Transkriberad uppteckning

"Man ska aldrig äta potatis till kvällsmat, för det läggs på fostret", sa alltid barnmorskan. Di som hade oäkta barn fick heta hora. Di blev inget värda alls. Di skulle inte få se ett spätt barn, för då kunde det få ske? (engelska sjukan). Det var en karl i Salvebo som löst isär en orm och en hoppetossa och bägge fick leva, och om han gick och tog om en barnsängskvinna skulle det bli en lättare förlossning. Min syster hade så svår barnsäng. Han kom till henne. Om det var nån nytta till vet jag inte. Husets folk fick vara närvarande vid förlossningen där det var ordentligt folk. Behövdes det inte mer var det bara mamman och barnmorskan. Badvattnet och efterbörden skulle grävas ned, så att ing- et djur kunde komma till det. Det vattnet som nytt- jades ett par dar efter barnsängskvinnor och badvatt- / net skulle slås så att det blev väl gömt. Den som föddes med segerhuva skulle bli rik. Det var på en femton vis det kunde bli missfall. T.ex. om di blev arga eller lyfte för hårt. Barnsängskvinnor fick inte hälsa på någon, innan di först tatt prästen i hand. Jag var en gång hos min syster, då prästen var där, och tänk att han tog'na inte i hand, för det var inte den tiden än. (en må- nad för pojke och sex veckor för flicka) Så fick di be- tala prästen 50 öre för di blev kyrketadda. Di som hade fått oäkta barn skulle gå till prästen två, tre gånger, innan di blev kyrketadda. Di fick inte ligga på pall utan på bara golvet, och så var det två av kyrkerådet, som skulle stå bredvid. När äkta hustrur skulle kyrketas, skulle di ha den med sig, som hållit fram barnet. Även vid missfall var det kyrketagning, om barnet haft liv. Hade det aldrig haft liv, behövdes det inte. Då fick mannen följa med i stället för bärgum- man (gudmodern), och så var ju bönen annorlun- / da. När di gick till kyrka, skulle det vara kalas och likaså när barnet döptes. Det var inga särskilda bruk då, utan bara som ett vanligt kalas med mat och kaffe. När bärnsängskvinnan var förlöst skulle hon ha ölost, om di så skulle aldrig så långt efter drick. Det var för att det skulle bli di tillräckligt. I efterbörden ska vara nåt som di ska kunna granska om det finns fallandesjuka i. I så fall skulle di kunna ta bort det, men vad det var vet jag inte. Under några dar fick en då aldrig, då en tvätta efter barn nyttja såpa utan tvål, och inte torka det vid spiseln. Det var nog nästan förjämt innan det blev döpt. Bar- net döptes om en två, tre dagar. Di skulle aldrig ta av sig ringarna innan barnet blev döpt för att inte mor och barn / skulle bli trollridna. Under förlossningen kunde barnsängskvinnan ta av sig ringarna, men så fort hon var förlöst måste hon ta dem på sig. Det var en del som trodde det att om det kom främmande in och titta på barnet skulle det inte vara bra. Men om di tog i det, så gjorde det inget. Om en hora kom in och ingen visste att hon var en hora så fick barnet skeven. Det har jag då hört femtitals gånger. Då måste man skaffa nån trasa horan rådde om, och ge barnet några trådar av det att äta, och så låta barnet sova i den. - När Betty i Öjersbo var liten så fick ho skeven av Pilla i Hagåsen. Di dömde till att ho var hora, men det var inte öppet. Jag var till 'a och satt där medan ho kokte kaffe, och hur det var, fick jag tag på en trasa ho rådde om och tog hem. Mo- ra gav tösa några tråändar, och så fick / ho sova i trasera, och ho blev bra. Och det var det enda botemedlet di hade. Den söndan barnet skulle döpas, skulle det stickas en tvåkrona i lindan, för att det skulle bli rikt. När en skulle gå till dopet med barnet fick man inte gå ut med det innan man läst Fader vår och välsignelsen. Man skulle alltid ha huvet på vänster arm. När jag var ung skulle jag bära ett barn från Röshult till Sjöbo där bärgumman var. Jag tänkte in- te på det utan tog barnet utan vidare. Då sa hon som var i stället för barnamorska: "Vänd barnet, du ska la inte ha de på höger arm. Och läs välsignelsen först." Bärgumma var någon i släkten. Så skulle det vara en fyra, fem faddrar. Om bärgum- ma kissa när hon hade barnet om hän- der skulle barnet komma att kissa under. Och om någon av faddrarna hade sin / rening och inte sa ifrån det till modern eller bärgumman, skulle barnet bli rött bak öre- na. Var det ett pojkabarn som skulle till dopet skulle bärgumman alltid sitta i karlabän- ken innan det blev döpt, och sen skulle hon sitta i kvinnobänken. Om inte bärgumman läste efter, när prästen läste dopet, fick barnet svårt för att lära lä- sa. Di kallte aldrig upp föräldrarna utan vem som helst uti släkta. Om någon i släkta är död och di kallar upp barnet efter den, så dör barnet. Vad di gjorde med vattnet som barnet var döpt i vet jag inte alls, för det döptes i kyrkan. När en kom hem med barnet från dopet skulle en alltid ge fadren det först, innan en gav det åt modern. Vad modern ser på, och hon blir rädd och tar på sig blir / det märke efter. Det var en mora i Landvetter som fick se en vådeld och tog sig i ansiktet, och barnet fick mär- ke över halva ansiktet. Om en ser en orm och var en då tar med handen får en märke efter en orm. Men om en bara tar fast i nåt annat först gör det inget. Om en t.ex. står och steker och det stänker i an- siktet ska en ta i nåt jordfast först, innan en torkar bort det, så har det ingenting på sig. Om ett barn föds med födelsemärke och di har en döinge till å stryka på det, så går det bort, men det är riktigt sanning, för det har vi prövat på. Det gick bort av sig själv om moran var god grunna ut vad hon gjort. - Om di in- te blir rädda gör det inget. Havande kvinnor skulle aldrig vara med om slakt eller vad det vara må som dör, för då får barnet fallandesjuka. Och det lätet hon hört fick barnet. För så fort blodet kommer i rörelse då di är i grossess blir det så. Det var en mora i Röshult som såg på när di slakta en kalv. / Hon var inte gift då, utan var i sitt hem, och ville inte säga ifrån, och barnet fick fallande- sjuka. Det bästa botemedlet är att flänga av kläderna och kasta dem i elden och bränna upp dem. Det var en som var med barn och som sett på sin svägerska då hon fick fallan- desjuka. Hennes son fick inget anfall förrän han var en 15-16 år. Men då skynda hon sig och flängde av honom kläderna. Han har aldrig haft det sen. Så många veckor som di vart med barnet, då di får se det, så många år dröjer innan barnet får men av det. Efter 40 år kan det alltså vara säkert att di inte får det, för 40 veckor går modern med barnet. I Sätila var en som hade tannavärk och hade iglar i munnen. Så kom det en som var i grossess, och hon blev så förskräckt. Och när barnet föddes hängde tungan ut ur mun- nen och den var alldeles svart. Men di / döa iglar och tog blod av dem och smörja tung- an med, och så tog di blod av henne som haft iglarna och smörja med det också, och det gick bort. Det är en i Ramberg som är harmynt, och då påstod di att mora skulle fått se en hare och blitt rädder för 'en. Di vågar inte komma till Göteborgs torg med en hare med huvud på. Det är plikt på det. Min syster hennes första gosse fick kli på kroppen. Vi hade varit på torget med ling- on hon och jag, då när hon var på goaväja. När vi körde hem så körde vi genom ett vad, så vi blev genomvåta, och sen fick pojken kli på kroppen. Mora utlova allt möjligt om nån kunde bota pojken. Hon tog mull från körgårn och smörja från klockstapeln, för hon tänkte att hon kanske blivit skrämd, och hon tog vatten från en gravsten, för hon / tänkte att hon kanske blivit våt där. Men inget hjälpte förrän hon kom att tänka på hur våt hon blev när hon körd egenom Skällesjö vad. Då gick hon dit och tog vat- ten och tvätta pojken, och sen blev han bra. Andre månan var det farligt för fostret. Eljest skulle det inte va' farligt. Här ute vid Älfsa (Älvsåker) kyrka fanns en som bota engelska sjukan så bra att ing- en doktor gjorde det bättre. Hon hade nån slags smörja hon strök på en lapp och band om armlederna och halsen, och det skul- le sitta i åtta dar, och sen fick di börja med droppar. Det var en pojk som kissa under. Di försök- te allt möjligt. Di hade'n i en grav, och gav 'en pissa i en grav. Då var det en (Tina i Salbo) som tog en mus och gav honom. Det var mörkt, så han inte såg det, för håren / satt kvar. Han ville spara hem en bit av korven till mamma, men hon sa, att han skulle få en ny korv. Han kissa aldrig under mer. Det var olika när di vänjde av barnet. Om ett barn vants av och åter skulle få di, var det skadligt för modern. Förr skulle armarna vara lindade en månad, för att armarna skulle bli starkare. Di skrämde barna för trolla, busen, räven och brunnsgubben. Dockor band vi ihop av slanta. Vi hade en träkaf- fekvarn och den fick vi klä och ha till docka. Så hängde vi upp rusa (gunga) mellan träden eller på logen. När vi slog sönder postelin, fick vi alla bitarna, och di kalla vi för lul- ler (uttal u), och det hade vi i våra luer. Och det kunde vi väl nästan ta från varandra. Så brukade vi leka ulv. Vi hade tre stenar vi sprang på. Var di goa få tag på någon mel- / lan stenarna, så fick den stå ulv. - Så lekte vi hånka (kurragömma) Här konfirmeras di alltid på 15 året eller då di är 15 år. Sen ska di, som det står i skrifter- na gå ut i mannaåldern.