Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
skogsväsen
Skogsråa skulle vare fin framifrå men på baken va ho urhhälvad som ett baktrôg. För dette ville ho aldri gärne vänne ryggen te. - Allti hörde ja' di gam- le tala om allt ho hade ett rutit bomullsklä på hôve, svart kjol å liv. Ho förledde dom så att di geck vilse. Mor hade vôre mä om, att skogsråa hade skratta ôt henne. Å far hennas hade tydligen hört skogsråa skratte i skogen. Dä va hånskratt, om ho feck nôn vilse.
Skogsrå
Förr i tiden så hadde di för sej, att de va skogsråa, som körde hem krittera om kvälla. Si, de fanns inga gärsgårda på den tiden, utan krittera kunne gå hur långt som hälst. Då såg di iblann ett fruntimmer i skogen, som mota hem dom om kvälla. Å de trodde di va skogsråa.
Skogsrå
Skogsrå, jaa, de har de la funnets. Fruntimmer så granna å vackra, som har visat sej. Men de finns inte nu. Åska har la slajet ihjäl mycke sånt där i skogen.
Skogsrå
Ve Hinderstorp där så di ofta skogsrå. De va fröknar som va så granna å stora så, men när di vände ryggen te, så hadde di e rompa, som va tu alna lång.
Häxeri och kloka
Di va så enfaldia, så di trodde, att barna le utå skogsrå eller sjörå, när di skrek. Å då to di stena å la i spiseln för te få reda på, hocka de va utå dom, som plåga barna; å då hadde di någe surt, som di fick te pipa. Å iblann så stöpte di bly i vatten över barnet, på tre ställen, först ve huvet, sen över magen å sen över föttera, å så sa di: »Sjörå, skogsrå å tomterå!» Å den längste blypinnen de va skogsrån, å den som skrek värst, när di stöpte, den va de, som plåga barnet.
Skogsrå
Mi gummas far han va framme för skogsråa. Han vart kuggad å'na så helsikes en gång. Si, förr så bruka di resa opp te Bergslagen å sälja sina produkter, å då kunne di vara borta i åtta dar. Ä när han kom hem en gång, så fick han si, att hustra å barna gick oppe i ett fall där på andra sida sjön å plocka smultra. Å han gick dit, men när han kom dit, så fanns de inga där. Då gick han ner te gårn, men som han kom dit, så såg han, hur di gick i Killingahagen, hustra å alla barna, å skar löv. Då gick han dit, men han kunne inte se te dom. Så gick han hem för andre gången, men då kom di ifrå e tvättstuva nere ve sjön, å där hadde di hållts å tvättat hela tiden. Men då va de verkligen dom förståss. Så skogsråa narra'en två gånger.
Skogsrå
Far han talte om, att has far såg ett tocke där skogsrå. De va unner fågeltiden. Di va la en fyra, fem styckna, som va ute, å di somna allihop utom farfar. Då kom de fram ett fruntimmer, å ho to e bössa å satte unner arselet, å den bössa ho va olik, ho. För den som ägde'na han fick inte ett enda skött.
Skräcken skapade trollen?
Jag är född i Ulrika, och där stannade jag, tills jag var konfirmerad. Sedan vände jag skogen ryggen så snart som möjligt. Varför? Jo, för skräcken för skogen: Min far var skogstorpare, och jämnt och ständigt talade han om otäcka saker, sådant som ingen människa tror på numera. Det gjorde för resten alla andra också. Aldrig fick en vara ''i fred för historier om troll, skogsrå, sjörå och bergrå, och ingen vet vad slags trolltyg det var, allt. I min barndom var jag så uppskrämd av allt sånt där, att jag inte ens vågade gå ut, när det var mörkt. När jag själv började förstå, att de där sägnerna inte var sanna, sa jag, att det aldrig kunde komma i fråga att jag skulle skrämma någon med lögner.
Häxeri och kloka
Förr, när barna vart sjuka, så trodde di, att de va någe rå, som hadde skadat dom. Å då för te ta reda på, om de va skogsrå, sjörå eller tomterå, som hadde gjort de, så skulle di ta tre olika långa trästicker å lägga i en bunke mä vatten. Å den längsta sticka, de va skogsråt, den därnäst va sjöråt, å den minsta va tomteråt. Så skulle di ställa den där skålen unner sängen. Å på natta så skulle di få höra en smäll, å sen på morron så skulle e utå stickera ha sjunki te botten på skålen. Å den va de då, som hadde gjort barnet sjukt. Om di då gick å offrade te de där råt, en slant eller någe, så skulle barnet bli bra igen.
Skogsrå
Far min han va mycke kummen för sånt där. Han tala om en gång, de va menna di sköt fjärhana i skogen, då såg han en kar som satt på en stubbe klädd i hög skinnmössa, men allri ett ord sa han, å inte far heller. Men när far gick förbi strax ätteråt, då va han borta.
Skogsrå
De va e gumma ve Sofiekvarn, som hadde en bror som va skogvaktare. Å han fick se en råget en gång å sköt'na. Men då sa rågeta åt'en: »Anfäkta dej, Olle, du sköt sönner mitt förklä!» Någe mer gjorde de inte rågeta.
Skogsrå
De va en gubbe, som hölls å kola i skogen. Å på natta så flög dörren opp, å de kom in ett fruntimmer, å ho ställde sej ve ällen å varmde hännera. Å när ho vände ryggen te, så hadde ho e rumpa, som va så långer å yvier.
Skogsrå
»Helgemässesommar» kallar di en ti i november, då de brukar vara vackert vär. Ja vet, far min han talte om: Di va ute å skulle skjuta tjäder. Ä di satt å tände opp å satte bössera ve ett trä. Å då kom de fram en te bössera. De va en utå dom, som hette Sven Annersa. Å hanses bössa to han å pissa i. Å sen försvann han. Men Sven Annersa han fick skjuta först, han.