Elings, Västergötland
Ett slåttergille. Slåtter, skörd
Hur ett slåttergille gick av staplen i Toentorp på 1840 talet,
som berättarens moder omtalat på sin tid. Det var före skiftet
då stora ängar låg utefter den dalgång som genomflytes av Viske-
bäcken, de kallades Elings ängar, och de buro alltid goda höslåtter.
De som voro ägare höllo slåtteröl var sin gång. Det detta gäller
var en äng som kallades Storängen, det var fem åbor som hadde att
slå den gemensamt. Den som nu skulle stå i tur att göra slåtteröl
var den berättaren talar om Lars jonas. Ortens folk voro inbjud-
na både äldre och yngre mint ett tjugotal män och kvinnor.
Männen kommo med sina liar och kvinnorna med sina räfsor,
för att samla det avslagna höet på högre belägna platser,
för det hende ibland att bäcken svämmade över, och då var det
risk att höet kunde flyta bort. Vid dessa tillfällen voro de stora
gästabudsborden fullsatta med mat och dryck. Spelmännen voro
då "Andreas på krusemossen" och "Kållä blåsarn" de kommo
/
På mårgonen, de sade sig ha sitat vid Åkatorps bro en gång och
lärt sig näckens polska. Framemot middagstiden kommo så
slåtterfolket till gården, och vid musikens toner blev det ett ätande
och drickande, alla skräppte de av matmoderns anrättning av mat
och dryck, men kanske allra mäst av Åkatorpabrännvinet
för av det fans ju i riklig mängd. Efter då middagen ätits tågade
hela skaran slåtterfolk till ängen med musiken i spetsen,
med männen efter sig, med blankslipade liar på axlen. Der
efter kommo kvinnorna, männen i vita skjortärmar och kvin-
orna i blårandiga huvudkläden och vita blusar. Förhuggare var
Lars Jonas sjelv, därefter Bengta Andreas som även kallades
"Snacken" och sedan hela raden. Det gick friskt undan och vid
femtiden på eftermiddagen var mer än halva ängen avslagen
då uppehåll gjordes. Vid detta uppehåll bar husmorden med jälp
av sina döttrar ikring mat och brännvin samt dricka bland
slåtterfolket. Då spelmännen så började spela var detta signalen
till att rasten var slut, och åter började den vilda jakten kring
slåtterängen. Nu var det "Snacken" som var förhuggare och
efter honom gick husbonden sjelv, det gick med kläm, för det var
män som kunde föra en lie samt hålla den skarp, för ängen
/
Måste vara färdigslagen innan solnedgången. Men ett tu tre hördes
en svordom och ett skrik, gubbarna stanna med slåningen för Lars
Jonas hadde huggit "Snacken" i benet. Det frågades vem som kunde
stämma blod, Jo det fans en som de kallade Buskagubben och bo-
ende i Fröstorp. En av dem for dit, Buskagubben var då på den
tiden nära hundra år gammal, och låg vid tillfellet på sängen
starkt berusad, och kunde med svårighet uppfatta vad som var
fråga om. Men så till sist sade han, Säg till "Snacken" att han
inte super i natt, och inte dansar näckens pålska för då kan
han komma att må illa. Då budet kom tillbaka till slåtter-
folket var "snacken" återställd och blodet stannat, det hadde stann-
at i samma stund de trodde budet kommit till gubben. "Snacken"
deltog inte mera i arbetet, men ängen blev ända färdigslagen
innan solnedgången. Då stämde spelmännen upp en mars
några av gubbarna sjöngo, och så tågade slåtterfolket mot gården
där fyllda fat och brännvinskrus väntade dem. Alla liarna hängdes
vid framkomsten i trave, sandhornen tömdes på trappan
för att det skulle bliva god hötork. Sedan bänkade de sig vid
långborden där alla anrättningar kommo väl till pass, och
ölstånkorna av träd och brännvinsbollar av horn gingo flitigt omkring
/
Vid midnatt skedde uppbrått från borden och då var stämningen
hög. Så flyttades borden undan och dansen tog vid. Vals och pålska
avlöste varandra, och nästan mellan varige dans, var hornboll-
arna och ölstånkorna i livligt bruk. "Snacken" satt hela tiden
stilla i en vrå, men han hadde inte lydit Buskagubbens råd,
utan tömt hornbollarna rätt så flitigt, men i dansen
hadde han hittills inte deltagit. Men i soluppgången då
näckens pålska skulle spelas, kunde inte "Snacken" hålla sig
längre utan skulle försöka svänga om ett tag, men rätt vad
det var föll han framstupa på golvet och sade att han hadde
förlorat sin själ. Den hoppade som en tåssa ur munnen på
mig, och rullade sedan som ett ägg under soffan sade han.
Det blev ett sökande men de funno ingenting. På golvet låg
"Snacken" och jämrade sig över sin försvunna själ, de bjöd honom
på brännvin men han ville först ha sin själ att äta upp,
man kan ju inte supa utan själ tyckte "Snacken". Så var slåtter
gillet slut med denna händelse, alla som orkade gingo var
till sitt. Endast spelmännen stannade kvar, de skulle på e.m.
på slåttergille på annat håll. Men i gårdar och byar vand-
rade efter denna dag en ung man med ovårdat hår och skägg
/
Och klädsel iövrigt, och frågade vem han mötte om de sett hans
borttappade själ, ibland hadde han sett den rulla framför sig, hon var
som ett ägg och klar som solen sade han. Så strövade "Snacken"
omkring i gårdarna i två år natt och dag i ur och skur och
sökte efter sin försvunna själ. Så en dag fann man honom
liggande död utanför en lada.