Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
trettondedagen och Knut.
Före min tid hade det varit bruk att de gått med ljusa stjärnan. Det hörde jag mor tala på. Men jag har inte något minne på hur det gick till. "Tjugondag-Knut körer jula ut." Det var sista dagen på julen. Då var det att repa ihop det sista en hade av julbrödet och julmaten å äta upp. Då körde en ut julen.
Brud-Else-forsen
Här norr om Norredsta är det en fors i ån som kallas "Bru-else-forsn". Namnet kommer därav att det var en gång ett brudpar, som kom från Sörbygden och hade varit till Backe och viga sig, och när dom for till baka, rodde dom över där och rodde för nära, så forsen tog dom och dom drunknade. Min farmor talade om att bruden hette Elsa.
Får skjuta björnen som tack
Styvfar åt min far han var ute i skogen och högg timmer en gång, och så höll han på skrapa bark av en stock, och så kom en kvinna och satte sej på stocken. Då sa han: "Akt däg, Sigri, så'nt ja hogg sånt (sönder) förklä ditt!" — "Tack ska du ha! Då du går hem ska du få skjut'n björn för du gav mej namne", svara hon. Och då han gick hem mötte han en björn, som han sköt.
Lappgumman trollar ihjäl hästen
Nog har det funnits onda människor. Det var en lappkäring som kom till ett ställe i Edsele och tiggde. Och hon fick av det slaget dom hade, men då ville hon ha kött också. Nä, sa moran, hon hade inte något kött, hon fick vara nöjd nu med det hon hade fått. "Ja, ska väl bli kött då", sa lappkäringen. Och på natten dog likeste [bästa] hästen.
Jättar - de första invånarna
De första invånarna där hette "Kittel i Vallen, Törel i Mo, Labb i Ruske", och det skall ha varit jättar. Det berättas att dom där ibland kasta stenar på varann. Kittel han stod en gång här i Kittlaberget och skulle kasta till Ruske, och den andre han stod i Backsjöberget och skulle kasta hit. Och den sten som han kasta, den ligger inte långt från båthuset här.
Gift med en vitermänniska
Dä va en som hade fått sej en vitermännisch, men hon hadd tagit i förord att hon skull få vara borte på torsdagan, och han skull aldrig få si efter henne. Men så hade han gjort det en gång och sett henne nere i dammen, och såg stjärten och allt. Hon hadd fiskstjärten då. Men sen såg dom henne aldrig nå mer.
Jätning för björn
Förr fanns det björn så karlarna måste gå och jeta korna. Min morfar han gick gärv (fullvuxen) i skogen och jeta för björn. Han var här från Imnäs. Det var en kvinna i Imnäs som jette en gång, och då kom björnen och skulle ta skällkon, och hon höll i troljen (vidjeklaven) på kon och sprang, och så tog hon av sej konten och slog björnen med. På det viset sprang hon och stridde med björnen, men då hade hon hört de gamle säga, att om dom drog oppför sej (blottade sig), så vart björnen skamlig och for. Då gjorde hon det, och då stanna han.
Märke av "arken"
Dom hade märke utav "arken". Det var moln, som gick över himmeln från horisont till horisont. Såg det ut som om den liksom kantrade ut mot sjön, så sa dom att "arken tog in vattne". Då blev det regn.
Trollgubben i Gallsätter
I Gallsätt i Ullånger var det en gång en trollgubb, som skulle vara svår. En bonde hade mist en män en gång, och då gick han till den där och ville veta var hon fanns, för han trodde att hon var stulen. Ja, sa gubben, i kväll kunde int han göra något åt det, men i morgon bitti skulle han tala om det. Bonden gick då in i ett lir (lider) och la sej i höet, men han las Fader vår för sej. Vid midnatt då fick han si den här trollskapsgubben kom och gick tri värv ansönsch (motsols) kring en röne (rönn) på gårn och blistere (visslade). Men ingen kom. Då gick han in, och på en stund till kom han ut och gjorde likadant, men ingen kom. Tredje gången kom han och gjorde på samma vis, och då kom det en som körde med två hästar över trea (träden) och gåla. "Du har vöre länge", sa gubben. "Ja, ja har vöre ti ett boställ och höll på hjälpa en jänta ta livet av ett barn", sa gamkärn. "Feck du nå där borta då?" fråga gubben. "Nä, det var en gamkäring som kom, så det vart int nå", sa gamkärn. Då nämnde gubben namnet på den här bonden och fråga, var han hade hästen nånstans. Jo, han låg i en kallkälla och hade drunknat. Källan var så stor, så han hade farit ner hel och hållen. Men gamkärn sa åt gubben att bonden låg inni lire. "Gå dit och vri harsn (halsen) av honom då", sa gubben. "Nä, det har int jag rättighet till", sa gammeln, "för han har läst Fader vår för sej."
"Maskskred."
Det var en syster åt mej och en systerdoter åt gam-Lisa där i Sel som skulle frakta korna oppför berget där. Det var så brant där, så dom gatt [måste] följa korna för att få dom ut i skogen på bete. Då var det en gång dom hade sett ett band utav mask, som skred fram där i skogen. Dom kallar sånt där för "maskskred". Och då dom kom hem, så tala dom om det för gam-Lisa. "Löste ni inte det då?" sa hon. Nej inte hade dom gjort det. Då tyckte hon dom var dum. Dom skulle ha skilt varenda mask från varann. Den som hade gjort det, han kunde lösa alla gåtor som fanns Det inte doktorer och professorer kunde, det kunde han. Och om dom kom in där en kvinna låg i barnsäng och höll på dö för att hon inte kunde förlösas, och han bara såg på henne, så blev hon förlöst. Tocke kan man ju säga är något nyttigt och inte som trolldomen, som bara gör ont. Men det är ju inte allom givet att få si sånt där. Jäntorna dom gick tillbaka till skogen dom och skulle si om dom såg det där maskskredet igen, men då var det borta.
Förtrollad av trollappar
Det var en bondpojk nerifrån Helgum som for och körde lass på den tiden då det var lasskörning, och han var förtrollad så han gatt äta jämt. Dom la i en stor matspann övanste full, och han åt hela tiden. Det hade varit lappar hemma där, och då hade han bara i dumhet gått och skurit en köttbit ur deras kött och tagit. Då hade dom sagt: "Är du hungrig, ska du få äta!" Och sen åt han så dom blev rakt olycklig. Han åt jämt. Han gick ut och gjorde sina behov, och sen kunde han börja igen. Dom skulle få tag i lappkäringen, men då var hon död, och farn for genom sju kyrksocknar för att få reda på var hon låg. Men då han fick reda på det, så var det en som var kunnig som hade talat med henne på graven, och sen vart pojken bra.
Flickan hos rövarna
Det var här vid Storån (Ångermanälven) nånstans som det var rövare som höll till på ett ställe under en häll ute i forsen. Det var alldeles torrt under där, och dom kunde komma dit från ett ställe från land. Dom röva åt sej en flicka en gång, och hon var när (hos) dom flera år och fick flera barn, men dom kasta dom åt forsen eftersom. Dom hade stulit så dom hade dyrbarheter och allt vad dom behövde, men sänghalm det var dom då utan en gång, och då var det jul. Då bad hon att hon skulle få gå till byn och skaffa halmen, och det fick hon, men hon fick gå ed på att hon inte skulle tala om för nån människa var hon var. Skulle hon tala om det, så skulle dom ta livet av henne sen. Så kom hon till byn, och hon tala inte om nånting för nån människa, men hon satte sej och tala om det för katten. Och så sa hon då att nu skulle dom nog supa sej full då det var jul, och då gick det bra att komma och ta dom. Hon skulle släppa ett halmstrå i gången (i sänder), så dom skulle finna dit, och så skulle hon slå vatten i gevären deras, så krutet skulle vara blött. Och dom gjorde som hon hade sagt och slog ihjäl allihop dom där och kasta dom åt forsen. Och jäntan hon fick alla dyrbarheter dom hade.
Om de första bebyggarna av Tjärnnäset
Min morfar hette Pål Persson och var född i Vängel. Han började 1740 och tog upp Västra Tjärnnäset. Där var han till 1760. Då hade han fått en granne, som hette Olof Nilsson och var från Krången i Ramsele. Han satte upp en liten stuga bredvid. Men så en dag blev gubbarna ovänner, och då Ol Nilsson vakna på morgon var både granne och stuga borta. Pål Persson hade rivit den på natten och karkat av [dragit iväg] med den ner till sjön. Han tog då sedan upp Östra Tjärnnäset, som vi ibland också bruka kalla "ut i Pål". Första natten fick dom ligga under en gran, och så borra dom in pinnar i ett par granar och satte mjölktrågen på, för dom hade ju ko också. Tjärnnäset kallades förr Sör-Vängel. Den här Pål Pers 'n var dom arg på hos Ol Nils, så då han kom och gick förbi sa barnen: "Nu kom 'n snål-Pål-Vänjel". Men han redde sig bra han på sitt ställe, så han kunde en gång komma och ge dom en fiskfjärding. Men då sa dom: "Nu kom 'n farbro-Pål-Vänjäl."