Transkriberad uppteckning

Karl Lejon kallade de Söltefoten. Det var så, att han och hans följe hade gjort hemgång på ett ställe och stulit, och sen hade de fått nattkvarter i en stuga. Där låg de på golvet, när några bönder kom dit och började slå dem. De krossade foten på Karl Lejon och sen kunde han aldrig gagna sko på den foten utan hade alltid en galosch. Han var gift med en torpartös, som hette Elin, och de ha- de flera barn. Han blev tagen i södra Halland en gång. Han gick och drog en kärra och hade familjen med sig. Så hade ett av barnen dött, och han hade liket på kärran i flera dar. De skaffade hustrun arbete på en fabrik i Borås, barnen lejde de ut på olika ställen och sen fick Söltefoten gå ensam. Han låg i en lada i Sätila och dog för 10 år sen eller så. / Vi hade en liten hytta i Förlanda vid Lygnern på Aron Anderssons i Yxared marker. En gång, när vi varit borta, hade där varit tattare, som hade gått in och tagit all ul- len, som mor och moster tagit emot av bönder för att spinna och väva. Så hade de tagit en kyrkschal, knivar, gafflar, skedar och annat. Tänk att de ville stjäla från så fattiga människor! Mamma fick köpa ull och ersätta bönderna. Hon lärte köpa ull. - Det var okända tattare, som aldrig hade varit där förr. De var gåane (åkte ej). Men det var en annan sort. Sexpenningen och hans familj låg hos oss ofta. De fick ligga på bara golvet. Vi väntade på dem för de hade alltid bröd och mat med sej. Sexpenningen hade en särskild väska för sitt på ryg- gen; den kallade han "sillamacka". Så hade de fläsk. "I har la väntat på oss", sa han när han kom. Han slog bort'et mä galenskap (d.v.s. skämtade) Han var liten till växten men grov. Han slaktade hästar och flådde, dränkte hundar och katter / och kastrerade djur. Alla hundar skällde på honom och var så arga, för han luktade ju av blod. Skulle han dränka en hund, la han ett snöre om hal- sen på honom, kastade honom på sin rygg och sa: "Så går´t mä hunna efter denne dan". Han var aldrig miss- belåten. När han kastrerat en fölunge, skulle han ha en bit benfritt fläsk och en peng. Han var renlig och tvättade sej gärna. Han hette An- ders. Hans mor hette Ulla. Anders - Sexpenningen - blev gift med en sådan grann människa, som hade tjänat på ett bondställe och fått ett oäkta barn. Ulla hade sagt åt henne, att hon borde följa med dem; jag tror aldrig att Anders och hon var riktigt vigda. Sexpenningen var så snäll. Han söp aldrig och svor inte utan att de retade honom. Men han kunde inte räkna pengar. Hans hustru radade upp peng- arna åt honom. Ekholm här i Rygga är dotterson till Sexpenningen; hans mor var S:s tös. Till slut blev Sexpenningen skriven hos sin son Johan Andersson i Förlanda. / Här låg två bröder Rask på ett ställe i Rygga. Den ene ha- de bytt sej till en bra häst och skröt för den andre, att han "fått en häst som sjunga kan och trolla för de sjuka." Det blev den andre arg för och skar först sin bror, och sen gick han ut och skar ihjäl hästen. Men sen skaffade han skjuts och fick brodern till doktorn i Kungs- backa, som sydde ihop honom, så han blev bra. Och han sa till sin bror: "Jag ska la fara till mötet i morn och köpa en häst åt dej." När en tattarkäring kom in på ett ställe, sa hon: "Va ska ja be min kära mor ge mina barn te kväll. Ge mej en bit fläsk, men skär sej inte i fingrarna. Det var makligast för dem att laga till fläsk. Tror I inte att de stammar från zigenarna?