Transkriberad uppteckning

En hög fanns vid Hogskogen ovanför Röte- dalen efter gamla kyrkvägen på höjden där. Det låg vid en korsväg. Det kallades för "lik- våle". Man tog en pinne och kasta på hö- gen för var gång en gick förbi. Det skulle vara så noga med det. Lika för unga och gamla. Det kallades att en "ôffra" där. Plat- sen hade nô med lik att göra men jag hör- de inte att något särskilt hänt där. Alla lik skulle om där. Vid det korset spökade det. Likkistor syntes på vägen om nätterna. Hästarna var skrämda där så att de skyggade. En kasta bara när en gick bort, inte på hemvägen. Kasta vid alla tider på dygnet. Om flera var i sällskap så kasta var och / en för sig. Kunde vara stora skockar, mins jag, men var och en gick dit med en pinne och "ôffra." Ingen sade något. När en gick förbi kyrkogården nattetid, så tog man en pinne och kastade in där. Då var en inte rädd sedan. Nu kastar ingen. Ginvägarna är för det mes- ta borta och det har blivit nya vägar. Men nog höll somliga gamla på att kasta till fram åt 1910-talet. Men nu är seden, som sagt var, slut.