Transkriberad uppteckning

Johanna Öbergs far var en så märkvärdig gubbe. (Johanna Öberg född 1848 har lämnat flera bidrag till V.F.A.) Han var född samma år som biskop Björck (1806). Han var orgeltrampare och ringare i Fjärås kyrka, och tidigare var han "stöt". Än finnas de som minnas honom ha gått framåt gången med sin långa stav. Han hade alltid en rock som var nästan grön. Sotare-Hans kalltes han, men han var ingen sotare. Han hade ingen vidare skola, men det fanns ingen härikring som kunde dikta som han. Så snart det var något tillfälle, så skrev han en vers. Han behöde inte tänka för att finna orden. En gång gick han och plöjde upp / på prästgården. Då tyckte Hans att han fick för lite mat, och när prästen kom och gick förbi, frågade han Hans, hur det gick. Hans svarade: Långa dagar, tomma magar, Oxa gå sakta. Lite orka de, mindre orkar jag Vi få göra det vi makta (rå med). Hans dotter skulle ha tjänst hos en präst, om denne ville ha orlovsedel. Hans skrev: Orlovsedel jag som fader Får nu skriva några rader För mitt barn som tjänst ska ha Hennes verk kan jag ej prisa, Ni får henne undervisa Om det hon ej kan förstå. Jag vill gärna, hon ska lyda, Det skall en gång henne pryda, / Då hon äldre blir en gång. Trogen, flitig alltid vara, Ingen mänska illa svara Så går allting väl i hand. Hennes namn är Albertina, Femte barnet av de mina Hos mig vart i 20 år Orlovsedel hon nu får. En gång var han till Fonanders och lagade en brunnspann. När arbetet var färdigt, diktade han ett par versar, som de sedan kände till överallt häromkring. Skall jag draga friska safter Utur jorden än en gång Nyss jag hade inga krafter Hängde bräcklig i en stång Men en "doktor" mig kurera, Skar och plåstra på en gång Skall jag nu igen hovera / Upp i galgen i en stång. Där så får jag stundom törsta Men ibland slår man mig full Men det går så hastigt över När man kastar mig omkull. Där så får jag stundom frysa Och med is glacerad bli. Det var några rader till, men jag kan inte komma ihåg dem.. Vid födelsedagar och namnsdagar kunde man bli uppvaktad med versar från fader Hans. Det var så märkvärdigt en gång, han skrev versar till sin dotter Johanna, när hon fyllde sjutton år, och allt vad han där önskade, har slagit in. De lydde: "Snabba äro livets stunder" Nu ett år har gått till slut. Sjutton som här står härunder Hava hastat bort förut Hastigt flykta barndomsåren / Ungdomsblomma, friska våren. Ungdomsblomman övat skall vårdas Om god frukt den bära skall Tidens stormar förorsakar Många gånger olycksfall Mången blomma skön upprinner Men god framgång icke hinner. Vad kan jag dig bättre önska Uti dina ungdomsår Än att fromhet, goda seder Måtte följa dina spår Och gott samvete med frid Uti all din levnadstid. Dessa rader väl betrakta De är skrivna av din far Världens lust ej eftertrakta Vara nöjd med det man har / Du må veta, den mår gott Som är nöjder med sin lott Du har ganska lycklig varit Och ej vesst av någon nöd Många små har illa farit Vandrat kring, haft ont om bröd. Tacka människor och Gud, Glöm ej bort det fjärde bud. Detta bud har löfte med sig Lovar sällhet, frid och tröst Och att skörda goda frukter Vid den sena levnads höst. Ett av hans otaliga namnsdagsvers var till Juliana: Den sextonde i denna måna Du har din namnsdag Juliana Glöm ej då att fira den / Glöm icke heller en gammal vän, Ty det var han dig i staden mötte Den första gång du till landet flytte Det var en vacker oktoberkväll Du var då liten men tyst och snäll. Så fick du namnet då Juliana Uppå en måndag i samma måna. Sén har du varit på stället kvar I fyrtitvå Juliana-dar Och rask och glader till denna dag, Så hädanefter, det önskar jag. På den tiden fanns det så rysligt stygg advokat i Kungsbacka. Han hette Fredman, och det går så många historier om honom. Han var mycket originell och brukade ofta köra med en tjur. Mot sin hustru, var han elak och hade en gång placerat en rävsax i hennes säng. Men hans mor kom just på besök och råkade fastna i saxen / i stället. Uppe i Gällinge hade han köpt en liten gård med stora utmarker, och där odlade han en bit här och en bit där ute i markerna. Sén tog han fast djur som kommo in på hans bara för att få processa. För någon saks skull var han dömd till en tids fästning. Om honom hade Hans en mycket skarp dikt. Ett par versar är i behåll: Fort fram med giggen Spänn så för tjyren Raskt ifrån cellen Och så hem till fyren. Brasa och stek utå baraste katten Slut´ sén med kuren och drick bara vatten. Mot slutet hette det: Kläm én i saxa och sén uti fälla Så bli både käringar och Gällesbo snälla. En gång hade hans dotter stickat ett / par vantar till prästen. Vantarna skulle vara till julklapp från prästens fru, men när hon kom upp med garnet, hade det gått mott i det. Hans diktade vid hemskickandet av vantarna: Nej se där en liten lapp! Vantar ock till juleklapp! Vantar var ju mycket gott Fastän garnet fullt med mott Gråa äro de för resten Ja, de likna riktigt hästen (en annan variation(svarta äro de för resten ja, de likna riktigt prästen) Till jul 1868 fick jag en lampa av honom. Han kom själv till mig med den, och han var utklädd till jultomte. Naturligtvis hade han en dikt till: Juleafton sent om kvällen Kom en okänd gubbe in / Och en påse så förtroligt Bar han under armen sin. Ställde den ifrån sig sakta Bad oss honom varsamt akta. Gubben drog sig raskt tillbaka, Fort hans påse vi rannsaka, Däri vi en lampa finna Som kan hela natten brinna. Endast olja slås däri Ljuser kring oss hela natten, Brinner utav bara katten Tills dess natten är förbi. Nu så kan vi ljusen spara Icke alls besvär att skara Därifrån bekymmer fri. Detta var så mycke roligt. Nu vi dricker om förtroligt. Gubben får sig ock en tår Strax han sina färde går.