Transkriberad uppteckning

Om en person låg sjuk och fickuret hans stanna- de, så tog man det som ett givet tecken på att han snart skulle dö. Så hände det att personen sederme- ra dog på samma timslag som klockan hade stan- nat. Man berättar sådana exempel. Man ville inte att hundar och katter skulle gå in till en sjuk. Av vad orsak vet jag inte. Den grovt ogudaktige fick svårt att dö. Han kunde inte dö förrän han fick tala vid prästen och bli delaktig av nattvarden. Och det var alltid van- ligt, att man skickade efter prästen till dödsbäddar. På Ödeborgs bruk hände en gång att en person dog. De bar ut honom och lade honom på en loge. På sam- ma loge ställde sig snickaren att göra kistan. Rätt som han stod där ifärd med att spika ihop / kistan reste sig den döde och frågade vad det där ville säga. Personen var skendöd. Han levde sedan i många år. En gång i min ungdom var jag till Tångelanda tingsstäl- le och jag fick ligga i en skrubb hos häradstjänaren över natten. På morgonen upptäckte jag en likkista i grannskapet. Förvånad frågade jag häradstjänaren vad meningen var med den kistan. Jo, svarade han, i den skall jag själv ligga. Det är den tredje kistan det där. Folk har lånat kistor av mig. Det är inte den enda jag hört talas om, som gjorde sin likkista själv. Man gjorde kistorna av breda och tjocka furubräder. De olika bitarna sammanfogades med tränaglar eller grova spik. Locket spikades alltid på kistan. `Likkistmakarn´ var självskriven gäst på begravning- en och det var han, som skulle spika locket på kis- tan. Innan han satte locket på frågade han, om någon mer önskade se den döde. Då brukade de gå fram och ta i den döde för att de inte skulle ha ont av honom sedan. Man ville ju se honom i minnet / en lång tid efter begravningen. Den synen skulle inte värka så elak, om man hade tagit i honom. Lappar o. dyl. av `svepan´ gömde de till minne av den döde. Man lade inte något föremål i kistan till den döde. Odöpta barn och självmördare begravdes på särskild plats på kyrkogården. På senare tider ha de begravt det odöpta eller det förtidigt födda barnet, som sak- nat liv i samma grav som en äldre.