Transkriberad uppteckning

Örmanäs i Sept. 1949 Till föreståndaren för folkminnesarkivet. Får tacka så mycket för brevet jämte Eder frågebok. Det är så att jag sedan barndomen har varit mycket intresserad av allt som rör folklig tradition och sed m.m. men min egent- liga hobby har givetvis varit folkvisan och det är också när- mare ett par hundra jag fått ihop d.v.s. texter och jag har även försökt mig på att uppteckna lite melodier och som nu har kommit Radiotjänst folkviseinsamling väl till pass. Men så är det ett stort "men" och det är att jag är dålig till min hälsa det är nerverna som krånglar så jag orkar inte skumpa omkring i stugorna och av detta skäl har folkminnesuppteckningen kommit att få ett stort avbräck och ett är säkert att främst jag själv och sedan folkminnesarkiven ha gått miste om mycket bara för min ohälsas skull, jag tänker på alla melodier och allt övrigt uti bygderna som jag velat ha samlat ihop men ack omöjligt, lusten är stor men krafterna få. Av skäl som antytts kan jag inte tillmötes- gå Eder önskan som jag velat, men det lilla jag kan skall jag teckna ned! Eder frågebok skall jag e- mellertid be att få behålla en tid innan jag retur- nerar den i händelse jag kan få tag på lite stoff. År 1936 var här en fröken Anna-Stina Möller från Eder stad och bl.a. besökte min far flera gånger och skrev ned för Edert arkivs räkning så en del har nog kommit Eder tillhanda förut. Några blan- ketter för uppteck. behöver jag ej ty jag orkar i alla fall inte få ihop så mycket. jag skriver på brevpapper så kan Herr Bergstrand förlåt att jag ej vet Eder titel - skriva av själv. Om berättarna ha något av sina sägner från tryckta källor är ibland omöjligt att begripa eller i vilken socken eller landsdel det egentligen hör hemma hör- sägner och seder vandrar från socken till socken i ofta obegränsade varianter. Berättarnas minne sviker dem ibland. Försäljniung av "Hallands- sägner" / kan jag för tillfället ej heller uttala mig om. Har en del arbete med potatisupptagning m.m. bara krafterna stode bi. Går efter frågebokens nummer (där jag kan) N= 8 socke den one = onde, den snåle m.m. 21. ja det hörde Anna Kristina i Viken, den av Herr B. be- sökte Albin Johanssons i Vikens moder, men det har tydligen Albin J. berättat för Eder! 29. Om man gick vilse skulle man vända fodret ut och in, s.k. "vränga" fodret på sin rock (tröja) så kom man på rätt väg igen. 61. Han sprang utmed bäcken och sanka marker bl.a. 81 Började innan den egentliga julottan började man fick därför akta sig för att komma för tidigt för att ej störa de döda. Det berättas om en som kom för tidigt, en av de döda sade då: "Vänta utanför din ottesong har inte börjat än"! (hörde min mor Hilma Carlson född d. 6/11 1887 i Värö socken berättas fordom men var obekant) Min fader Peter Carlson född 14/7 1867 på Örmanäs hörde att en person kom för tidigt till julottan, hon hade gått till vanliga julottan men kunde inte känna igen folket - det var alltså gamla för länge sedan döda, plötsligt kände hon igen sin döda grannkvinna då förstod hon att hon kommit till "de dödas julotta" och gick så ut ur kyrkan igen och väntade tills de dödas julotta var slut. 94. Finnarna trodde man om att somliga av dem kunde trolla. Ingenting fick tagas från kyrkogården. n=87 (hört av min mor) risken obekant utom att de döda sades bli oroliga, allt tillhörde dem. 107. Matleda. bot. man skulle ge barnet mjölk som en hund hade druckit av. 109. Fallandesjuka (slaget) uppkomst: Om den havande modern rörde i blodet vid slakt, eller om hon såg t.ex. när djuret föll vid det slag det fick när det bedövades t.ex. när man slaktade en ko och slog henne på pannan då kunde barnet få slag, sparka och vråla precis likt dju- ret som modern sett. En man i Ölmevalla fick slag efter en gås som modern sett när den slaktades. En gång fick han slaget i kyrkan, skrek som gåsen och slog vilt med armarna som gåsen gjort i dödsögon- blicket med sina fingrar. Sanningsenligt berättat av min far och min faster som såg händelsen i kyrkan! Botemedel: Den första som fick se när barnet fick / slaget, alltså den första person vem det vara månde, skulle klippa o.b.s. klippa upp barnets kläder av dess kropp och bränna upp dem i elden. Ännu effektivare, att ge barnet några drop- par av moderns urin i 40 dag. å rad d.v.s. en dag för varje vecka som grosessen varar, om man missade en enda dag måste proceduren upprepas från början igen. 111. Piggar, botemed. Man lade på en brödtugga, gärna med fläsk i (rågbrödstugga) eller lade man på rå kornmjölsdeg (med bandage om för båda sätten) 117. Benbrott bl.a.lade man på färsk kogödsel m. bandage. 126. Det hade min far men den blev stulen, säger han. 138. Stämma blod. Man samlade ihop spindelnät och lade på jämte förband. (försökt av min mor) 152. Det sades att det brann eld där om nätterna. 161. Finns utefter Örmanäskusten och i berget. Bor- garåsen vid Hästholmen (Hastesholmen, allmogespråk) 162. Vid stranden nedanför Örmanäs säteri ligger en ilandflu- ten man begraven, på vars grav man vid passerandet lagt stenar (varför, obekant för mig) gammal sed. 165. Ja, ej långt från ovannnämnda plats vid säteriets brygga, ligger i havet två ungefär likformiga stenar med det underliga namnet: Pungstenarna (Pångastena) (allmogespråk). Vidare den av mig förut omtalade ("Grödabötta") vars sägen jag skall be att få kom- plettera med att jätten skulle ha använt sitt strumpe- band som slunga, när han kastade den mot vår kyrka. (Efter 73-åriga fröken Anna Johansson som äger "Grödaböttan" hörd av hennes fader) men hon säger att jätten stod i On- sala, min far däremot att han stod på Nidingen (varianter). Vidare ha vi "Rävastenen" , rävarna sades ha bo under den (belägen i skogen nära där 90-årige Albin Johansson bor) I socknens norra del ha vi "Penningestenen" (Norr räknat från Åsa st.) 174. ja i sjön i Lygnern 177. Att det skall finnas en kolera kyrkogård på Örmanäs vid Falkasand och att ock- minstone en Ölmevallabo skall vara begraven där. Efter Fru Matilda Isaksson f. d. 16/1 1867 samt efter min far f. samma år) 187 Rackaren. Ja en som kallades "Sexpenningen" (Sex- pundningen) för han var så kortväxt. Kvinnofolken tyckte inte om honom ty han hade så solkiga nävar när han tog i hand, han hade bl.a. en mycket solkig solvesäck s.k. "Sulapåse" att lägga den hoptiggda födan i Sul = sovel kött, fläsk e.t.c. men han torde ha anhöriga i livet får därför ej skrivas om!!! Man bör låta honom vila i fred i graven, det var ej så lätt att existera i fattigdomen! att vara rackare ansågs ohederligt och mindervärdigt. 195 o. 196. Detta torde jag förut ha meddel. (Rackaren mins min far samt även Matilda Isaksson / m.f.) 203. Jo om det nydöpta barnets moder ville å- taga sig att bära det barn till dopet som gudmodern väntade i annat fall ej. 206. Lämnar det till barnets fader med orden: "Det var ett Djävulens barn, nu är det ett Guds barn"! ( Vet ej om jag kan återge de sista or- den fullt korrekt då den som berättat det är död). Innan man begav sig till kyrkan skulle man läsa "Fa- der vår" för det så fick det lätt att lära (Efter Matilda Isaksson) En som bar ett barn till dopet fick ej ha sin Menstruation den dagen (hört av min mor) Vidare skulle man köra två olika vägar, d.v.s. en, när man man körde till kyrkan en annan, när man körde hem igen, man skulle liksom köra en runddel eller inhägnad kring barnet så det blev rikt (fick stor egendom) man skulle köra fort så blev det raskt! Om en kvinna som fått ett barn nyligen fick frosskakningar, skulle hon lägga sin mans byxor på sig. (Eft. Anton Johans- son f. 1881 i Landa socken bor Örmanäs 1) 216. En kvinna fick ej ta någon i hand innan hon blev kyrktagen. Prästen skulle alltså vara den förste som fick göra det. Måste hon, innan kyrktagningen gå på besök måste hon ta sin makes tröja eller rock på sig an- nars blev hon "bergtagen". (Eft. Anton Johansson) 242. De manliga begravningsgästerna hjälptes åt. 249. Inte gärna, ty det knakade och smällde i det virket. 258.Munsbiten eller trivsbiten. Smörkärning: Om någon kom på besök när detta pågick, borde denne hjälpa till att kärna ockminstone några drag, annars trodde man att han (hon) "Hållde smöret" d.v.s. för- hindrade eller rättare kunde förhindra att man fick smör. 264. När man bredde brödet d.v.s. medan det var rått fick man akta sig så att man ej stötte till det så att märken av fingrar sutto kvar, då skulle någon dö i släkten. 266. Man stack armen i drickat, om det kändes en "kall kåre" eller ring på armen var jästen färdig att lägga i - Hoppas att kunna återkomma med något mera framgent, men kan ej lova säkert! Högaktningsfullt Ogden Carlson P.S. Vet ej om Fallandesjuka och Slaget är samma sjukdom ovannämnda bote- medel gällde emellertid det senare. De gamla brukade kalla bådadera "Slaget".