Silbodals, Värmland
Spökeri.
Det var en som såg en syn. Han kom mitt i ett
liktåg. Han blev stående å kunde inte komma någon
vart. Det styggaste var, sade han, när kistan datt
i backen å den döde föll ur å han fick se vem det
var. Men i detsamma så kom han loss å synen
försvann.
Det var en tös i min barndom som hade träffat
sin döde fästman. Han red på en svart häst.
De skildes åt vid kyrkogården. Där kastade han sig
ned i graven. Men då vart hon rädd. När
de träffades, sade hon: "Månen skiner klart,
döden rider hårt."
Min far kom ut för en död. Det var på ett
ställe de hade en död liggande på bår på logen.
När far kom mitt för logen så kom den döde
/
å sprättade ur varenda knapp som han hade i
kläderna.
Det var en som gick å turade om natten. Så kom
han att lägga sig på en loge å där låg det en
käring på bår. När han skulle gå upp så orka-
de han inte, för hon höll honom i håret. Han
fick ligga till morgonen, men då släppte hon.
Men då hade han fått blå "dönyp" över hela
kroppen. De gick inte bort.
Det var på en gård som låg titt intill kyrkan. Så
var det ljus sommarnatt. Där såg jag en som gick
igen. Jag kom till en liten skog. Jag kom te å
glane nol på. På nolsidan vägen kom det
en upp ur jorden å gick sakta å höll handen
under hakan. Jag fick se att det var en präst,
för han hade kappa å krage. Jag skulle till
å genskjuta honom, men i en enda handvänd-
ning så var han borta. Då tyckte jä det var
konstigt.
Det skulle vara e här som gick å spökade. Hon
/
hade en dotter som fick tala vid henne första dagen
hon var död. Det var något som modern skulle
ha uträttat. Se'n kom hon inte igen mer.
En häruppe i Höglian som hade köpt en egen-
dom. Där hade en dött. Denne gick igen. Hustrun
vart ensam om nätterna, för mannen arbetade bor-
ta. Hon talade om spökeriet för mannen. Men
han ville inte tro det. Men hustrun var alldeles
förskräckt. En natt så vart han hemma å skul-
le vaka. När det led på natten, så fick han
höra att det kom en körande. Det skrattade å pra-
tade med grovt mål. "Nu få vi säkert främ-
mande," sade mannen. "Å", svarade hustrun, "det
är nog samma främmande som brukar komma
om nätterna." Den körande stannade vid en vist-
husbod. Mannen gick ut, men han såg inte
tecken till folk eller häst. Men då fick
han se en som stod på huk som om han skul-
le kara i vattnet. Då bad mannen till Gud
å visade den döde därifrån, å sade att han
/
inte ville ha sådant sällskap där. Sedan spö-
kade det inte.
Det var flera ställen som en inte fick fram
hästarna på, å det påstods att det var dö-
da som hindrade.
Det var en gubbe, släkt till mig. Han var på
ett ställe om kvällen. De ville att han skulle stan-
na över natten. Nej, sade han, "jä ska hem
om dä one kommer som gröne svin omkring
mig." När han kom norr om den gamla kyrkan
så kom det alldeles fullt med gröna svin
omkring honom. Han fick stå där till dess att
det kom en körare, men då slapp han lös.
Det var flera som hade svårt att komma fram på
den platsen. - Det var en stor öppning i älven
på ett ställe. Där fick en inte vara för säker.
Bergstedt, en präst här var inte fri än han såg
spöken. Drängen kom in till honom en kväll å
sade att han inte kunde förstå att det lyste
i kyrkan. Kom får ni se, sade han till prästen.
/
Prästen gick dit. Hustrun ville inte att han skulle
gå. Jag är vigd vid kyrkan som vid dig, svara-
de han. - Drängen gick efter. Fullt med folk
satt i bänkarna. Men prästen gick inte längre
än mitt i gången. När han kom tillbaka, sade
han: jag dör, å jag dör en ynklig död. Pastor
Loden kommer i mitt ställe. Han fick se sin
egen begravning i kyrkan.
Så blev han sjuk, å det var en gumma som va-
kade över honom. Sjukdomen bröt honom i alla le-
der. En natt så lade gumman sig på en soffa
å somnade. När hon vaknade, så var prästen
borta. När de kom att se efter, så låg han i
älven å var död. Han hade gått å dränkt sig.
