Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar, Husdjur
Före midsommar skulle man plocka själva blom- morna av alla slags träd och örter och gömma till julen, då kreaturen fick det. Då skulle krea- turen hålla sig friska.
Skrock och vidskepelse
En skulle akta sej för te gå inom en sån där »älvdans» di kallar, för då kunne en få »utlänske ällen»." Å inte heller skulle en få gå på en plass, där hästa hadde tumlat sej.
Skrock och vidskepelse
Så skulle en inte få stryka ett djur över ryggen im o t raggen, för då skulle djuret vantrivs, påsto di.
Skrock och vidskepelse
En ska ge akt på tiden, så fort fasta inträder. Å så fort fasta har inträtt, så när förste delen å fasta ä klar, då ska di så så tidit som möjlit. Å om senare tin ä klar, då ska di så sent.
Skrock och vidskepelse
Ä hösten torr, så blir vintern tidi, å ä hösten våt, så blir vintern sen.
Skrock och vidskepelse
De va en sägen, att när di satt å åt ve julbordet å någen gick förbi å titta in, så den som skulle dö unner året, han satt huvelös där ve bordet.
Skrock och vidskepelse
Å på julnatta så skulle de brinna ett ljus hela natta, å de skulle stå mitt på golvet. Om de då inträffa, att ljuset brann å på mitten unner natta, så skulle de dö någen i huset unner året.
Brunnshotell vid offerkälla
1893 nedlades brunnssalongen, hotellet och varmbadhuset vid Drabo hälsokälla i Oppeby, sedan källan i närmare 20 år hade lockat mängder av sjuka att resa dit för att återvinna hälsan. Långt innan Drabo källa hade blivit en brunnsort till vilken långväga gäster reste var den känd som hälsokälla och offerkälla. En av de äldsta i Drabo by, berättade, att han hade hört av sina föräldrar, att folk från alla kringliggande socknar på högsommaren brukade samlas vid källan för att dricka. I synnerhet på midsommarafton brukade folk vallfärda dit. Då lövades källan, folket drack och tvättade sig i den, och sedan stannade de över natten och dansade på en loge. Det var naturligtvis mest friska människor som kom i sådana ärenden. De som sökte hälsan behövde inte nödvändigtvis komma vid midsommar, även om vattnet ansågs verka bäst då, utan de kunde komma när som helst på sommaren. Vanligen stannade de mycket längre än över en enda natt. Men mina föräldrar talade om, att en del kom på kryckor, men härifrån gick de friska och färdiga. De brukade hålla till vid mossen, surbrunnen som den kallades, och gnida in kroppen med gyttja. När de gick härifrån, brukade de hänga sina kryckor i albuskarna kring brunnen, och det sägs att man ibland kunde se många kryckor där. Vid den tiden och ännu tidigare brukade folk offra pengar i källan.
Friarevisa
I Stralsborg där bodde en adelsman så rik, på gull och uppå penningar fanns ingen honom lik. Han had en enda dotter, hon däjlig var och skön, hon älskad var av alla och en sjöman uti, lön. En resa till Ostindien den sjöman skulle gå. Tänk vad den stackars flickan skulle sörja honom då! Hon bjuder honom lycka och mången gång farväl, och sörjde så svåra allt för sin lilla vän. Sjömannens bestämmelseort den träffades in, då satte han sig ned och skrev ett brev till vännen sin. Uti de första raderna i brevet månde stå: »Hållt upp, min vän, att sörja, jag kommer hem ändå.» Och några år därefter kom det ett skepp i land, varpå den grymme fadern han ilar ned till strand, och bjuder upp den sjöman i ensamt rum till sig. Han hade ej i sinnet, att han mista skull sitt liv. »O sjöman, o sjöman, du är ju den som har förfört mi dotter, och du är ju hennes vän? Jag vill ej på dig hämnas, tro mig, jag säger sann, så vida att du lovar, att du rymmer ur mitt lann.» »Ja, nog är jag den sjöman, som din dotter älskat har, men henne att förföra min avsikt aldrig var. Vad vi tillsammans talte, det visste ingen om. Hon är i mina tankar och hon går ej därifrån.» Den rysansvärde fadern han tänderna upp skar. Sen tog han fram den kniven han under rocken bar. Den sänkte han i bröstet på den sjömannen god, gick så, och stängde dörren, lät'en simma i sitt blod. Sen gångar han sig till sin kära dotter in. »Kom, älskade Maria, skall du finna vännen din! Nu får du hålla bröllop med kärasten din. Nu får ni blod i bägarn i stället för vin.» Sen gångar Maria sig till kärasten sin. Hon såg honom blöda, hon såg var kniven satt, hon tog den oförfärad och körde'n i sin barm. Men bakom deras kista stod en kista, som var svart, vari den grymme fadern då genast lades bort, med kniven uti handen till varning för en var, som neka sina barn att taga den som de vill ha.
Spinnvisa
Rocken surrar, lampan brinner, vinterkvälln den är ej lång. Lik en rök den snart försvinner under munterhet å sång. Hej, sjung hopp, fadelalla, la, hej, sjung hopp, fadelalla, la. Denna veckan går som andra, sönda blir det snart igen. Då får ja till kyrkan gånga, träffa där min lilla vän. Hej, etc.
Ljungby horn
Riddaren red genom grönan lund sin kärestas boning att nå. Då fick han se uti samma stund en skogsjungfru framför sig stå. Och skogsfrun sig böjde till borgkällans rand, vars vågor de flöto av mjöd, å räckte åt riddarn sin snövita hand, ett gyllene horn honom bjöd. »Kom, ungersven, ned och trå dansen med mig», så skallade trollpackans ljud, »så skall jag förära som mastlön(?) åt dig både spira å krona å land.» »Ej kan du mig locka», var riddarens svar, »nej, lämna mig endast i ro. Den bästa och ädlaste rikdom jag har, då jag äger min kärestas tro.» Och riddaren hastliga gullhornet tog. »Fort undan, du ledaste troll!» Och sedan till henne med järnhandsken slog, och gångaren flög åt sitt håll. »Fly, niding, dig följer bå jämmer och ve», så skallade trollpackans ljud. »Du skall ej en kommande morgon få se, och aldrig omfamna din brud.» Och tolvslaget dånar från Ljungby torn, och gångaren skente så fort över ängar och gärdslar, åkrarnas korn, och störtar vid borggårdens port. Och salarna döna av harpornas ljud, och bruden hon väntar så skön. Och så uti eldsdräkt står Ljungby slott, beklagande riddarens död.
Visa
Långt opp i Norden på fjällryggens topp, där stormarna brusa förfärligen, där satt på sin tröskel en mossbeväxt kämp, en kämpe sen urminnes tider. I håliga klippan had han sitt tjäll och bad, förrn han somna, till Gud varje kväll, och drömde om forntidens strider.
Diverse rim
Ett gammalt rim för att inskärpa vådan av att nämna fienden vargen vid hans rätta namn. Kallar du mej varg, då blir ja dej arg. Men kallar du mej Gullfoten grå, då går ja dej långt ifrå.