Transkriberad uppteckning

När svalorna blev borta om hösten brukade mor säga att de hade lagt sig på sjöbotten, så kom de in- te fram förrän sommaren igen. Svalbon skulle en låta vara i fred, för det hände något ont med djuren, om en rev ned dem. Hon var så noga med att vi inte skulle röra bon av småfåglar, för hon påstod att det hade ont med sig. De hämnades på något vis. Kattugglan var en fågel som inte var bra. När hon kom till gården å skrek "klä-vitt", så skulle någon dö där. Det var inte så farligt om hon kom en gång, men om hon blev envis, så slog det inte fel. - På sam- ma sätt trodde en om det kom en småfågel å satte sig å tittade in genom fönstret. "Lekatten" var giftig, så det var farligt, om han / bet en. Somliga sade att han sög sig fast, så att en fick skära bort honom. Korpen skulle en se efter varifrån han kom flygan- de, för därifrån fick en vinden. Skatan fick vara i fred, för en skulle inte få skjuta henne eller oroa henne. En fick otur med sig. När hon satt å skrattade, så var det inte något bra i väntan. Di sa' att hon kunde se spö- ken. Å när di kom i skock, så tyckte folk att det var kusligt. Om hon byggde högt, så blev det torkår, men byggde hon lågt, så fick en regn- år. "Skräa" var ont, trodde folk. Rätt som en såg hen- ne, så vara hon borta, å ingen visste vart hon tog vägen. Jag hörde en käring, som sade, att det inte kunde vara någon annan än den onde som var uppe å visade sig.