Transkriberad uppteckning

Frykman hade gått igenom den Witten- bergska skolan och därför var han också mycket trollsk. En gång läste han ut Gammel-Erik vid Kristinefors, där han visade sig i alla möjliga skepnader. Ibland var han som en karl, ibland som ett ”krötter” och ibland som en stor fisk, som kastade sig efter golvet. Då Frykman skulle läsa, slog Skam boken ur handen på honom, men Frykman sade bara: ”Jag har en till,” och befallde Skam ta upp boken från golvet. Hade han tagit Anm. Johan Gabriel Frykman, komminister i Ö. 1843–1875, i socknen känd under benämningen Gammel-Frykman. / upp den själv, så hade han gjort Skam en tjänst, och då hade han sedan inte haft någon makt med honom. Skam sade, att Frykman inte hade makt över honom, ty han var inte fri från synd. Han hade i sin ungdom stulit ett garnnystan. Ja, det hade han gjort, sade Frykman, men det betyd- de ingenting, ty han hade använt det till en god gärning. Skam bad då att få gå ut genom dör- ren eller skorstenen, men det tillät ej Frykman. Han borrade ett hål i fönsterblyet och genom det måste Skam fara ut, och det vren och yla- de, då han gav sig i väg. En gång skulle Frykman till ###-Gert- rud, som låg för döden, och ge henne nattvar- den. I Darvabacken ovanför den gamle Hol- landsbron selades hästen av. Drängen fick sela på igen, men hästen selades av genast på nytt. Likaså gick det en tredje gång. Då gick / Frykman själv ur och selade på hästen och sa- de: ”Nu skall det inte sela av någon fler gång.” Så skedde heller inte, och de komma i tid till dödsbädden. Det var Skam, som ville hindra honom från att komma fram i tid. - En annan gång var Frykman kallad till Tallås-Erik, som man misstänkte var sken- död. På hedarna söder om Tallåsen mötte han en främmande karl, som sade: ”Du behö- ver inte fara längre, ty mannen är redan död.” – ”Ånej,” sade Frykman, ”jag far väl fram i alla fall.” Han fortsatte fram till Tallåsen och lycka- des väcka Erik till livet igen. De trodde, att det var Skam, som mötte Frykman och sökte hindra honom från att gå fram till Tallåsen. Om inte Frykman hade kommit, så hade förstås Tallås-Erik dött. / Skam och prästen En präst och Skam kommo en gång överens om, att Skam skulle få alla, som sovo i kyrkan på julmorgonen. Prästen predikade, ropade och skrek under hela predikan så förfärligt att ingen enda fick en blund i ögonen. Efter predikan mötte prästen Skam utanför sakristian och frågade honom: ”Fick du många själar?” – ”Nej, hur skulle nån kunna sova, när en toc- ken hund står och skäller,” svarade Skam. Skam och kortspelarna Tomasson som bodde i Kilstugan, tala- de om, att de hölls på och spelade kort en gång på ett ställe invid vägen. Det var flera stycken som satt där och spelade. Tomasson stod och såg på dem. Då kom det en fint klädd herre efter vägen, och han stannade och ställde sig bredvid honom och såg på. Så var det en av spelarna, som slog fel kort och förlorade; då sade den fine / herrn: ”Nu slog du fel kort. Det andra skulle du ha slagit.” Men då blev spelaren arg och sade: ”Vad fan har du att göra med hur jag spelar! Du behöver inte stå här bakom mig. Ge dig iväg!” Då sprang den fine herrn därifrån, och när han for uppför en backe, då sågo de, att han hade hästhov på en foten. Men då blev fort slut på kortspelandet. Det var Skam själv, som ha- de varit där.