KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Järnskogs, Värmland 1933

Tideräkning

Berättare: Stava Andersson (f. 1860)
Upptecknare: Ragnar Nilsson

Transkriberad uppteckning

Det skall finnas fyra lyckodagar på året å det är den 25 januari, 9 och 10 februari och den 13 juni. Så räkna- de mor. Men det var många olycksdagar. Jag har kun- nat dem alla men nu har jag glömt många. Den 1, 2, 5, 6, 12, 13 och 20 januari var olycksdagar, den 11, 17 och 19 feb- ruari, den 1 och 19 mars, den 24 april, den 3 maj, den 18 november å 18 december. Det skulle inte gå an att ställa till bröllop, inte ha kalas, inte flytta, inte fara på resa någon av dessa dagar

Socken Järnskogs
Landskap Värmland
Härad Nordmarks hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Tideräkning

Fler sägner från Värmland

Se alla i Värmland »
Järnskogs, Värmland

Spökeri

De döde visa sig Berättat av 76 årige Olov Nilsson födds i Köla, efter Bruksen Jernskog I Påterud, Jernskog, dog en man hastigt. En tid efter tog hans granne kälken och for åt skogen att hämta hem något ved, när han fått "lass" fick han se sin nyligen döde granne Ola stå "liv levenes" framför sig. Detta var jemt högsta dagen om middagen. Den döde frågade hur hans hustru hade det nu? "Dä ä nock bra mä Stina" svara- de han, allt går som förr." Då var den döde borta som om han sjunkit ned i jorden. Den som berättat detta försäkrade att "det var så sant, som du ser mig stå här" Hustrun till samma person som berättat ovanstående talade om, att i grannstugan till hennes hem hade husmodern dött och det skulle bli / begravelse efter henne. Hennes mor eller syster var tillfrågad att hjälpa till under begravelse- dagen. Vid denna tid omkr 100 år sedan, var det sed att de tidigt på morgonen kl. 5 "gick med fäng- nad" till alla ställen inom hemmanet, ost ock limpa samt en sup. Då flickan, som skulle vara med om att gå och bjuda grannarna på detta, kom upp mycket tidigt på morgonen, såg hon att alla fönster i den stora stugan, där begravnings-kalaset skul- le föregå, voro upplysta, trodde hon att hon försovit sig, i hast skyndade hon dit. Men just i det samma som hon kom på "trampen" och tog i dörrhandtaget, blev det "stup-mört" (alldeles mörkt) i hela stugan. Det sades att sådant ljus betydde "varslade" att den döde skulle komma till himlen, ljusets boning. / Att nära släktingar i drömmen få meddelande om tiden när deras närstående dö. En man (från Vermland) var (1910) i Kristiaina på besök hos sin bro- der, fadern till honom var 82 år gammal, och boende i Värmland. En natt under den tillresandes vistelse hos brodern vaknade han vid 3tiden på natten, efter att han drömt att hans fader var död, satte sig upp i sängen, en stor oro grep honom derför att han ej rest hem dagen förut som han tänkt sig till. Dagen efter reste han hem, han fick åka med en bekant från stationen, när de kommo till kyrkan i den socken han bodde, tog frakt som han hade för att lemna in den till kyrko- vaktaren vilken han var bekant med. När han skulle gå, säger kyrkvaktaren, "Ja, han är död, far din, de har vare här med likbud i dag, han dog kl. 3 innatt, precis samma tid

1934 Läs sägen →
Järnskogs, Värmland

Vattenväsen

I folktron i västvärmland är det många sägner om att den och den sjön ”skall kallar/ha en person” vart sjunde år. Innan någon omkommer i sjön, visar sig eller höres någott varsel kort förut. Såsom rop om natten, av någon som ligger i sjön eller någon ser ”mitt på högsta dagen en man som går på öppna vattnet ute på sjön, och plötsligt” blir borta. Oden Nilsson har i dessa dagar berättat att i Skillingmark finnes en sjö ”Asksjön” som regelbundet vart sjunde år kallar lik. Då höres rop från sjön om om natten förut. ”Mannen som skall komma, har inte ännu kommit.” Det är troligen nu sju år sedan / en man gick ner sig i Asksjön nedanför Sunds- hagforsen. I år har redan en gammal man drunknat i samma sjö i Hångstsviken, då han i mörkret gav sig ut på bara halvtums tjock is. Varsel säges föregå dem som äro bestämda för att omkomma genom drunkning. Så har gamla i Köla sagt att Köla elven med vissa mellanrum ”kallade på lik,” två personer voro för många år sedan sysselsatta med att frakta gödsel på en flotte över elven, en gammal man stod och såg när när de gingo ut på flotten: då den ene steg ner på flotten märktes knappast att den sjönk något, men när den andra personen steg på, -fastän denne var liten och mager- höll flotten på att sjunka under vattnet, ett par dagar derefter var sam- ma person sysselsatt med att frakta grönfoder över elven, när han var blott ett steg från landet, / välte flotten och mannen föll i elven och drunknade. ”Se Kjölaelven som tagit så många skulle ha ett liv igen”, sade berättaren. För omkr 100 år sedan var det många i grannsoknarna som gick till ”Kloke Knut” på Östfold i Norge för att rådfråga honom om en mängd saker, synnerligest bot för sjukdomar ”Vis Knut” som han benämnes på Norskan viste allt, om dem som kommo för att få råd av honom, hur husen voro, ock stod vid deras hem, hur långt källan var från stugan och åt vilket väderstreck husens längd gick. En flicka i Bålstad försvatt utan att de kunde finne henne, de ”sokne” (dragade) i elven utan resultat. De sände en man till Knut att fråga honom ”Kölelva ha tage henne, sög der den er bredest (svart svartvika) soa vil de finne piken.” De gjorde så och fann hennes kropp där.

1934 Läs sägen →
Järnskogs, Värmland

Om prinsen som blev gift med dottern till hönsepigan. (Aarne 930)

Det var en gång två prinsar, som for åt skogen för att jaga. När de gått länge i skogen blev de svultna, då fick de se e grå stuga, där gick de in för å få sej nåe te livs. När de ätit, och även givit gumman som bodde i stugan med av den goda maten å vinet, sade den ene prinsen, ni min gumma kan nog spå också? Åja det kan jag nog sa gumman, men ers höghet får förlåta, jag spår alltid sant! Det är väl det bästa det svarade prinsen. Den ene prinsen spådde hon att han skulle bli gift med en mägta rik och högt upp- satt kvinna, men den andra prinsen, som var son till kungen i riket, spådde hon å sade, den som prinsen blir gift med är född i dag, och ”dotter te hönsepiga på kongsgårn”. / När prinsen kom hem om kvällen, så tala de om att hönsepiga fått en dotter under dagen, då förstod prinsen att gumman i skogen spått sant. Men att bli gift med dotter till hönse- pigan, det kunde ju alldrig få ske. Derför köpte han barnet av henne för en stor summa penningar, sedan lät han skära in en gulddukat i ena smalbenet på flickan darefter lade han barnet i en vattentät låda och satte ut lådan på sjön. Lådan flöt i land vid en kvarndamm där mjölnare mor stod å tvättade kläder, hon tog upp lådan, och när hon öppnade den fick hon se den lilla flickan som låg i kistan, hos mjölnaren fick hon stanna. Om en tid fick prinsen höra att mjölnar- mor funnit flickan, han red dit och köpte barnet igen och tog det med sig hem. Sedan skrev han ett brev till en syster i ut- landet, med detta brev och flickan sände han / sin kusk iväg för att avlemna barnet till systern i utlandet. I brevet skrev han att hon ”hur hon du/ ställer, så skall du laga att detta barn mister livet”. När kusken kört länge i öde trakt blev han trött och somnade, en fin herre som kom åkande, och stog av fick se flickan och brevet som stack ut ur hennes klä- der, han öppnade och läste det, därefter tog han ett papper och skrev, att syster till prin- sen skulle fostra upp flickan till en fin fröken (jungfru). Sedan lade han brevet tillbaka i flickans kläder. Efter det kusken kört länge kom han äntligen fram till prinsens syster, hon bodde i ett stort grant slott. När hon läst brevet och kusken reste hem bad hon honom hälsa sin bror att hon skulle fullgöra allt han skrivit till henne om i brevet, när prinsen fick de hälsnin- garna trodde han sig för alltid vara fri från flickan. / Hönsepigans dotter växte upp, och blev den vackraste jungfru som fans, när hon fylde 20 år stälde prinsens syster till ett stort jästabud, dit bjöd hon allt fint folk av släkt och grannar, även sin bror prin- sen bjöd hon. När prinsen kom fram så frågade han sin syster, du gjorde väl som jag bad dig om med flickebarnet som jag sände dig? Ja efter fullaste förmåga svarade hon. Under det de suto tillbords fick prinsen se den vackra flickan och blev så ”gla” i henne, att han förlåvade sig med henne innan de skildes åt om kväl- len. Om åtta dagar stod bröllopet, när de nygifta skulle lägga sig om kvällen, och bruden klädde av sig, fick prinsen se märket på brudens ben där gulddukaten var inskuren. Han utropade då, ”ja nu ser jag, att jag inte undgår det spådomen som gumman spådde mig går i uppfyllelse! Prinsen å hönsepigans dotter levde lyckliga i all sin tid.

1928 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR
MIMER //