Transkriberad uppteckning

Vättar var en slags småfolk som bodde vid gårdar och dikeskanter. Gränsen mellan Laholms landsförsamling och Skummeslövs församling var förr ett ganska högt och brett dike, vari de hade sitt tillhåll. På kvällarna syntes små klara ljus brinna upp ur jorden, ungefär 10 cm. höga. Dessa kallades vätteljus. Ljusen voro av någon brun, hård metall av vilka en del finnas kvar ännu i dag, men brinna inte då de kommit i människohänder. Det fick aldrig förekomma att man hällde ut kokhett vatten på marken ty då skållades vättarna. Dessa vättar visade sig aldrig för vux- na personer men däremot ofta för barn. På en gård som låg vid Marbäcksgränsen, namnet på gården minns jag inte, kommo vättarna / alltid fram och lekte med barnen då de voro lämnade ensamna hemma. Så en dag talade bar- nen om för sin mor hur roligt de hade när föräldrarna voro borta. Att små dockor kom- ma fram ur golvet och leka med dem. Modern frågade då noga varifrån dockorna kommit, var- vid barnen visade ett litet hål vid golvlisten och utropade: "Här, mor, komma de upp." På den tiden såväl som nu fanns också lea människor som endast tänkte på att för- därva och aldrig på att hjälpa, så var detta husbondsfolk. För att förhindra vättarnas åter- komst hällde då modern kokhett vatten i hålet ner i deras boningar. Men efter endast några dagar brände gården. Husbondsfolket hörde då små klena, jublande röster säga: "Ni skålla oss först, nu bränna vi er."