Spannarps, Halland
Gastar.
Då vi skulle gå hem och gick utmed Ätran, hörde Albertina och
jag nåt, som ropte, och vi blev så rädda, så vi inte våga tala. Jag
trodde det var människor i sjönöd i ån. Det ropte från vattnet: "Oj,
oj." Vi knacka på hos Karl Ankar, det var blevet sent på kvällen, och
bad honom hjälpa: "Det bryr jag mig inte om," sa han, "jag står inte opp om
natta." Han visstee naturligtvis, att det var gastar, som skrek. Vi stanna
på ett ställe hos Julius. Jag våga inget säga, men Albertina talte om, att
nån drunknat på kvällen, för det hade ropt oj,oj från ån. "Det blir snö,"
sa Julius, och nästa dag var det djup snö. Det var varsel av
gastarna. Det vat nån, som drunknat där för längesen och ropte så vid
värskifte. – Hemma hörte vi om vintern dombjällror och ett rop som
hoj,hoj. Det var på det stället, där nån drunknat, och det var
varsel om värskifte. – Min farbror var sjöman i nio år. Han talte om,
att på en plats hade nån drunknat, och där var en slags varning mot
storm. Det var en röst, som ropte: "Vanteman, ro i lann, här blir
/
ett stort oväder," Sen blev det orkan. – Jag har hört, att en karl
gjort av med sig på något sätt, och då ett fruntimmer gick förbi,
ropte han: "Kom te mig, kom te mig!" och hon drunkna.
Den som var i syne, kunde se något åka på lasset. En gång hade jag
varit i stan och körde hem. Jag kunde omöjeligt förstå, varför las-
set var så tungt, märra kröp fram på släta vägen och var rent våt.
Då tyckte jag, att nåt ramla av och gick sönder, det var som en
kastat en stor sten i backen, men jag såg inget. Sen det var
fallet av, gick det så lätt hem. Jag vågte inget säga, men sen kom
det på tal, och jag frågte min gubbe: "Varför gick det så tungt
i går? Märra blev rent svett." Han sa: "Då skjutsa du väl soa."
