Transkriberad uppteckning

Dagarna före jul skulle de baka, så det räckte över vintern, åtminstone skulle något räcke till midsommar, men de bakade ju ofta emellan dess- utom. Tunnbröd hängdes upp i taket för att torka, men de bakade också vörtbröd. Det var inte så vanligt förr att doppa i grytan julafton, men de som gjorde det, gjorde det på eftermiddagen. I mörsningen skulle alla tvätta sig och göra sig lite finare, och se'n dukades fram så mycken mat huset förmådde, det var fisk och fläsk och gröt. Till gröten skulle man alltid rimma. Ett vanligt rim var: 'Denne / gröten är kokter i e gryta å inte i e böfta. Du tar mer i skea än du orkar å löfta. Maten skulle se'n stå kvar på bordet till juldagen. Alla barnen skulle ha var sin julhög. I den skulle vara en lev av vört, en rågsiktad kaka och några mindre vetekakor, förutom varjehanda som de brukade plocka på högen, bröd- hästar och sådant. Barnen skulle gömma sina julhögar till Kyndelmässe, lilla jul eller barnens jul, som den kal- lades. En gudmor skulle alltid ge sina gudbarn kaka, om jul. Det kom många tiggare om jul, så det blev ett ordstäv: I komma som tiggara te jul. En julanek skulle resas på en stör var det passade sig. Den / var till fåglarna och sattes upp på eftermiddagen. De hade halm på golvet, men det hade inte vi, som jag minns. Men vi talade alltid om julabocken. Den brukade de göra på så sätt, att de tog en halmviska och vek ihop på mitten och band ett band om. Vi hängde silkeschalar på väggarna och strödde granris på golvet. Det var mycket noga att hugga veden till julbrasan väl. Den skulle vara något kortare än vanlig ved (liksom all ved skall den huggas på ny). När kvällsmaten åts, skulle en korseld brinna. Det vill säga att man underst la ett lag ut och in., och se'n lades ett lag på tvären o.s.v. Så hade man spintstickor att tända med, men om några av dessa låg i kors, så / skulle någon i huset dö under året. Vi fick alltid många julklappar men de skulle kastas in i rummet. Den som kastade in dem skulle inte ge sig tillkänna, men vi visste ju alltid vem det var. Kreaturen skulle alltid ha lite bättre foder klockan tolv på dagen julafton, och sedan när folket åt. Julljuset skulle brinna även julnatten, om de satt uppe för att se julljuset dansa. Vi hade en ljusbåge, som vi satte på ett bord och satte ljus i. Många hade kronor av halm, som de hängde i taket. Julgran har förekommit här- omkring, så länge jag kan minnas, och den var förr som nu. Till julafton skulle de / lysa sig med stora bloss. Somliga hade bara tjärstickor. När vi kom från julottan, ville alltid far, att vi genast skulle gå fram till bordet och ta oss något att äta. Till middag juldagen hade vi alltid kokta svinfötter, och när vi åt skulle vi räkna benen. Till kvälls- mat hade vi kål. På juldagen skulle man vara stilla och ingenstans gå, men sent på kvällen gick de omkring och gjorde ofog, och det kallades att gå och mocka. Ibland plockade de så mycket för dörren, så man kom inte ut. Annandag jul red pojkarna Staffan. De red omkring ifrån ställe till ställe och sjöng: Staffan var en stallerdräng, stallerdräng, stallerdräng. / Han vattnade sina fålar fem, I rad, i rad. Gossar, låt oss lustiga vara, En gång jul om året bara. De två de voro vita, vita, vita. De voro sig så lika. I rad, i rad Gossar låt oss lustiga vara En gång jul om året bara. Den tredje den var apelgrå, Den Staffan själv skulle rida på i rad, i rad. Gossar, låt oss lustiga vara En gång jul om året bara. De två de voro röda De tjänade väl sin föda i rad, i rad. / Gossar låt oss lustiga vara En gång jul om året bara. Efter varje vers (strof) var en liten trall. Annandagen började julkalasen och det var så roligt förr, för de gamle var alltid med och lekte, och de hade så många roliga lekar (se lekar!). Om kolen svartnade hastigt i jul- brasan, så skulle någon i huset dö.