KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Silleruds, Värmland 1933

Skogsväsen. Gastar

Berättare: Johan Nilsson (f. 1858)
Upptecknare: Ragnar Nilsson

Transkriberad uppteckning

Benämningen på kvinnliga skogsväsen: Skogrå, skogsjung- fru, Kajsa i skogen. - Far till August i Högstaka mötte ett "pack". Det var många och de "gnell" som små ongar. När han kom mitt mellan Högstaka å Sandtegen, så stöp släden mitt på blanka vägen. Å när han kom fram till Högstaka så hörde han samma "ongeskrik" där. Men då såg han inte något väsen

Socken Silleruds
Landskap Värmland
Härad Nordmarks hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Skogsväsen. Gastar

Fler sägner från Värmland

Se alla i Värmland »
Silleruds, Värmland

Tordyveln

Tordyveln. Som ett bidrag till pristävlingen "Bondens år", följer nu receptet till en s.k. hästkur för kor som under sommaren går på skogsbete. Men som ofta lider av den svåra ovanan att ej vilja gå hem till kvällen. I början av seklet fans i en av Värmlands skogssocknar en syskonkrets som i arv efter sina dagars upphov fått ett stenigt skogshemman varpå var placeradt ett fulländadt tortyrinstrument för djur som kallades "lagård eller fägusse", vilket man vill. En sträng vinters vistelse i detta mörka och kalla kyffe, plus svältfödning betydde säkert döden för en nutidens ko, men korna hos "Jonsas" som syskonkretsen kallades, över- levde vanligtvis, men fingo som regel lyftas upp och bäras ut i det fria, då de skulle ut på skogsbete, när vårsolen började slösa sin rikedom av värme på hårt plågade djur och människor. Men när Jonsas kor en gång hann åt skogen och fingo äta sig mätta så fingo de kött på / sina benknotor och börgade mjölka. - Salig dumboms visdomsregel förnekade sej ej här. Den som mjölka vill sin ko skall ock ge henne äta. - Den standardiserade kalasmaten ostkaka fanns alltid på Jonsas bord morron, middag, kväll, sommaren igenom. Ja sanner- ligen flöt den Jonsonska stugan av mjölk och ostkaka under sommaren lång, men det fanns ett om härvidlag. Korna, ej att undra på förresten, funno sig formligen flyttade till paradiset och ville givetvis ej därifrån, utan gingo rätt och slätt ej hem till kvällen. På så sätt råkade de ur lag med mjölkningen och riskerade få sina mjölkningsorgan förstörda, och den goda mjölken kom ej Jonssons hushåll till godo. Detta fick ej ske. Något måste här göras. "Örja" den enda manliga individen i huset utrustades med vederbör- lig matsäck bestående av ostkaka och brännvin. På ryktes vingar hade försports att någonstans i masriket fanns en "klok gubbe" som kunde råda bot för fänad som ej hade hemvett. Till den ställde Örja sina steg. Och vederbör- ligen avfägnade han honom med ostkaka och våtvaror, sin stora närighet till trots. Sedan detta var gjort fick Örja det goda rådet av gubben att gå hem och söka / reda på en "tordyvel" och inbaka det kost- bara djuret i deg och helt obemärkt stoppa degen med den inbakade levande tordyvel i skällkon, på morgonen innan kon föstes åt skogen, så skulle hon säkert komma hem i rätt tid på kvällen. Trickset gjorde, hur konstigt det än må låta, åsyftad verkan och blev ofta tillämpadt i byggden Skulle det komma under K.T. tryckpressar så kanske det skulle göra förtvivlade koägare ute i byggderna en tjänst. Ty kor som ej vilja gå hem till kvällarna finnes det gott om i Värmland, än i dag Mont Calm

1942 Läs sägen →
Silleruds, Värmland

Spökeri

På Höghult i Sillerud bodde en gubbe för länge sen som kallades Kroken. Han var ensam ägare då för hela hemmanet där o var en riktig buse. På senare tid kom en bror till min farfar en kväll o skulle gå över en bäck där vid Höghult, men då stod där två frun- timmer och tvättade kläder, så han kom ej fram. Han måste tilltala dem o be att få komma fram. "Här får vi stå i tvätte våre blodie klär te domedag", sa de. "Där du har din lagård är vår dödsplats, å i detta tjärnet är vår grav". Och så tala / de om hur många alnar band o knap- par som de fått mista livet för. Det var två dalkullor som Kroken mördat. Far kom från Lia o gick till Höghult. Han kom till en mosse under vägen. Hunden, som han hade med, satte sig att titta neråt mossen. Då titta far också, o då fick han se en likfärd, den for vintervägen där över mossen o över en kavelbro där. Men så för- svann den. Men han såg t.o.m. de vita klär som man bundit i selringane på likhästen. Far mötte en som nyss var död en gång, han stod mitt för honom. Men då tog far mös- san o höll för ansiktet o läste Fader vår, o sen var han borte.

1935 Läs sägen →
Silleruds, Värmland

Häxor och trollkarlar

När de "tagit nötta" av djuren och dragit dagg från andra om mid- sommarnatten, blev det dålig mjölk och ingen grädde för dem som de dra- git för. Men de, som drog dagg, skulle vara spritt nakna. Ville de mjölka andras kor, så skulle de slå in två tälgkvivar i en stabbe och binda ett strumpeband om och sen mjölka i de två ändarna. Men de fick ej mjölka för länge. Det var en som sköt e påsk- käring, o då var det e grannmore. Det tala mor om.

1935 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR