Transkriberad uppteckning

Min far han bar alltid in julhalmen vid elva- tiden på kvällen och bredde ut den så fort som möjligt. Nära tolvtiden skulle det vara fär- digt att sätta sig till julbordet. dessförin- nan på kvällen skulle alla barna i bad- karet och högtidskläderna på. Vi skulle inte arbeta julsfton. När mor fått svinhuvudet, kött m.m. i grytan skulle di ut å doppa. Då sjöng di: "Det dopparedagen är idag, då går man ut och doppar i köket som i ordnat lag står fullt av tenn och koppar." (Ja, det är mera men jag kommer inte ihåg mer) Jag kan ej minnas att mina föräldrar talte om julgran. / - Ljusen var merändels av vax, för di hade bin for- domsdags på de flesta ställena. På en del ställen där di saknade former till att stöpa ljus ut i, skar di ut matstrupen på kon, när di slaktat på hösten, och stöpte julljusen ut i. - När di hade lakat satte di in några björkkvistar och hängde över karet, och om några dar blev det knoppar och skott på det. Det skulle placeras mitt på julbordet. - Bordet dignade av julrätter: en ost så stor att di måste ta om den med båda händerna, smör, kött, fläsk, korv, sop- pa med potatis m. m. Sist julgröten och saltlånga. - Om det var någon tom plats vid julbordet skul- le någon dö i familjen under året. - Man rimmade till gröten, t.ex.: "Denna gröten är kokt i en gryta och inte i en bytta. Tag inte mer i skeden, än du orkar lyfta! Jag kommer inte ihåg något annat. - Den som hit- tade mandeln i gröten skulle först bli gift. Det skulle sjungas psalmverser både till och efter ma- / ten. Vi sjöng psalm 55. När vi hade spisat la vi barn oss ju i julhalmen, men pappa la sig inte, han satt och läs- te tills han skulle gå i ottesången. Då gick han vid 4-tiden. Mamma följde ju med förstås, ja inte alltid. Den seden hade min far efter sin far och han var från Långaryd i Småland. - Julbordet skulle inte dukas av varken julafton eller juldan, utan det skulle stå som det stod till annandan. - Bränslet var merendela en gammal ask eller ek, som di inte var goa till å hugga sönder riktigt utan la på stora stycken, så att det blev så varmt så man inte kunde lägga sig i kläderna utan måste lägga sig i julhalmen på golvet. - Julgranar skulle sättas vid stugdörrarna och vid fähusdörren. Den granen di hade inne skulle klädas. - Julkär- ven var en havrekärve, "julneken". - Julafton skulle kreaturen ha det bästa foder bondenhade att bju- da på. Di gick till kyrka. Det var en ifrån Bulverås, som gick hem. / Om det då var några tillsammans kan jag nästan säga di skulle frossa med maten. Gröten blev framsatt i ett fat som di alla åt ur, och så blev det sagt att di skulle äta tills dess di såg årtalet i botten. Om det blev någon tom plats vid julbordet skulle någon dö i familjen under året. Om det kom någon främmande in skulle den undfägnas eljest sades det att han bar ut julen. I bland annat skulle det vara vörtabröd. Det var både sött och surt. Åtminstone en kaka av julbrödet skulle gömmas tills di sådde rågen på våren, och då skulle den ätas. Det kunde hända under julen att det var nån gammal gub- be som klädde ut sig med halm och gick omkring i stugor- na. Han kallades julebocken. Jag tror det var fjärdedag jul. Han hade halm både om hatten och överallt. På den tiden hade di knäbyxor av bockskinn, för på den tiden hade di getter nästan överallt. Han hade ett halmbäl- te om sig, och så hade han knutit halm om strumpor- na. Då hade di spännen på skorna. (I vardagslag hade di träskor, eljest läderskor med spännen på. Även på knä- / na hade di spännen. Jag såg en gång en gammal man som hade kortbyxor, strumpor, skor och en lång livrock.) Han hade en halmviska om benet därnere. Det var mest såna gubbar som tyckte mycket om bränn- vin. Han skulle dragas på en kälke. Det var ett par pojkar som skulle draga honom. De firade då fyra jul- dagar. Det är väl inte så länge sedan. Knutadan, det var visst dan efter trettondan. Då skulle merändels en lång, reslig karl gå omkring i stugorna. Han skulle undfägnas. Det skulle betyda att di skulle få lång hör. Han gick tills dess han blev oför- mögen, för han blev ju undfägnad med brännvin, vart han kom.