KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Tydje, Dalsland 1935

Maran

Berättare: Gustaf Fredriksson (f. 1861)
Upptecknare: Ragnar Nilsson

Transkriberad uppteckning

Jag vet att det var en käring som de kallade för "mare-Brita", för hon skulle ha "mara" med sig. När hon ville någon något ont så ställde hon att hon fick mara om natten. Käringen hade rött hår, å det var för det som hon skulle ha mara.

Socken Tydje
Landskap Dalsland
Härad Tössbo hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Maran

Fler sägner från Dalsland

Se alla i Dalsland »
Tydje, Dalsland

Naturföremål

En gammal gumma från Tydje tala om för mig att det fanns en ättehög på ett ställe i socknen. Bonden, som ägde marken där denna hög låg, sålde ättehögen till en som hade byggt. Han använde jor- den att planera vid stugan med och att plantera i. På några år så var det slut med hela fa- miljen. De som inte dogo, så blev de utfattiga. Det hade de för att de hade tagit jorden från ättehögen. En fick inte röra sådana högar, för det blev alltid olycka för den som gjorde det.

1941 Läs sägen →
Tydje, Dalsland

Tomtar

När mor tjänade piga här i en av granngårdarna, så hade hon varit hem en kväll. När hon gick till- baka, så fick hon se att det var en lykta strax före henne i vägen. Hon började att gå fort, för hon trodde att hon skulle få följe. Men lyktan var precis lika långt före hur fort hon gick. När hon kom till en skogsbacke, så blev lyktan alldeles borta å det blev stup mörkt. Hon såg var- ken ty el. knätt till något. Det var inte annat än en tomte.

1935 Läs sägen →
Tydje, Dalsland

Läkekonst

Tandvärk fick en gå å dras med, för det var ju så att en inte gärna ville dra ut tänderna. Annars fanns det allt en gubbe här som kunde dra ut tän- der, men det gjorde så förskräckligt ont. Han ha- de en liten krokig kniv som han skar runt tanden med, sedan hade han som ett annat "dörrvred" med krokar i ändan på å satte på å vred till. En gång så hade syster min så förskräcklig tandverk, å då råkade det komma en sådan där käring som går efter landsvägen. "Du har en våd- lig tandvärk", sade hon, när hon kom innanför dör- ren, "men den skall du snart bli av med." Då tog hon en pinne ur kvasten, så bad hon att få litet brännvin. Så tog hon den pinnen å rörde i brännvinet med, å så gick hon / ut å mumlade något för sig själv. Sen kom hon in å så petade hon i tanden med pinnen, så att det blev blod på den, å sen så gick hon och göm- de den. Det flög i tanden, så hon trodde att huvudet skulle spricka, men när det gått en stund så la- na det å, å sen var tandvärken borta. Jag tror in- te hon fick en sån "stôlli" tandvärk mer. Det var att ta till allt möjligt mot tandvärk. Det förekom att tandvärken sattes in i ett träd. Då tog en en flis ur ett träd å petade i tanden med så att en fick blod på den, så gick en till- baka till trädet å satte tillbaka flisen där hon skulle vara. Men den som kom att ta i ett sådant träd fick en förskräcklig tandvärk. Mot "gulsot" skulle det vara bra om en fick tag i en gulsparv å tog livet av den å sen plockade av alla fjädrarna å kokade. Den sjuke skulle dricka det vattnet. Annars hade de den boten att en tog gul mossa på norra sidan om skorstenen å kokade / den å förtärde. Själva mossan skulle kroppen gnidas med. Sådant där fick en lära mycket av folk som gick landsvägen kring (tattare o.d.) Om en fick "skabb el. klå", så tog en bränn- vin å smörjde på.

1935 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR
MIMER //