Transkriberad uppteckning

Min morfar (f. 1804 i Kil) berättade att han en gång såg en flock vargar, som hade an- fallit hästar, som gick på bet. Hästarna stodo med huvudena "ihop" och så spar- kade de utåt så fort de orkade. När krea- tur och hästar vilade ute på ängarna, så lade de sig i en ring med huvudena in- åt ringen. De skulle vara färdiga ifall vargarna kom. Man kallade vargen för "gråben" el. "gråskank". Mellan jul och kyndelsmäss skulle var- garna vara som farligast. Då skonade de inte varken folk eller fä när de kom strövande. De gick in i svin- husen och tog svinen. Det sades, att / de kunde kasta svinet på ryggen och springa sin väg. De voro så knepiga att de tog bort stängslen för får- och svinhusdörrar och gick in och tog djuren. De kunde t. o. m. gå ned genom taket. Jag mins ett talesätt efter morfar be- träffande vargar: "Mälla jul å tjönneschmäss ä varjra vâscht å möter di en havane kvenne då, så tar di hänne tvart." En havande kvinna ha- de "för mycket blod i sig", sade de gam- le. Därför var vargen så begiven på en sådan.