Transkriberad uppteckning

På kvällarna syntes ljus blinka än här och än där på åkrarna, i skogen och var som helst. De kunde fara långa vägar men syntes inte mer än någon gång då och då blinka till. Detta var lyktgubbar. Kom man i deras väg där de skulle fara fram blev man alldeles förvillad och visste inte alls varken var man var eller vilken väg man skulle gå. Man kunde då få kringirra hela natten på, som man tyckte, okända vägar. Det fanns dock råd mot detta såväl som mot allt annat. Den som träffat utför en lyktgubbe skulle genast vända något av sina klädesplagg med avigsidan ut, rocken, tjolen eller vilket som helst man hade på sig, så / hade lyktgubben inte mer någon makt över den personen och vägarna syntes bekanta igen.