Morups, Halland
Djävul, jättar och gastar
Djävulen var en väldig potentat med eld-
ögon, pannhorn och luden svans. Om
man visslade var det som att kalla på
skam, nämndes däremot Gudsnam-
net, lommade han strax bort. Han
hade många namn: fan, den lede, hornper,
hin, skam, den stygge och gamlefar.
Pastor H. hade en gång sett honom
sittande i gröna soffan på adjunkts-
rummet, men han schappade snart,
så det stod som svavelos om honom.
Han ville oenighet, därför grät skam,
när två torkade sej på samma
handduk.
/
Jättar.
Inte mycket bättre var jättarna. De ha-
tade Gud, människorna, ljuset och
allt grannt. I bergena bodde de,
voro holians starka och räliga.
Ibland vart jätten så arg, att han
ryckte loss stora block och slunga-
de mot Guds hus, men dessa jätte-
kast råkade aldrig mål utan damp
ned annorstans. Det var bäst att
kristna barnen fortast möjligt,
annars kunde jättar och trolltyg va-
ra framme, de förre ville äta upp
dem, men trollen ville byta bort dem
mot sina egna krôpplingar. I Nack-
hälle (högt berg i Halland) bodde
många; i Morup fanns just inga,
ty där hade de inget gömställe
(bergfattigt.) De bedrev sina illdåd
i mörkret, solen gjorde dem makt-
lösa, och kyrkklockorna retade dem hiskeligt.
/
Gastar.
Gastarna voro höga som träd, ibland
hade dom inget huvud. De voro fracka
i ondska och gav ofta till fruktans-
värda skratt, gastaskratt, som kun-
de justament skrämma ihjäl folk.
Gasten ställde till allehanda rabal-
der. Han förvillade folk, så dom
inte hittade hem och sen kramade
han dem. En bonde kom körande
från kvarn då han mötte gasten.
Han vart genast tung som bly i hela
kroppen och fick spy. Hästen vart
också svett så det rann av honom.
Kärrhjulena snurrade runt, runt,
men kommo dock inte ur fläcken.
Det var en rejäl gastakramning, det.
Kom man hem måste en hålla tyst
med gastamötet minst ett dygn,
annars kunde gasten hämnas.
