KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Eda, Värmland 1938

gastar.

Berättare: Elias Valström
Upptecknare: Ragnar Nilsson

Transkriberad uppteckning

Därifrån "gasten" skrek skulle en få ofred. Det tala de gamle så mô på. Nu hörs han aldrig till. Kom det varme från honom så blev det riktigt farligt.

Socken Eda
Landskap Värmland
Härad Jösse hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: gastar.

Fler sägner från Värmland

Se alla i Värmland »
Eda, Värmland

Julafton

7) som hans son natten förut drömt att hans far dog. Detta är absolut rena sanningen," ty den som skriver dessa rader, var den dödes son. folktro å sed om Julen. Eda socken En nu 60 årig kvinna, som tjente som piga på ett bondställe i Eda s.n. 1894 berättar att "helgen" före jul skulle de inte skura golvet, ej heller hyfsa något annat söndagen före jul ej heller ta på sig några bättre kläder, men när det då blev sku- ratt å fejat allting i slutet av Julveckan så blev det så mycket mera jul när julen äntligen kom, varje kreatur i "fjuse" fick en havrenek (kärve) samt en "hövannel" Lögekaret inrullades på julaftons morgon långt innan det började ljusna. Karlarna tog "såstangen och satte "tvärslår" genom "öra" en längre "stav" på vardera sidan av vannsån i vilka ett hål fans, samt bar in vat- ten, som kvenfolken kokade i en 20 kannors gryta, vattnet / måste alltsamans koka innan det häldes i bad- karet, så det fick ej blandas okokat vatten i, ty det kunde vara "faleheit" något farligt i vattnet, så de som lögade sig blevo sjuka. Vattnet fick ej bäras ut förr än om juldagen efter de folket kommit från kyrkan, därefter torkades med vitmossa golvet och sopades med en "limme" (kvast) av björkris, varefter finhackat granbar ströddes över golvet. Om någon tappade en gaffel eller kniv, när han satt vid julbordet om julkvällen, skulle han ej taga upp denna. Om julkvällen och juldagens middag åto alla både husfolket och tjenarne vid ett stort kilbord i storstugan, eljest intogs alla måltider vid det långa köksbordet i köket. Ved och vatten var inburet före jul, så det skulle räcka till tredjedag jul; det skulle vara "julefre"

1934 Läs sägen →
Eda, Värmland

Naturföremål

En skulle inte ge sig på forngravar, för en kunde inte vara säker än att det gick en något ont. Men somliga fråga inte ef- ter, för di trodde att di skulle få pengar eller dyrbarheter i dem. Strax ovan gården Grytvål i Gunnarskogs soc- ken finns en sten som kallas för "Degerste- nen." - Var gång han hör kyrkklockorna så vänder han sig. Jordfasta stenar var bäst om en kunde låta vara. Det förde inte tur med en, om en bröt upp dem.

1938 Läs sägen →
Eda, Värmland

Kasthögar

En hög fanns vid Hogskogen ovanför Röte- dalen efter gamla kyrkvägen på höjden där. Det låg vid en korsväg. Det kallades för "lik- våle". Man tog en pinne och kasta på hö- gen för var gång en gick förbi. Det skulle vara så noga med det. Lika för unga och gamla. Det kallades att en "ôffra" där. Plat- sen hade nô med lik att göra men jag hör- de inte att något särskilt hänt där. Alla lik skulle om där. Vid det korset spökade det. Likkistor syntes på vägen om nätterna. Hästarna var skrämda där så att de skyggade. En kasta bara när en gick bort, inte på hemvägen. Kasta vid alla tider på dygnet. Om flera var i sällskap så kasta var och / en för sig. Kunde vara stora skockar, mins jag, men var och en gick dit med en pinne och "ôffra." Ingen sade något. När en gick förbi kyrkogården nattetid, så tog man en pinne och kastade in där. Då var en inte rädd sedan. Nu kastar ingen. Ginvägarna är för det mes- ta borta och det har blivit nya vägar. Men nog höll somliga gamla på att kasta till fram åt 1910-talet. Men nu är seden, som sagt var, slut.

1938 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR