Transkriberad uppteckning

Jag höll fram ett barn för Borgs en gång i min ungdom. Innan vi fick ge oss av till prästgården, tog modern barnet och lade i en kista. Sedan satte hon sig på locket, så att kistan gick i lås. Varför hon gjorde så, vet jag inte, men jag blev så rädd, för vi höll på att inte få upp kistan igen. Förr ville de ha döpt barnen så tidigt som möjligt. Man vakade tills barnet var döpt. Man fick inte släcka ljuset, innan det var döpt, för man var rädd att barnen skulle bli bortbytta. De trodde ju på troll förr, och så trodde de, att trollen tog barnet och lade dit sitt eget i stället. / Johanna (Öberg) berättade, att när gam- la mor till Fonanders låg sjuk i barnsäng, så kom det en trollgubbe in, och hon blev så väldigt rädd, för barnet var inte kristnat. Men bättre folk väntade en månad eller så innan de döpte barnen. Om bäregumman sprang till dopet, skulle barnet bli raskt. Det var väl de som gjorde så, men jag brydde mig aldrig om det. Det är mycket att ge akt på för att inte barnet ska' bli lidande av moderns slarv. Läkarna vill inte tro på det nu för tiden, men jag mins så väl en gång när jag stod och späntade stickor, så slant kniven och stötte till mig i mellangärdet. När min yngste son föddes, hade han precis samma märke i mellangärdet. / Om en mor var oförsiktig med en kista, så kunde barnet få märke efter det, kistenaglar de kallar det. Visste hon bara, hur det tillgått, så kunde hon göra på samma sätt med barnet, och då gick märket bort. En skollärare i X socken har änna som en lever i halva ansiktet. Hade bara modern vetat om hur det orsakats, så hade det varit lätt avhjälpt, mens han var liten. Blir man skrämd, kan barnet få fallandesjuka. Det var en fru Settergren här i Fjärås för länge sedan. Hon hade ett barn som började skrika klockan fyra varje dag. Men hon visste mycket väl hur det gått till. Hon hade varit på mark- naden, och där var det en selmakar, / som hon kände, som blev slagen, och hon blev så väldigt rädd. Det var just vid fyratiden. Men så var det en prostinna här, som lärde henne att skära sig i ringfingret och låta barnet dricka av blodet. Hon gjorde så, och barnet blev bra. Prostinnan hade själv en dotter, som hade liksom ett människoansikte på bröstet. Hon hade tagit sig där någon gång när hon var skrämd. Det var mycket noga, att man inte rörde när sig själv, om man blev skrämd, då blev det märke hos barnet. Min mamma talade om att vid en begravning tog hennes syster och kastade ett björnbär på henne, bara på skämt. När barnet föddes, satt märket strax under ögat. Hon visste / ju hur det lättast kunde botas, bara björnbären blev mogna, men den lilla levde aldrig så länge. De gamle kallade dopvattnet för lögevatten. Förr döptes barnen hemma eller i prästgården, nu ska' det alltid vara i kyrkan. Om kattugglan skriker; "Tvätta vitt, tvätta vitt", så bådar det barn.