Transkriberad uppteckning

Bondens bror var dräng på stället. Dess- utom fanns en halvvuxen pojke och tvenne flickor, som tjänare på gården. Bondens bror hette Ernst. Han var enarmad sen födseln. Det oaktat redde han sig bra med sysslorna. Men eftersom han var bror med husbonden på stället, tog han sig många friheter, både när det gällde arbetet på gården och uppförandet mot familj och husfolk. Ehuru han hette Ernst, var han allt annat än allvarlig. Hans hobby var att berätta oanständiga historier både vid bordet och under arbetet. Förut hade hans ansträngningar att roa sin publik uppskattats och belönats med skrattsalvor. Men hur skulle han bära sig åt med / dessa flickor, som satt med orörliga ansikten, när han drog sina mest uppskattade vitsar. Den ena flickan Gertrud var 16 år. Hon hade redan ett helt år pinats av de snuskiga hi- storierna. Den andra var 20 år och nykom- men. Hon hette Emma Lundgren. Gertrud hade under året lärt sig att låtsa som ingenting, när Ernst drog sina bitar. Nu var hon glad, att ha fått en så klok och präktig kamrat. Men Ernst kände sig o- säker. Han visste inte hur han skulle för- hålla sig. Troligen led han av sitt lyte och ville göra sig märkvärdig på något sätt. Han tyckte om att skryta med sina framgångar hos det andra könet samt stolt- sera med gårdens hästar. Men ingenting av allt detta slog an på de två. I familjen fanns två barn, den femåriga Gunhild och den treårige Artur. Artur var mycket söt men något pjåkig. / Flickan var brådmogen och lyssnade gärna till farbroderns historier. Hon försökte citera honom, när hon redogjorde för hur duktigt det och det stoet var till att få föl. Flickan var otroligt duktig i praktiska ting. Så liten hon var hjälpte hon sin mor vid slakten. När tarmarna skulle vändas och rengöras, fick hon hålla ”fjällstern” som det kallades. Det är mycket svårt att hålla, när tarmarna ska vändas med insidan ut. Hela tyngden av tarmens längd vilar då på tummen och pekfingret. Man får kramp i fingrarna och kväljningar av den elaka lukten. Men Gunhild kunde hjälpa sin mamma därvid. Även i många andra ting var hon skicklig. Ändå brukade modern skynda på henne med orden: ”Bara raska di, Gunhild! Bara raska di!” Tjänsteflickorna, som hörde det, tänkte: ”Det är väl vi som ska raska oss.” Denna frun var aldrig ovänlig mot tjänarna, och det skulle aldrig falla henne in att ’tragga’ på dem. / Gunhild var också musikalisk liksom båda föräld- rarna. Flickan kunde så liten hon var spela flera sånger på pianot. Modern spelade efter noter och fadern efter gehör, när han någon gång spelade förstås. Det blev allt mera sällan. Hans största intresse var mat, umgänge och sprit samt sömn. De kvällar han inte var på kalas, gick han till sängs kl. 19,30. Och om morgonen steg han upp 7,30. När han skulle bort på kalas, åt han inte något dagen innan för att kunna äta som tills mera på kalaset. Hans dotter försökte likna honom däri. När han lagt sig på kvällen, började han om en stund kalla på sin fru: ”Hulda, jag vill ha saft.” Så fick han då en flaska saft och låg och läste tidningen emellan- åt som han drack saft. Sen han väl börjat, drack han saft varje kväll, tills jämt hälf- ten av husets förråd var utdrucket. Sen tyckte han väl, att något skulle vara kvar till hushållet. / Men så började frukten mogna. Då hette det varje kväll: ”Hulda, gå efter äpple till mig!” Aldrig passade han opp sig själv och tog saft eller äpple med sig. Nej, det skulle alltid hust- run hämta, sen han gått till sängs. Men snål som både han och hustrun var, unnade de inte barnen saft eller äpplen. Frun gick så tyst och försiktigt i dörren till salen, där hon förvarade frukten. Men barnen hörde det ändå och började ropa: ”A mor, ge oss också ett äpple!” Fadern ropade som svar: ”Jag ska randa ran på er, om ni inte är tysta!” De tystnade strax, ty de hade en kolossal respekt för fadern. Aldrig så litet han yttrade en önskan till den femåriga dottern, gick hon ögonblickligen åstad för att uträtta, vad han begärt. Om hustrun var rädd för sin man, och därför inte vågade ge barnen frukt eller saft? Eller hon själv ej heller un- nade dem, är svårt att veta. Äpplena, / som ej gick åt vid mannens kvällsmål, kunde förstås säljas i stan och inbringa pengar. Och pengar var mycket eftertraktade av fa- miljen. Frun till och med skar av callorna, hon hade i fönstret och sålde i stan. Familjen levde nästan helt och hållet av jordens pro- dukter. Det enda som inköptes var: kaffe, socker, gryn, salt och kryddor. Bonden skröt för sina umgängesvänner, att det året man inte kunde spara två tusen kronor och sätta in i banken, hade varit ett dåligt år. Maten som bjöds var inte vidare omväxlande. Men den var aldrig dålig eller skämd. Sill och potatis och flottmat är dagens första mål bland alla bönder på slätten. Men här vankades ingen grädde till sås som på de bästa ställena, där flottet är ersatt av smör. Men grädden kunde ju kärnas, därför var det bäst att spara på den. Dess mer smör kunde man sälja i stan. Middagen bestod / av grönsaltat fläsk och potatis eller ärtor och bönor, som också växte på gården. Till efterrätt vankades alltid gröt risgröt manna – eller grifta gröt med mjölk. Aldrig nånsin serverades saft- sås eller saftsoppa. Den saft som återstod, se- dan bonden fått sitt, skulle vara att bjuda främmande eller vid sjukdomstillfälle i fa- miljen. Till ’merafton’ vid femtiden fick tjänarna var sin bredda flottmat, som om söndagarna utbyttes mot en smörgås. På kvällen bjöds bröd och mjölk, ingenting till eller på brödet. – Gunhild var brådmogen. Men den treårige brodern Artur var en van- lig unge. Farbrodern Ernst gjorde stort nummer av flickan, därför att hon var så duktig. Men den mera veke och käns- lige gossen gav han öknamnet Pjövs. Detta lärde sig också flickan snart att använda, när hon talade till brodern. Artur, som var en söt gosse, hade en liten mun. / Hans lilla mun fann farbrorn bara löjlig och gjorde öppet narr av den. En middag när de satt vid bordet och åt potatismos, och Ernst såg hur sakta det gick för Artur sa han: ”Vänta litet, jag ska hjälpa dig! Det förslår ju ingenting att stoppa gröt i den lilla munnen. Huvudsaken är ju att det kommer in i huvudet!” Och innan de visste ordet av, hade Ernst klent potatis- mos i båda öronen på barnet. Men då blev modern ond. Men systern Gunhild skrattade. Någon gång hände det att de fingo lingon och mjölk till efterrätt. Men den serverades så här. I ett stort fat mjölk rördes en struken matsked lingon. Mjölken blev härav blåfärgad. Det var inte många lingon, som föll på vars och ens lott. Ännu mindre blev det när Gunhild fick brått att med sin sked uppfånga så många som möjligt, innan de andra började måltiden. – Varje morgon sen bonden / och hans hustru slagit sig ned vid bordet för att äta för sig själva, blev hustrun oroad av mannen. Aldrig kunde han nöja sig med vad hon serverat. Alltid längtade han efter något annat. ”Jag tycker det skulle vara gott med löksill.” Strax steg hustrun opp från bordet, skyndade ned i källaren efter sill. Den hann ju inte bli urvattnad, men det fick gå ändå. En annan gång hette det: ”Det skulle vara gott med ett ägg.” Den lydiga hustrun sprang strax ut och kokte ett ägg i tjänarnas välling. Den var ju het, så mannen slapp vänta så länge. Det underliga var att hustrun ej serverat ägg eller sill, när hon visste att hennes man ville ha det. En storätare var denne bonde. Därför var han också redan tjock som en tunna, trots att han endast var 27 - 28 år. Men hans hustru, som fick springa så mycket, hon var mycket smärt och en ovan- ligt vacker kvinna. Hon hade vuxit upp i ett religiöst hem. Det liv hon nu fick leva, stämde nog illa med hennes läggning. Hände det någon / gång, att mannen och svågern voro borta, och hon hade en ostörd stund, satte hon sig att läsa i bibeln. När de båda andra var hemma, var det bara tal om arbete för hennes del. Dagligdags nöd- gades hon höra oanständigt tal och svordomar. Hennes liv var nog ganska tragiskt. Två barn hade hon i livet. Ett hade hon mistat. Och när hon fått det fjärde, och det svåra väl var över, satte mannen sig att väsnas och leva med de två större barnen, så att barnmorskan flera gånger kom i dörren och bad mannen betänka, att hustrun behövde ro. Men det brydde han sig inte om. Han fortsatte att leka högljutt med barnen. Annars såg han dem knappt utan när han ville sända flickan ett ärende. – Tre systrar hade gift sig med tre bröder. Men det var bara denna systern, som var sin mans tjänarinna. De andra två systrarna tog männen till hjälp vid skötseln av barnen och annat i hemmet.