Transkriberad uppteckning
Ett gammalt rim för att inskärpa vådan av att nämna fienden vargen vid hans rätta namn. Kallar du mej varg, då blir ja dej arg. Men kallar du mej Gullfoten grå, då går ja dej långt ifrå.
Fler sägner från Östergötland
Se alla i Östergötland »
Regna, Östergötland
Friarevisa
I Stralsborg där bodde en adelsman så rik, på gull och uppå penningar fanns ingen honom lik. Han had en enda dotter, hon däjlig var och skön, hon älskad var av alla och en sjöman uti, lön. En resa till Ostindien den sjöman skulle gå. Tänk vad den stackars flickan skulle sörja honom då! Hon bjuder honom lycka och mången gång farväl, och sörjde så svåra allt för sin lilla vän. Sjömannens bestämmelseort den träffades in, då satte han sig ned och skrev ett brev till vännen sin. Uti de första raderna i brevet månde stå: »Hållt upp, min vän, att sörja, jag kommer hem ändå.» Och några år därefter kom det ett skepp i land, varpå den grymme fadern han ilar ned till strand, och bjuder upp den sjöman i ensamt rum till sig. Han hade ej i sinnet, att han mista skull sitt liv. »O sjöman, o sjöman, du är ju den som har förfört mi dotter, och du är ju hennes vän? Jag vill ej på dig hämnas, tro mig, jag säger sann, så vida att du lovar, att du rymmer ur mitt lann.» »Ja, nog är jag den sjöman, som din dotter älskat har, men henne att förföra min avsikt aldrig var. Vad vi tillsammans talte, det visste ingen om. Hon är i mina tankar och hon går ej därifrån.» Den rysansvärde fadern han tänderna upp skar. Sen tog han fram den kniven han under rocken bar. Den sänkte han i bröstet på den sjömannen god, gick så, och stängde dörren, lät'en simma i sitt blod. Sen gångar han sig till sin kära dotter in. »Kom, älskade Maria, skall du finna vännen din! Nu får du hålla bröllop med kärasten din. Nu får ni blod i bägarn i stället för vin.» Sen gångar Maria sig till kärasten sin. Hon såg honom blöda, hon såg var kniven satt, hon tog den oförfärad och körde'n i sin barm. Men bakom deras kista stod en kista, som var svart, vari den grymme fadern då genast lades bort, med kniven uti handen till varning för en var, som neka sina barn att taga den som de vill ha.
1911
Läs sägen →
Regna, Östergötland
Spinnvisa
Rocken surrar, lampan brinner, vinterkvälln den är ej lång. Lik en rök den snart försvinner under munterhet å sång. Hej, sjung hopp, fadelalla, la, hej, sjung hopp, fadelalla, la. Denna veckan går som andra, sönda blir det snart igen. Då får ja till kyrkan gånga, träffa där min lilla vän. Hej, etc.
1911
Läs sägen →
Regna, Östergötland
Ljungby horn
Riddaren red genom grönan lund sin kärestas boning att nå. Då fick han se uti samma stund en skogsjungfru framför sig stå. Och skogsfrun sig böjde till borgkällans rand, vars vågor de flöto av mjöd, å räckte åt riddarn sin snövita hand, ett gyllene horn honom bjöd. »Kom, ungersven, ned och trå dansen med mig», så skallade trollpackans ljud, »så skall jag förära som mastlön(?) åt dig både spira å krona å land.» »Ej kan du mig locka», var riddarens svar, »nej, lämna mig endast i ro. Den bästa och ädlaste rikdom jag har, då jag äger min kärestas tro.» Och riddaren hastliga gullhornet tog. »Fort undan, du ledaste troll!» Och sedan till henne med järnhandsken slog, och gångaren flög åt sitt håll. »Fly, niding, dig följer bå jämmer och ve», så skallade trollpackans ljud. »Du skall ej en kommande morgon få se, och aldrig omfamna din brud.» Och tolvslaget dånar från Ljungby torn, och gångaren skente så fort över ängar och gärdslar, åkrarnas korn, och störtar vid borggårdens port. Och salarna döna av harpornas ljud, och bruden hon väntar så skön. Och så uti eldsdräkt står Ljungby slott, beklagande riddarens död.
1911
Läs sägen →