Transkriberad uppteckning

Märramjölk används inte till annat än som bote- medel för kikhosta. Jag har aldrig hört talas om något vidskepligt skydds- medel vid nyburen kos första mjölkning. Råmjölken bars obehindrat in från lagårn utan att vara över- täckt. Kons första dryck efter kalvningen bestod blott av varmt vatten med mjölk och något salt i, men varken stål eller annat sånt lades i. Ville kon inte bli ren, så gav man henne en dosis brännvin. Mjölken kunde både säljas och skänkas bort utan att tillgrep några som helst hemliga skydds- medel. Jag har aldrig hört talas om, att man kunde ta makten från djur eller människor. / För att skydda en häst för kvarka och bota den, om den hade kommit, var det ett bra sätt att lägga peppar- rot (pebarot) i krubban. Hade en häst fått fanget (bukrev, fång), så var det ett säkert botemedel att leda in honom på fåratallen 1) och med en grep lyfta undan taelen något, så att hästen fick den fräna lukten rakt i näsan. Det har jag själv försökt. Det misslyckades aldrig. Det är aldrig bra att gå över en hästatumla. Då fick man ont i benen. Då man klippte får, skulle man alltid lämna en liten lock av ullen i pannan. Men vad detta skulle tjäna till, har jag aldrig hört. Getter ha inte varit vanliga här i mannamin- ne. En och annan torpare har kanske haft någon enda, men det har varit undantag. 1) Den under året samlade och av fåren hoptrampade fårgödseln. / Innan bina svärma, kan man på kvällen förut höra, hur den ene visen ropar till den andre: "ut, ut, ut!" Svaret kommer omedelbart. "Ska, ska, ska". Vid svärmningen är det bra att kasta vatten över svärmen, så vida man märker händelsen, innan bina kommit för högt. Själv har jag en gång varit nära att bli ihjäl- stucken av en bisvärm. Jag hade rätt många bisam- hällen och råkade stå mitt i vägen för en utfly- gande svärm. Det hade inte varit farligt, men så kände jag, hur ett bi slog ned i nacken på mig. Jag slog till med handen och dräpe djuret. Men det råkade vara visen själv. Och omedelbart hade jag hela svärmen över mig. Jag fick flera styng och förstod, att jag måste springa för livet. Jag lycka- des komma in genom en dörr och få igen den efter mig. Men då var jag så illa stucken, att jag var sjuk i fjorton dar. / Jag har hört talas om den dumma seden att borra in en levande orm i lagårdströskeln. Men jag har al- drig själv sett den. Innan kreaturen släpptes på bete första gången på våren brukar man giva dem benmjöl. Det är den enda skyddsmedel jag vet om. Att driva dem över eld är säkert helt okänt. Gnield okänt. Maran brukade rida kreaturen trodde man. Ingen säkerhetsåtgärd känd. Då en ko leddes till tjur, gagnade man nog vissa knep, som skulle verka så, att kon säkert blev tidd (befruktad). Det bästa skulle vara att lägga en hästasele på kon, innan tjuren var på henne. Det var säkert, sa de gamle. Själv har jag verk- ligen en gång sett en ko, som var utstyrd på detta sätt. Det påstods, att det var gamla Trissa, som hade lärt folket här i Landa detta knep. Men de kunde det nog förut. Trissa var en käring nerifrån Värö, som brukade stryka här igenom / allt ibland. Hon tiggde, och hon botade sjuka kreatur, och hon trollade - sa hon. Ett annat bra sätt att säkerställa kons dräktighet var att efter parningen leda henne tre varv motsols kring en jordfast sten. Och det fanns ett tredje också. Man tog isär de båda halvorna av en arbetsvagn, så att bakvagnen kom för sig och framvagnen för sig. Efter parningen leddes kon en gång mellan de båda vagnhalvorna, vil- ka därpå omedelbart ihopsattes.