Transkriberad uppteckning

En havande kvinna får vara mycket försiktig, om inte fostret skall få men på något sätt. Hon får inte vara med om slakt. Gör hon det så får barnet fallandesjuka. Hon måste försöka att vara modig och lugn, så att hon inte låter skrämma sig och blir häftigt rädd och upprörd, ty om hon det blir, så får barnet ont av det. Råkar hon vid sådan förskräckelse slå till med handen någonstans på kroppen, så får barnet födelsemärke 1) på samma ställe av sin kropp. Så kan också inträffa, även om modern alls inte har på det nämnda sättet berört sin kropp med handen. Det kan också vara så, att något föremål berört den havande kvinnans kropp, och denna beröring har skrämt henne. 1) Heter i dialekten blott märke / Och det underligaste är, att det här menet hos bar- net alls inte behöver framträda, när barnet föds. Tvärt- om är det vanligt, att det onda visar sig först längre fram, och dess första framträdande står på något sätt i förhållande till den tid, som förflutit från grossessens början till den dag då modern blev skrämd eller på annat vis blev orsak till olyckan för bar- net. Jag har egentligen aldrig varit vidskeplig och aldrig trott på sånt där gammalt skrock, men jag har själv varit med om ett par händelser, som lärt mig att vara försiktig åtminstone ifråga om sånt, som vi nu tala om. Och jag har också fått lära mig, att sådana svå- righeter, som barnet får genom modern kunna lätt botas, om man använder sig av detsamma, som orsakade moderns skrämsel eller - om det inte är möjligt att få precis detsamma - något av samma slag. Men det ser också ut som om / sådana märken och sjukdomar inte skulle kunna botas på något annat sätt. Jag ska tala om, vad jag själv har varit med om. När jag "gick med" vårt första barn - det blev en pojke - höll jag en dag på att baka till jul. Grossessen hade då varat i tre månader, så jag kunde ju arbeta som vanligt. Jag hade just satt in ett bak bröd i ugnen. Då märkte jag att det hade samlat sig lite sopor på golvet framför spisen. Jag fick tag i skyffel och borste och skulle ta bort det. Men när jag böjde mig för att sopa, såkade jag stöta till ugnsrakan, som stod uppställd mot spisen. Jag hörde hur rakan kom kasande utefter muren men det var ju ingenting farligt, och det skrämde mig inte. Men kaffekokaren stod ytterst på spisen och pipen räckte så pass utanför, att ugnsrakan råkade den och kitteln for i golvet, och kaffet sprutade över högra sidan av halsen och något ned på bröstet på mig. Nåja, kaffet var inte kokhett, så det blev inte så far- ligt. Det sved ju lite, men det gick snart över. Värre / var det, att jag nog blev lite rädd, när det varma kaffet sköljde över. Jag glömde snart hela den där lilla olyckshändelsen och barnet föddes och var friskt och välskapat och hade inte den minsta fläck på sin kropp. Men när pojken var tre månader gammal, fick han ett stort, rött mär- ke på högersidan av halsen och bröstet, precis på samma ställe där kaffet hade bränt min hals och bröst.Tag tänkte dock inte alls på, att det kunde ha något sammanhang med vartannat. Förut brukade jag alla möjliga huskurer, som en plägar ta till, när småbarn får utslag, och ibland såg det ut att hjälpa. Det röda märket kun- de bli borta för en liten tid. Men det kom igen. Och så gick det till och från. När det hade hållit på en tid, och jag förstod, att det inte ville bli bättre, reste jag in till Falkenberg och talade med doktor Rhodin. Han sa, att det var ett eksem, och det skulle nog bli bra. Och så fick jag salva, som / jag skulle smörja med. Jag smorde, och det onda var sig likt. Ibland gick det bort, och ibland kom det igen, anting- en jag smorde eller inte. Först då kom jag att tänka på den där händelsen med kaffekitteln och på att barnets sjukdom möjligen kunde bero på den skrämsel jag kände då. Jag reste in till doktor Rhodin igen, och den gången tog jag pojken med för att doktorn själv skulle få se utslaget. Ja, han sa som förra gången: "Det är bara ett eksem. Det ska nog bli bra." Då började jag och skulle tala om, hur jag hade blivit skrämd under havandeskapet, för jag tänkte, att doktorn skulle kunna bättre förstå, hur det hängde ihop. Det blev inte långvarigt. När doktorn började förstå vad jag ville komma med, blev han arg och röt till: "Frun tror väl inte på skrock!" Det var inte fritt utan jag blev arg med, för jag tyckte han kunde låtit mig tala ut. På hemresan kom jag att sitta bredvid en fru, som jag inte kände. Hon såg, att pojken hade halsen om- / bunden och frågade, vad det var för fel med den lille stackarn. Så kommo vi i samspråk, och jag talte om hela förloppet. Hon sa då, att jag borde försöka bota med samma ämne, som jag blivit skrämd av, för det skulle inte slå fel att en skall ta bot, där en har fått sot. Jag tänkte, att det kunde ju inte skada pojken, om jag försökte detta medel, särskilt när läkarna inte dugde till att göra någon hjälp. Samma kväll tvättade jag det röda märket med kaffe, så varmt jag tordes ha det utan att skada pojken, och sen lade jag på ett omslag, som var fuktat med kaffe och som fick sitta över natten. Nästa kväll gjorde jag på samma sätt. Och sen var det hänt. Pojken var fri från märket eller eksemet som en hade strukit bort det. Jag var ju glad, förstås, men jag var ängslig, att det skulle komma igen, som det alltid hade gjort förut. Men den gången var det botat för alltid. Pojken lever ju än, gudskelov, och är nu store, fullvuxne karlen, men han har aldrig haft / det ringaste tecken till något märke. Fallandesjuka. Ja, om jag nu ska tala om det, så har jag prövat på det med. Vi har en son, som har råkat utför den olyckan. Det är Lasse - ja, Kalén hänner ju honom. Han är sjutton år nu. Sjukdomen kom, när han var femton år, för två år sen. Förut hade han varit så frisker han kunde vara. Men då hade han och hans äldre bror gått ner till ån 1) för att meta. Om en liten stund kom den äldre springande hem igen. - Vad står nu på, sa jag. Skulle ni inte meta? Varför kommer du nu? - Jag vet inte, vad det är med Lasse, sa han. Han somnade i ekan. Jag blev inte så förskrämd. Det behöver ju inte alltid vara något allvarsamt, fastän en människa svimmar. Men vi följdes åt ned till ekan. Lasse kryade snart till sig och var sig lik, och det var ingen som tänkte 1) Åstran. / att det var annat än en tillfällig svaghet. Tre veckor senare fick han ett nytt anfall. Då såg jag det själv, och då begrep jag, hur illa det var. Och sen kommo anfallen igen med ungefär tre veckors mellanrum. Vi sökte läkare, men de kunde ingenting göra, och det visste jag förut. Då reste jag upp till Prekeboggubben 1). Han var så pass ärlig, att han sade rent ifrån, att han nog inte kunde bota den sjukan. Men han trodde, att han skulle kunna lindra den. Jag fick medicin av honom, och den har då verkligen hjälpt så till vida, att anfallen nu kommer med längre mellantider. Nu går det nio veckor emellan dem. Men borta är det inte. Så fick jag se en annons i en tidning, att en fru Betty Persson i Eslöv erbjöd sig att bota fallandesjuka. 1) En son till den beryktade naturläkekonstnärinnan Kristina i Prekebo, alias Träske-Kristina, alias Prekebokäringa, som bodde i gd. Prekebo, Öxabäcks sn, Marks hä, Vg. Sedan Kristina för blott några år sen avled, har sonen upptagit hennes mantel, utan att dock hava tillnärmelsevis nått hennes berömmelse. / Jag skrev genast till henne och frågade, om det var sant och vad det skulle komma att kosta. Hon svarade, att hon kunde bota fallandesjuka och begärde 50 kronor för kuren. Men hon sa, att jag skulle inte behöva resa ända till Eslöv, för hon skulle ha mottagning i Halmstad, och jag kunde möta där, och så satte hon ut tid och dag. Jag reste till Halmstad och träffade fru Persson. Hon lärde mig hur jag skulle göra för att få pojken frisk, men det var sådant, att jag inte var hågad att befatta mig med det, och det sa jag henne rent ut. Då var hon hygglig, att hon inte tog någon betalning, fastän jag bjöd henne vad hon hade begärt. - Nå, vad var det då, som fru Larsson skulle ha gjort, frågade jag (J.K.) - Ja, det måste jag lova fru Persson, att jag inte skulle tala om för någon människa, så det vill jag inte säga. Men så mycket har jag lov att berätta, att det var fråga om en skjorta, som den sjuke hade burit. Den skulle grävas ned på ett särskilt ställe, och medan man / gjorde det, skulle man läsa en hel del - nä, det var inte frågan om den onde, det var det inte, utan det var Guds namn, som skulle åkallas. Och ändå var det inte säkrare, än att sjukan kunde komma igen. Det sa hon särskilt ifrån, att Lasse skulle aldrig få gå på en be- gravning eller se ett lik eller bli häftigt upprörd, för då kommer anfallen tillbaka. När nu ingenting tycks kunna hjälpa, så har jag börjat grubbla på om det möjligen kan vara med Lasse som med den äldsta pojken, han som fick märke så att sjukdomen hänger i hop med någon förskräck- else under min grossess. Det rann mig då i minnet, att jag verkligen en gång, under det jag gick med Lasse blev rysligt uppskrämd. Grossessen var då i slutet av fjärde månaden, således ungefär 15, 16 veckor. Det var en varm dag, och min man satt och svettades vid sitt arbete. Han lade ifrån sig verktygen och sa: "Jag tror jag går ned och tar mig ett bad". "Gör du det", sa jag, "det kan göra gott". Han gick, / och jag satt ensam. Om en liten stund kom en främmande karl rusande in i rummet och skrek: "Dä ä en karl, som håller på å drunkna i åa". Och så ut igen. Jag trodde ju genast, att det var Alfred, min man, som höll på att bli där. Jag visste ju, att han skulle gå och bada. Genast sprang jag ned mot ån för att söka hjälp. Och som jag sprang! Jag trodde jag skule störta för vart steg. När jag kom ner till Åstran fick jag nog se, att den främmande karlen sagt sant. Det var verk- ligen en karl, som höll på att drunkna. Men det var på andra sidan ån. Då lugnade jag mig något. Alfred skulle inte ha gått över ån, det visste jag. Det fanns lika bra badställen på vår sida. Sen fick jag se min man stå ett stycke därifrån och prata med en bekant. Han hade blivit sinkad, så han hade aldrig varit i vattnet en gång. Men jag hade fått en sådan skräck i mig, så det dröjde länge, innan jag blev människa igen. Och nu har jag börjat undra, om inte den för- / skräckelsen är roten till Lasses sjukdom. Femton veckor hade grossessen varat, när skrämseln kom, och femton år var pojken, när sjukdomen kom. Och så det, att det första anfallet kom just, när pojken var på samm å, där olyckan skedde den gången. Och nu pina tankarna mig: läkarna vet ingenting och kan ingenting mot den sjukan; Prekebogubben sa ärligt ifrån, han inte kunde bota den; fru Perssons råd vill jag inte följa. Men efter vad de gamle trodde och ha trott i alla tider, skulle det kunna botas, om pojken finge i sig något, som hade samband med den som drunknade. Att nu få något av honom själv går ju inte. Han har legat i graven i sjutton år. Men hans föräldrar leva än och bo i Vessige by. Det skulle kunna hända, att de ännu ha kvar något plagg eller något annat som den döde en gång har haft på sig. Det är inte roligt, att gå i ett sådant ärende, och jag har dragit mig för det, men ju mer jag tänker på det, desto mer känner jag mig tvungen att gå och försöka. Det är mitt barn, som är sjukt. / (Till fru Larssons mångordiga framställning i de två här närmast återgivna berättelserna ur hennes eget liv har fått komma med utan mera ingripande beskäring har skett avsiktligt. Dels ge de en föreställning om en intelligent allmogekvinnas sätt att förtälja. Och dels - vilket ju är viktigare - lämna de belägg på folkets nutida ställning till och åsikt om magien. Det räcker tydligen inte med blott ökad upplysning för att göra slut på de nedärvda föreställningarna om magiens kraft. Det tarvas ock, att sätt och medel, som äro mera effektiva än den magien anvisar, finnas inom räckhåll. Hade läkar- konsten kunnat uträtta något mot de sjukdomar hennes söner ledo av, hade hon tydligen aldrig ens tänkt på att använda några magiska medel. Först då vetenskapen "stod rådlös" ansåg hon sig pliktig att söka andra utvägar. I det först skildrade fallet måste det ju för henne synas, som om den gamla visdomens medel skänkte snabb och säker bot. J.K.) / Barn, som fått fallandesjuka, därför att modern un- der grossessen varit med vid slakt, kunna botas med blod av ett slaktat djur av samma slag som det, vilket slaktades då modern var med. Blodet skall på något sätt givas barnet in. Men det skall ske både på ny och nedan (##) eller - som vi säga här - "på bägge planeten" dvs. en gång på "dä ljusa planetet och en gång på dä mörka planetet". Man kan inte gärna få reda på vilket planet olyckan skedde på, och därför måste man försöka med bägge, så ska det bli rätt. Det var en tös i Våkhult, som föddes med ett hemskt "märke". Det ena ögat var precis som ett får- öga och nästan värre, för det rent hängde utanpå. Det fick hon, för modern hade varit med om att slakta en bagge, då hon "var med" denna tösen, och det fastän hon visste hur hon hade det ställt. De andre bådo henne låta bli, men hon skulle vara morsk och mente, att hon inte lät skrämma / sig av så lite, och blev hon inte rädd, så gjorde det ju ingenting. Hon gick med och stod och höll baggen, men hon var då så pass försiktig så att hon vände bort huvudet för att inte se på baggen. Men så gjorde han ett hemskt vrålande, när slaktaren stack honom. Då kunde hon inte hejda sig utan tittade på baggen, och då såg hon särskilt det ena ögat, stort och hemskt och förskräckligt. Så fick tösen ett fåröga. Tösen är nu omkring sjutton år gammal. Men nu ha de låtit operara bort märket, och hon har nu ett emaljöga i stället. En havande kvinna får inte titta genom en fön- sterruta utifrån, ty då blir barnet vindögt. Samma följd har det, om kvinnan av nyfi- ket försöker kika genom ett nyckelhål eller ett borrhål eller en väggspringa.