Transkriberad uppteckning

Min morfar berättade att han hade fått vara med att äta barkbröd. Han talade om att de skavade av barken på granar och täller och tog den bark som var närmast veden. Den barken hackade de sönder, torka- de och "mal" till mjöl. De använde han- kvarnarna att mala på. Han höll inte det brödet för smakligt. Och det blev inga krafter av det - inte mer än att de uppe- höll "livhanken." Det var mest bland de fattigaste man fick ta till det. Hos dem åt man rent barkbröd, bönder- na hade ju alltid några "havremjöls- sår"(?) att blanda i. Morfar sade, att det var värst att få bröd bakat av rent / barkbrödsmjöl att hålla ihop. Han tala- de om att de plockade syrgräs och tor- kade och förvandlade till mjöl. Nödfoderämnen till kreaturen. Man gav fåren ungtallar vilken de fingo äta både riset och barken. Nå- gon gång kastade de även sådant foder till korna. Man kokade ene åt korna. Lagen slogs på den hackade råghalmen, varefter man gav dem denna sörpa". Även hörde jag omtalas, att man om våren tog kvistar och skott av lövträd och buskar, som hackades och gavs kreaturen. På höstarna, samlade de s.k. "renmossa" ("toppmossa") på bergen, som gavs korna. Man hade den i varmt vatten, så blan- dade man den med hack. Renmossan repades med händerna och lades i högar. Jag har även hört talas om att de gav kreaturen stallgödsel. / På våren, när fodret tröt, och ingenting fanns på marken att äta, gick man och skar ljung och gav åt kreaturen. Man ryckte upp ljungen med händerna eller slog den med lie. Det var ett slags nödfoder, ty man tog inte gärna till ljungen med mindre än att alla andra vägar att skaffa foder voro tilltäppta. Här och var nödgades man ta halmen av ta- ken och använde den till kreatursfoder.