Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
skogsväsen.
När de låg ute och kola i skogen, så väckte skogsråa dem, och knacka på dörren till kolkojan ö sa': "*** på mila!" Men de skulle vara sams med henne för att bli väckta så, annars väckte hon inte, utan milan fick brinna upp. Vände skogsråa ryggen till, så såg den ut som ett urgravet baketråg.
Skogsrå
Min far talte om, att hans far å nåra te va ute på orrspel en möra i en mosse. Å di la sej där å vänta. Å de va kallt, så di tände opp äll å ställde bössera jämter en tall. Ä då har skogsråt kummi fram te dom å taji e bössa å sagt: »De va tätt laddat». Framtill har ho sett ut som ett vackert å förnämt fruntimmer, men när ho vände ryggen te, så har ho vari som ett tomt klockefor, å svans har ho haft. Å sen kom de en orre å flög rakt på bössa, så den där, som hadde bössa, kunne skjuta'en. Sen kom skogsråt tebaks å då to ho farfars bössa, men då sa ho: »De va illa laddat», sa ho. Men då vart farfar rasande han, å svor te på'na. Å sen hörde di, hur ho gick å skrämde dän orra från mossen. »Scha, scha, scha», sa de. Å inte en orre kunne di få skjuta senna.
Skogsrå
Nere ve en sjö, som heter Tjärn, där har di sitt skogsråt. Å när skogsråt å sjöråt kommer i hop, då ä de bäst å akta sej. Då skrattar di, så de ä så de ekar i skogen. Ja har hört de, men då tyckte ja de va bäst å lägga å hem.
Skogsrå
»Jummen» berätta, att när han tjänte ve Jägerstorp, så sköt Jon Bengtsa skogsjungfrun, å de vart bara som lite slem kvar ätter'na på en sten. »Si de gjorde ja», sa han, »för att far skulle få vara i fre för'na».
Skogsrå
Kalle i Hälla han berätta, att han sköt e trollsugga i skogen en gång. Men når han skulle flå'na, så va de inte annat än baraste silver å gull.
Skogsrå
De va en di kallte för Olle Skytt. Han bodde där i Hästhagen för änne på Hargsjön, å han va så snäller te skjutä, den där. Han behövde barä blåsä ett tag i bössepipa, så kom de fullt å djur å skocka sej ikring stuva. Fögla satte sej å sjungä på körsten, å älga å tiara geck å strök utför fönstera. Men när han va döer, så satt änka på sängkanten å grät, för ho tänkte på sej å di tre barna, va de skulle bli å dom. Då kom de in ett så faslit grant fruntimmer te'na, å ett långt grönt släp hadde ho ätter sej. Å ho satte sej breve änka, å så sa ho te'na: »Ja, gråt inte du! De ä la värre för mej. Ja hadde sju barn mä'n, ja», sa ho.
Skogsrå
De va ett folk i Stave, som »Väva-Tilda» tjänte hos. Ä di hadde sia kor oppe i berga. Di hadde e lita fe, som körde hem kora, när di skulle mjölka. Å ho va så skön, den där, men när ho vände sej om, så va ho ihålier. Om kvälla så lämna di e lita skvätt i bytta. Men, om möra så va bytta så skurader å finer så.
Skogsrå
Joo, farbror å en dräng, han va också skött, di skulle gå å skjuta orra; de va när di spelte om våra. Å då .när di kom fram, så ställde di ifrå sej bössera å la sej, för de va inte så dags än. Å farbror han somna, men drängen höll sej vaken. Då kom de fram ett fruntimmer å ställde sej ve bössera. Först to ho tag i farbrors bössa, å så ställde ho tebakars'na, sen to ho drängens bössa, å så ställde ho den. Sen såg drängen, hur ho ställde sej å blåste i farbrors bössa. Sen somna drängen, men han hadde knappt hunnet å somna, förrn han vakna ve, att ett skott small. Då va de farbror, som va oppe å hadde skjutet en orre. Så han fick tur, han.
Skogsrå
Å en annan gång skulle han skjuta en orre. Å orren han föll, men han reste sej igen. Ä då försto han, att de va nåt galet mä'n. Å då fick han si, att orren hadde ett pannespjäll framför sej, å de va flera hål i'et. »Men då to ja å kasta silver i bössa», sa farbror, »å då gick de bra».
Skogsrå
Å en gång skulle han skjuta en hare. Å di fick skjuta en fem, sex skott på'n, men haren han föll inte ändå. Då försto di, att de va nåt galet. Men då to di å la silver i bössa, å då gick de förståss. Men när di to opp haren, så va de ett par kolade spinnestickestumpa, hopabunna mä en silverhank, de va hele haren, de.
Skogsrå
Men rå de finns de. För vi gick en kväll, ja å ett par te, å skulle skjuta orra, när di spelte ute på Helveteskärret i Motala-sockna. Ä de va förbjuen ti då. Å när vi hadde gått en bit, så mötte vi ett fruntimmer. Men allri ett ord sa ho, å inte vi heller. Men vi hadde inte gått långt, förrn vi mötte e te. »Tusan hakar», svor Kalle te, »va ska alla könera va ute å ränna för i kväll». Di såg snygga ut, di där fruntimmera, men de va de, att vi såg dom bara som di gick förbi, sen så va di försvunna. Men sen skulle vi skiljas åt å gå åt olika håll. Då small de ett skött. Å de va från Kalles bössa, men han hadde inte rört ve'na, varken ve hannen eller nåt annat. »Nä», sa han, »i kväll ä de bara skit ute, så de ä la bäst vi går hem».
Karl Svensson
Faderns arbete; sysselsättningar (skomakeri, korgmakeri), skolgång, om Svane i Tidersrum; varg, vargnät och vargskall. /Bra./ Forts. om vargskall; magiska föreskrifter (bortbytingar, skydd före och under dopet), trollskott på kreatur, hins jakt. Hins jakt (sägen), träbilder på kyrkvinden, släktklubba, lekar. /Utmärkt./ Forts. om lekar; julförberedelser och julfirande (julgran, julottan, nöjen), sång. /Utmärkt./ Sång förr i tiden, staffanssjungning, källdrickning. /Bra./ Julklappar; gumma på väg till julottan blir ihjälbiten av vargar. /Bra./ Forts. om Lasse Ryd och de dödas julotta; tomten (Emtemåla tomte); person som får hatt av trollen ser, hur de äta med vid måltid. Näcken (farlig, tager folk), strökarlen lär folk spela, strömkarlspolskan (folk dansar till sjön o.s.v.), Ole Bull; bjäran (tillverkning o.s.v., sägnen om person som åhör tillverkning av bjära); myling (myling bär ett ax), rädsla hos barn på grund av såda na berättelser, frågor om offerkast. /Utmärkt./ Skogsrå, person får skogsrå med på skjuts; klädedräkt; tobaksrökning, mathållning och måltider. /Utmärkt./ Forts. om mathållning och måltider; skomakeri (lädersorter, beredning vid garverier, skomakarens verktyg, måttagning, metoder vid skotillverkning, gesälltid, arbete i gårdarna, episod från denna tid), korgmakeri. /Utmärkt./ Korgmakeri (avsättning, korgtyper, material, verktyg, tillvägagångssätt); friveckan; K.S. spelman - berättar om ett mellanhavande med prästen för sitt speland. /Utmärkt./ K.S. fortsätter att berätta om sitt mellanhavande med prästen och hur han får spela hos denne; påskfirande, påskkäringar. /Utmärkt./ Långfredagsris, pingstfirande, midsomarstång, majkast (=majeld), K.S. uppmanas att spela en vals. /Bra./ K.S. spelar ett par gamla valser på dragspel. /Bra./ Forts. på föreg. vals. /Bra./ De dödas julotta (Lasse Ryd kommer till de dödas julotta.). /Bra./
Gokänd (=Goknös)
De va verkligen en man, som alltjämt sto å högg i skogen. Å gift va han. Han sto i skogen å högg alltjämt. Å då kom hustra till'en mä mat. Men de va vilse; de va inte hustra, utan de va skogsrån; å ho hölt sej väl mä'n förståss. Å när di hadde slutat, så to ho yxa ifrå'en å högg in i berget, å sen sa ho: »Om tolv år, då ska du få tebaks yxa. Då ska pöjken stå i körkdörra å säja: 'Ä de di yxa?'» Å när tolv år hadde gått, så sto de en pöjke i körkdörra å hadde e yxa i hann, å så sa han te var å en som gick förbi: »Ä de di yxa», sa han. Å då, när den här kam kom, så kände han igen, att de va hans yxa. Å då visste pöjken också, att han hadde träffat på far sin. Se, de va hans barn mä skogsråa, de förståss. Ä fadern han gokände pöjken, å han kallades Gokänd. Men när han vart större, så vart han så förskräcklit stark, så di visste inte, va di skulle göra mä honom. Då skicka di'en te en smedja, för att han skulle arbeta där. Å då skulle han visa smen, va han kunne. »Ska ja lägga te mä konst eller kraft?» fråga han å to storslägga. »Lägg te mä konst», sa smen han, »så får ja si». Å då slo han te, så städet åkte ner sex alna i jorden. Ja, de tyckte smen va bra gjort. Å så sa han te'en, att han skulle lägga te mä kraft också. Å när han då slo te, så åkte städet ner nie alna i jorden. Sen kom han te kungen, å där fick han stanna, för kungen ville ha starka kara. Då skulle di köra ve i skogen en gång. Å Gokänd han lassa för sju par oxa, men di andra hadde bara ett par var förståss. Sen när di skulle åka hem, då åkte han först. Å han slo ikull skogen runt ikring där han åkte fram, så di andra va tvungna te å hugga sej fram mä yxer. Sen vart de krig, å då sa Gokänd åt kungen: »Ja går ensam», sa han. Å han måste ha så mycke massäck mä, så de va alldeles förskräcklit. Å när han kom te de där stället, där han skulle möta fiendera, så gick han opp i e stor ek å satte sej å äta massäck. Å när fiendera kom dit, så såg di inte te någen. Men di börja skjuta, så kulera föll ner i maten för Gokänd. Då sa han: »Ska I hålls å kasta harlorta i min mat», sa han, å sen to han eka i toppen å ryckte opp'na mä roten å slo iblann dom, så di vart krossade allihop. Så re kungen ut för te se, hur de skulle gå. »Nå, hur gick de», fråga han. »Ja vant allt», sa Gokänd. Sen börja han å springa hem; men kungen ville hinna förut för å ta imot honom. Men han måste rida alldeles förskräcklit fort, så när han kom fram, så stupa hästen. Sen skulle Gokänd bygga e körka. Men då slo han ihjäl sej. Di ville bli å mä'n, å han bant ett halmrep oppe i tornet å skulle släppa ner sej på de. Men repet gick å, å han föll ner å slog ihjäl sej.