Transkriberad uppteckning
I en uppteckning från Misterhult i Småland berättar ingenjör Gunnar Skogsmark om mjölkhushållning i socknen. Uppteckningen gjordes år 1927.
Fler sägner från Småland
Se alla i Småland »
Misterhults, Småland
Offerkastar
Intill min fädernegård Gässhults gods i Em gränsar en gård vid namn Götebo. Lite framom denna gårds huvudbyggnad ligger ett vägskäl, som delar vägen dels åt Misterhults gods dels åt en gård, som heter Vällehorva. Precis mellan Götebo och Vällehorva till höger om vägen, vid gärdesgården ligger en kast, eller kanske rättare, har legat, och där kastade var och en, som gick förbi, en pinne. Som mycket ung (född 1904) har jag själv ett par gånger kastat en pinne i denna hög, men jag tror knappast att befolkningen håller på med denna kastning i våra dagar. Vad som skett på platsen? Jo, när storklockan i Em kyrka skulle gjutas, skedde det just på denna plats. Gjutmästaren hade inte kommit till platsen, men hans gesäll hade fått order dagen förut att elda och hålla gjutmassan färdig, tills mäster själv kom tillstädes. Det dröjde emellertid länge tills han kom. Under väntetiden, just när götet stod färdigt att hällas i formen, hände sig, att en trollkäring kom vägen förbi. Hon frågade "Va ska bli här?" Gesällen svarade sanningsenligt: "Storklocka till kyrkan." Då tog trollkäringen av sig en äkta guldring och kastade denna i smältdegeln, medan hon samtidigt uttalade följande ord: "Ljud över skog och sjö ända till Ölands ö!" Mången vill göra gällande, att hon i stället skulle ha sagt: "ända till Finlands ö", men eftersom det knappast är troligt att klockan någonsin kunde ha hörts över hela Ålands hav, men möjligen över Kalmar sund, så får man nog utgå ifrån att "Ölands ö" skulle vara det rätta ordet. Finland är ju heller ingen ö, som Öland. Sägnen berättar vidare, att just genom trollkäringens uttalade formel, blev också klockans ljud så starkt, att då krig och örlig kom, hördes det långt ute på havet, hur klockan ringde, och det var fara värt, att fienden av ljudet skulle kunna ledas till Em kyrka och plundra denna. Det befanns alltså, att trollkäringen, som naturligtvis hatade kyrkan, icke i välmening kastat sin dyrbara ring i smältdegeln och uttalat sin formel. I stället hade hon gjort det för att ställa både kyrkan och folket i ofärd. För att förhindra detta, tog man och borrade ett hål i klockan och smälte i bly, så att ljudet dämpades. Emellertid – sedan trollkäringen avlägsnat sig från platsen, där gesällen stod med sin smältdegel färdig, blev denne otålig för att mäster aldrig behagade infinna sig. Han tog då mod till sig och hällde ensam gjutmassan i formen. När sedan äntligen mäster anlände, fann denne till sin häpnad, att gesällen visat prov på den största tänkbara skicklighet i klockgjutning. Men ändå blev mäster ond och sade: "Tar du brödet från mej – tar jag livet av dej!" Därmed slog han ihjäl sin gesäll på stället. Och sedan dess har varje förbipasserande kastat en pinne på stället. Pinnhögen växte, men vid tiden för min ungdom hade den liksom tryckts ihop av multnad. Den fanns där dock, det har jag själv sett.
1960
Läs sägen →
Misterhults, Småland
Offerkastar
I min fädernesläkt, som äro känd sedan 1600-talet, har mången sägen gått från far till son. En kusin till mig, Allan Svensson i Ström, Em, är nu det nionde ledet som arvinge till gården från far till son. Både han och jag ha fått oss berättade många av dessa sägner och vid samtal med varandra har en hel del om s.k. offerkastar framkommit. Vad inte den ene av oss hört har den andre eller också ha vi i många fall hört samma berättelse båda. Sagesmannen Allan, som snart blir 50 år, bor alldeles intill den s.k. Mynthemshagen i Stora Raxemar vid Ströms by. I denna hage finns, eller rättare sagt fanns, en offerkast intill en sten. På denna sten satt en gång i tiden en luffare och dog. Någon påträffade den döde och liksom för att hedra honom, tog han en pinne och lade bredvid stenen, på vilken luffaren haft sin sista viloplats som levande här på jorden. Sedan tog han hand om liket och det ombesörjdes, att det kom i vigd jord. Var och en, som sedan gick förbi denna plats, tog en pinne och kastade denna på den första pinnen. Pinnhögen växte år från år, och till sist var den ganska stor. Slutligen övergick detta kastande till en vana hos befolkningen, som ofta hade sin väg förbi stenen, och det är troligt, att mången mot slutet av 1800-talet inte hade hum om, varför de utförde denna förrättning. I Em kallas en sådan hög rätt och slätt för kast och ordet "offer-" nämnes ej.
1960
Läs sägen →