Transkriberad uppteckning

Hr. Waldemar Ljunggren Redaktionsekreterare i folkminnen och folktankar Vasagatan 33 Göteborg Om nedanstående kan vara till någon nytta vill jag gärna uppteckna ur minnet en del sägner berättade de flesta av min farfar (född1812) samt min far (född1843) i Askeby socken i Östergötland. Som ung kom han att vara ute i byggderna mycket då hans far var byggnadssnickare så följde han honom och de kom då att både höra och se ett och annat, Bland annat berättar han att i en kvarn jag tror att jag mins det var Vårdsberg socken, di hade mycket hjälp av en tomte som skötte med arbetet nattetid då de andra vilade sig men då tyckte mjölnaren att han borde visa visa sin tacksamhet mot den vänliga tomten och lade så ut en ny kostym kläder till honom där i kvarnen. Tomten iklädde sig också dessa, men då sade han, nu är junker fin nu siktar inte junker mjöl mera, och från den stunden försvann han från kvarnen. På en annan gård berätta också min farfar var och en hustomte de hade varsnat honom flera gånger och han gjorde alltid nytta och hjälp då det behövdes. Så en natt blev husfolket väckta av att det bulta starkt på dörren då husbonden gick ut att öppna fick han se en liten pyssling ila / före sig till lagården, då han gick dit hade en ko snärjt sig i bindslet och blev så räddad. Vidare berätta_de en gång en gammal ladugårdskarl från Gårdeby socken Östergötland om en sägen han hört att djur kunde tala julnatten, Så var det en bonde som tänkte försöka utforska om det var sant, varför han lade sig på foderskullen och invänta midnattstimmen julnatten, han fick då höra en kom som sade till de andra ”I år har det blivit mycket säd kvar i halmen det är gott för oss”. Bonden lät då tröska om all halmen med påföljd att det ena djuret efter det andra dog. Vidare berätta min far att då hans mor var ung hände en gång hon skulle ut och mjölka i hagen, det var i närheten av Söderköping, kan ej minnas socknens namn men emellertid då hon kom till platsen där hon bruka mjölka fann hon ej kreaturen som vanligt, hon gick runt i skogen flera gånger och det började att skymma, hon blev till slut rädd och börja högt gråta, till sisst fann hon alla korna hopstängda i en hög och de såg svetta och uppskrämda ut. När hon sedan mjölkat och gav sig i väg hemåt gick hon förbi ett berg som far kalla Skråberget, då fick hon höra som att någon gick med tunga steg i berget och en djup röst hördes säga ” Ha, Ha,Ja, Ja. stackars flicka, jag hörde dig när du grät” det påstås att en jätte bodde i berget. En annan gång berättade far att då han var ute på arbete i Svinsta socken Östergötl, di var då några ungdomar som skulle ut på en dansTillställning en lördagskväll, de skulle då passera en skog innan di kom fram till stället di skulle samlas / och då de kom till en så kallad glänta mitt i skogen fick de höra ett hemskt tjut och så kom en kall vindpust farande först, därpå fick de se en liten grå häst som kom emot dem på bakbenen men försvann ### de blev ju bestörte och det blev alldeles tyst en lång stund innan någon fick talförmåga igen, det stod ej rätt till påstod berättaren utan det var något övernaturligt. Så sade han sig också ha hört från sin far om den så kallade (### jakt) ett helt band hundar som rusa fram ur skogen med hesa läten och skall. då dessa visade sig bådades ej något godt. även har jag hört berättas om en fiskarfärd från åsbo socken Östergötland berättaren jemte ett par kamrater skulle i båt ge sig ut på sjön (Sjögarpssjön) att fiska med så kallad långrev, vädret var strålande och allt såg lovande ut med strax innan de skulle gå i båten fick en av dem se en liten besynner- lig gumma, som gick invid sjön och hade ett paraply uppspänt och som ### ### av som i det värsta regn ### att det var klart väder. då var det en ur sällskapet som sade (nej se gumman går med paraply) gumman försvann dock strax, och med henne fisketuren, då de rodt ut ett stycke börja båten att ta in vatten så de måste ösa i tur (Båten var ny) så lade de ut 600 krok som låg ute hela natten och fånga ej en enda liten fisk de tröttnade då och rodde i land, och där tog en av dem ett metspö och / kastade ut reven, han fick också napp medesamma och som han trodde en mycket stor fick, ty hela metspöt böjde sig av tyngd då han drog upp och själv ramla han baklänges, och då var det en liten abborre av ett fingers längds. Oturen troddes kom av att de sett (Sjörå) som det kallades. Upptecknare Fru Anna Spännare (född 1872) Björkholmen ###