Transkriberad uppteckning

Här sa´ de alltid prägel, men uppåt landet säger de slaga. I handvalen hade de mest gran, i slagvalen ek. Handva- len var lite grovare än denne käppen (en vanlig spatserkäpp). Slagvalen var knappt mer än hälften så lång som handvalen. En bra bred järnring hade de om änden på slagvvaeln. Så hade de en kurra av sulläder eller groft läder, som de böjde och satte på, och en "präglaspik" slog de igenom den; det bor- rades hål för spiken. I "bukta" band de ålskinn tre tum från handvalen - de hade skurit "e laft" i ena sida på slagvalen och knutit ålskinnet om. Ålskinn var så mjukt och starkt. De kunde också ha kurra med en rund knapp på vardera valen, men då gjorde de kurran helt av ålskinn. Vet aldrig att någon trask med en vanig käpp. Ingen äxebock. Hade de fått rågen mogen och var det slut på / mjölet i huset, kunde de ta några neker och "daska"; de slog dem mot en kubb eller mot en stor sten, som de lagt på en stol - då föll säden ner och samlades på ett utbrett la- kan. Jag hade ett torp i tio år. Jag trask alltid med prägel. Tor- parna skaffade små dragmaskiner, som de köpte hos järn- handlarn i Kungsbacka - man kunde dra maskinen själv eller sätta en häst före. De löste alltid upp nekerna, innan de började prägeltrös- ka. De tog en halvträve - det var sexton neker - och löste upp dem och la´ åtta på var sida i två rader med blommet inåt emot varannat och rota åt balka (rna) till. Om två tröskade, skulle bägge slå på samma ställe på sam- ma nek, bägge tröskade samtidigt på var sin nek. När de började, stog de mitt emot varandra. Var säden väl bärgad och var det stark frost, så var det lätt att tröska, men var sä- den dåligt bärgad och våt, så blev de tallar på slagvaln av vätskan, som var i säden. Var de fyra, tog de var sin sida. De fick vända första / vännan med slagvaln, slagvaln fick göra en släng. Det var inte lätt för en nybörjare att lära sej. Det var svårt att lära sej ta de tredje och fjärde slaget. - Vi gjorde den första vändninga, så slog vi ett slag med hand- valn och vände upp neka, när en gått igenom na på den ena sidan. Det var ett styvt arbete. Man kunde tröska mer havre än råg på dan, om den var torr och bra. Spanntröskning var jag alddrig med om, men jag hörde att de fick var tionde eller var tolfte tunna. När trösket var färdigt, tog vi en resslethuva av trä, en gren med två tjuvor i, resste upp´et och hyva´t åt ladan. Vi tröskade två böster (=blötor) eller tre - det blev mycket dråse under - och sen sopa´ vi ihop det oc sköt ner det till ändan på lon till en ordentlig kasta på några tunnor. Kasta - man hade dörren på den ena änden av lon och en glugg mitt emot på den andra änden. När de var öppna, blev det drag - man fick lägga dråsen så, att man kunde kas- ta emot draget; det kom an på hur vinden låg. Den stridaste säden åker längst bort; den tog de till uträde nästa år. Man / räknade inte med mer än två sorter: strid och slö. Slöhavren skulle kreaturen ha. Ogräsfrö - vi hade ett "tillgöres såll" av spån så fint att säden ej gick igenom, Det var till att svepa runt i sållet med han- den. Sållets stomme var av tjockt spån och kvarts tum tjockt. - botten var flätad av kluvna hasselpinnar eller ene. En annan stod med ett ressel, när de ressla´ dråsen. Det var före kastinga, det. Det var två runda "bylla´" i ressle- kanten, så man kunde hänga resslet på ett gaffelskaft (högaffel) eller riveskaft, och då kunde en stå och sköta ress- let och föra det fram och tillbaka, och en annan öste i. När det blev för mycke "ressle" i det, halm och ax och stubb, så var det till att tömma det - resslet gav de kreaturen. Torpare gick till varandra och hjälpte varandra att tröska. De som var "dannia" om sej ville ha tröskat upp före jul fär att inte råtterna skulle äta för mycket. "Grannsäa" - vete och råg - trask de först, havren sist. De satte emellan med korn, när det behövdes. Vet inte att karlar från Mark tröskade i Fjärås. Men de / var en del fattiga karlar på Skattamarka och Rygga ovan- för Höleklev (sen Schwezerdalens pensionat), som brukade gå och tröska på höst och vinter på Fjärås slättbygd. De kalla- des tröskekarlar. I min tidigaste barndom fick de sex skil- ling om dan och maten.