Offerkastar

Intill min fädernegård Gässhults gods i Em gränsar en gård vid namn Götebo. Lite framom denna gårds huvudbyggnad ligger ett vägskäl, som delar vägen dels åt Misterhults gods dels åt en gård, som heter Vällehorva. Precis mellan Götebo och Vällehorva till höger om vägen, vid gärdesgården ligger en kast, eller kanske rättare, har legat, och där kastade var och en, som gick förbi, en pinne. Som mycket ung (född 1904) har jag själv ett par gånger kastat en pinne i denna hög, men jag tror knappast att befolkningen håller på med denna kastning i våra dagar. Vad som skett på platsen? Jo, när storklockan i Em kyrka skulle gjutas, skedde det just på denna plats. Gjutmästaren hade inte kommit till platsen, men hans gesäll hade fått order dagen förut att elda och hålla gjutmassan färdig, tills mäster själv kom tillstädes. Det dröjde emellertid länge tills han kom. Under väntetiden, just när götet stod färdigt att hällas i formen, hände sig, att en trollkäring kom vägen förbi. Hon frågade "Va ska bli här?" Gesällen svarade sanningsenligt: "Storklocka till kyrkan." Då tog trollkäringen av sig en äkta guldring och kastade denna i smältdegeln, medan hon samtidigt uttalade följande ord: "Ljud över skog och sjö ända till Ölands ö!" Mången vill göra gällande, att hon i stället skulle ha sagt: "ända till Finlands ö", men eftersom det knappast är troligt att klockan någonsin kunde ha hörts över hela Ålands hav, men möjligen över Kalmar sund, så får man nog utgå ifrån att "Ölands ö" skulle vara det rätta ordet. Finland är ju heller ingen ö, som Öland. Sägnen berättar vidare, att just genom trollkäringens uttalade formel, blev också klockans ljud så starkt, att då krig och örlig kom, hördes det långt ute på havet, hur klockan ringde, och det var fara värt, att fienden av ljudet skulle kunna ledas till Em kyrka och plundra denna. Det befanns alltså, att trollkäringen, som naturligtvis hatade kyrkan, icke i välmening kastat sin dyrbara ring i smältdegeln och uttalat sin formel. I stället hade hon gjort det för att ställa både kyrkan och folket i ofärd. För att förhindra detta, tog man och borrade ett hål i klockan och smälte i bly, så att ljudet dämpades. Emellertid – sedan trollkäringen avlägsnat sig från platsen, där gesällen stod med sin smältdegel färdig, blev denne otålig för att mäster aldrig behagade infinna sig. Han tog då mod till sig och hällde ensam gjutmassan i formen. När sedan äntligen mäster anlände, fann denne till sin häpnad, att gesällen visat prov på den största tänkbara skicklighet i klockgjutning. Men ändå blev mäster ond och sade: "Tar du brödet från mej – tar jag livet av dej!" Därmed slog han ihjäl sin gesäll på stället. Och sedan dess har varje förbipasserande kastat en pinne på stället. Pinnhögen växte, men vid tiden för min ungdom hade den liksom tryckts ihop av multnad. Den fanns där dock, det har jag själv sett.