Transkriberad uppteckning

Det var en torpare på Lilla Bjurum hette Kalén. Hans kvin- na hette Britta. Hon hoppade i en källa och dränkte sej, jag vet inte varför. Men ocket det var fick de upp henne och lagt henne i en kista och det blev begravning. Jag gick i skolan då, och jag såg begravningen. Det var en å i Vättlösa. Hästen drog så att den vite levern valt av honom. Det var nära att han hade gått i ån, men de var god' till att styra'n, så han inte gick ner. Men den gumman hörde de över kyrkebalken, för att hon ha- de tagit livet av sej. Det var en särskild plats vid den ene kyr- kebalken för livspillingar. Det var en fin backe vid Rôtebo, och där skulle vi äta meraf- ta klockan 5-6 på eftermiddan – vi slapp inte i skolan förrän klockan 5 på den tiden. Vi var en Herrans mängd med skolbarn, minst tjugo stycken. Då kom likfärden tillbaka, och likvagnen / kom sist, och Kalinska satt ijämte kusken. Och hästen var li- ka svett. Alla barnen såg henne, men ingen av de andre. Hon satt i sina vanliga kläder, som hon hade på sej, när hon hoppade i källan. Så hade de en karl på Bjurum, Sneppen; han hette Johannes och var trädgårdsmästare och skytt, en rolig karl. Han gick alltid förbi Kaléns lagård morgnar och kvällar. Och där satt alltid en svart katt på logdörren, på lämmen där. "Och jag tänkte, att det där är la inte det som rätt är," sa han. Det var något spöke av det onda. Så höll de lek i Ögårn en lördagskväll. Sneppen var där och spelade; han var så säker till att spela. När han gick hem om morron, såg han den katten där. Då sa' han: "Ruk å dra så långt det finns vägar, för du är inte det som rätt är u- tan det som ont är!" I detsamma trillade han stupe och kör- de klarinetten i halsen. Men katten fick han aldrig se mer.