Annat väsen än "skogråa" har jag inte hört talas om kunna narra en vilse. Men hon gjorde det, om en kom för nära henne. Om en skul- le komma rätt igen så skulle en läsa Fader vår tre gånger baklänges. Då skulle en sätta sig på en stubbe. Om en vrängde rocken eller tog skorna avigt så kunde hon inte förvilla en. Det var finnarna som kunde trolla sig ge- nom luften. Men det har inte förekommit här. Farmor tala på att en kunde bli "bergtagen" om en kom långt in i skogen. Om korna inte kom hem utan di stannade i skogen så vart di "bergtogne". Det var troll som hade be- hållt dem. Di sa att di vart "bergtogne". En fick gå till trollgubbar och tala om att / kon eller hästen blivit borta. Då ställde di så att djuret kom tillbaka. Det var "bergrollen" och "berghunden" som bytte barn och la ned en "bortbyting". Det var farligt om kvällarna. Det barn, som di hade lagt i stället kallades för "bort- byting" eller "fante". En tolvskilling eller vigselring syddes i ena ändan på listen. Bara barnet var döpt, så kunde inte "trôl- la" ta det.
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
