Askeby, Östergötland
Hr. Waldemar Ljunggren
Hr. Waldemar Ljunggren
Redaktionsekreterare i
folkminnen och folktankar
Vasagatan 33
Göteborg
Om nedanstående kan vara till någon
nytta vill jag gärna uppteckna ur
minnet en del sägner berättade de
flesta av min farfar (född1812) samt min
far (född1843) i Askeby socken i Östergötland.
Som ung kom han att vara ute i byggderna
mycket då hans far var byggnadssnickare så
följde han honom och de kom då att både
höra och se ett och annat, Bland annat
berättar han att i en kvarn jag tror att
jag mins det var Vårdsberg socken, di hade
mycket hjälp av en tomte som skötte med
arbetet nattetid då de andra vilade sig
men då tyckte mjölnaren att han borde visa
visa sin tacksamhet mot den vänliga tomten
och lade så ut en ny kostym kläder till
honom där i kvarnen. Tomten iklädde
sig också dessa, men då sade han, nu är
junker fin nu siktar inte junker mjöl
mera, och från den stunden försvann han
från kvarnen. På en annan gård berätta
också min farfar var och en hustomte
de hade varsnat honom flera gånger och
han gjorde alltid nytta och hjälp då det behövdes.
Så en natt blev husfolket väckta av att det
bulta starkt på dörren då husbonden gick ut
att öppna fick han se en liten pyssling ila
/
före sig till lagården, då han gick
dit hade en ko snärjt sig i bindslet och
blev så räddad. Vidare berätta_de en gång
en gammal ladugårdskarl från Gårdeby socken
Östergötland om en sägen han hört att djur
kunde tala julnatten, Så var det en bonde
som tänkte försöka utforska om det
var sant, varför han lade sig på foderskullen
och invänta midnattstimmen julnatten, han
fick då höra en kom som sade till de andra
”I år har det blivit mycket säd kvar i halmen
det är gott för oss”. Bonden lät då tröska om
all halmen med påföljd att det ena djuret
efter det andra dog. Vidare berätta min far
att då hans mor var ung hände en gång
hon skulle ut och mjölka i hagen,
det var i närheten av Söderköping, kan
ej minnas socknens namn men emellertid
då hon kom till platsen där hon bruka mjölka
fann hon ej kreaturen som vanligt, hon gick
runt i skogen flera gånger och det började
att skymma, hon blev till slut rädd och
börja högt gråta, till sisst fann hon alla korna
hopstängda i en hög och de såg svetta och
uppskrämda ut. När hon sedan mjölkat
och gav sig i väg hemåt gick hon förbi ett
berg som far kalla Skråberget, då fick hon
höra som att någon gick med tunga steg
i berget och en djup röst hördes säga ” Ha, Ha,Ja, Ja.
stackars flicka, jag hörde dig när du grät” det
påstås att en jätte bodde i berget. En annan
gång berättade far att då han var ute på
arbete i Svinsta socken Östergötl, di var då några
ungdomar som skulle ut på en dansTillställning
en lördagskväll, de skulle då passera en skog
innan di kom fram till stället di skulle samlas
/
och då de kom till en så kallad glänta mitt
i skogen fick de höra ett hemskt tjut och så
kom en kall vindpust farande först, därpå fick
de se en liten grå häst som kom emot dem
på bakbenen men försvann ### de blev ju
bestörte och det blev alldeles tyst en lång stund
innan någon fick talförmåga igen, det
stod ej rätt till påstod berättaren utan det
var något övernaturligt. Så sade han sig också
ha hört från sin far om den så kallade (###
jakt) ett helt band hundar som rusa fram
ur skogen med hesa läten och skall. då
dessa visade sig bådades ej något godt.
även har jag hört berättas om en fiskarfärd
från åsbo socken Östergötland berättaren
jemte ett par kamrater skulle i båt
ge sig ut på sjön (Sjögarpssjön)
att fiska med så kallad långrev, vädret
var strålande och allt såg lovande ut
med strax innan de skulle gå i båten
fick en av dem se en liten besynner-
lig gumma, som gick invid sjön och
hade ett paraply uppspänt och som
### ### av som i det värsta
regn ### att det var klart väder.
då var det en ur sällskapet som
sade (nej se gumman går med paraply)
gumman försvann dock strax, och med
henne fisketuren, då de rodt ut ett
stycke börja båten att ta in vatten
så de måste ösa i tur (Båten var ny)
så lade de ut 600 krok som låg ute hela
natten och fånga ej en enda liten fisk
de tröttnade då och rodde i land, och
där tog en av dem ett metspö och
/
kastade ut reven, han fick också napp
medesamma och som han trodde en mycket
stor fick, ty hela metspöt böjde sig av
tyngd då han drog upp och själv ramla
han baklänges, och då var det en liten
abborre av ett fingers längds. Oturen troddes
kom av att de sett (Sjörå) som det
kallades.
Upptecknare
Fru Anna Spännare (född 1872)
Björkholmen
###