gick lika bra en annan natt, men då sa ho: »Nää, si vattnet blommar inte mer än den här natta».
Troll och jättar
När di hadde fått barn, så hadde di en massa orninger för sej. Då skulle di hugga en kniv över dörra å bränna krut, för att inte trolla skulle komma å byta bort dom. De va inte längre bort än i Slangery, där hadde di en bortbyting. Han va över förti år, när han dog. Å de syntes ju, att han inte va riktier. Han vart fuller må skabb, å idiot va han, stackarn. Han fick sitta i knät på modern å få mat, fast han va så gammal. Å e flicka hadde di me, som di trodde va bortbyting. Å di ville, att di skulle gi'na vigevin; si då skulle ho dogat, om ho inte hadde vatt riktier. Si, di tålde inte sånt där vin. Men modern ville inte bli å mä'na.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
I mitt barndomshem, ett torp i Båseberg, Godegård, hörde jag också talas om Djupedalsfrua. Hon var ett troll, kanske snarare ett rå, som höll till i skogarna. Varför hon hette så? Nej, det var inte efter någon gård, för här finns ingen gård med det namnet. Nej, Djupedal, def är skogen, i synnerhet på gränsen mellan Godegård och Hammar. Där är höga berg och djupa sänkor. Överallt växte väldiga träd, och alltsammans kallades Djupedal. Far brukade gå i Djupedal och skjuta tjäder. Han nämnde aldrig, att han hade sett 'na, men morfar hade stött på Djupedalsfrua en gång. Han hörde ett konstigt läte, och när han vände sig om, såg han henne. Hon var så fin och grann, men när hon vände ryggen till, usch då! Morfar ville knappt tala om 'na ens. Men så mycket fick jag veta, att hon såg inte ett dugg bättre ut än en ihålig murken trädstam. Morfar vart inte länge kvar i skogen utan gick hemåt med ens. Men jag hörde aldrig talas om att det där trollet gjorde några elakheter precis.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Hålebergskärrnga höll till med ett stort följe i Hålberget, Håleberg, som det också kallades. Där finns en grotta, där de bodde förr. Den som kände till det byket bäst var nog Adolf i Rödja, men han är död för längesen. Han var född på ett ställe under Säter, och han påstod, att han hade sett ingången till hålan. Det är mer än jag kan skryta med, fast jag är rätt hemma i trakten. Samma historia hörde jag för resten av andra för längesen. Hålbergskärrnga hade en del hopgöra med en bondhustru i Säter. En gång kom Hålbergskärrnga till henne. — Du ska löska mej, sa hon, och så spände hon en tjock och bred läderrem om sig och bondhustrun. Det var för att den andra inte skulle kunna ge sig iväg. Så låg hon med sitt huvud i bondhustruns knä, och det dröjde inte länge förrän hon somnade, medan den andra löskade. Bondhustrun slutade då upp med att löska. I stället tog hon kniven och skrapade på remmen. Det drog ihop sig till åskväder. Vid första knallen vaknade trollkäringen upp. — Vad var det där, frågade hon? — Det var bara fölungarna som sprang över bron. Käringen somnade igen men vaknade vid nästa knall. Jag minns inte vad bondhustrun svarade, när käringen frågade igen, hur det var fatt, men det vart som förut. Hålbergskärrnga somnade. Vid tredje knallen vaknade hon, men den gången behövde hon inte fråga. Hon la' åv som ett skott och flög raka vägen till Hålberget. Där var dörren stängd, för det finns inte mycket som trollen är så rädda för som åskan. Kärrnga skrek, att de skulle släppa in henne. — Det är stängt, var det enda hon fick till svar. Trollpackan måste stanna utanför. Ho la' då åv åt Godegård och försökte komma in i Svenskberget. Men inte där heller vågade trollfolket öppna för henne. Hon försökte på nytt vid Hålberget. Där vart det likadant som förut, eftersom åskan inte hade slutat. Si troll, di tror, att åska går in, bara di gläntar aldri så lite på döra. Kärrnga for iväg åt Omberg och ville in, men det gick inte för sej, för hon hann aldrig längre än till Örberga gärde, för där slog åskan ihjäl henne. Det sägs att en bonde i Örberga tog reda på ett par revben av henne och gjorde en selbåge av dem. Om selbågen finns kvar, det vet jag inte, men ett lårben, lär finnas Örberga kyrka.