Sexdrega, Västergötland
Julen
Dagarna före jul skulle de baka, så
det räckte över vintern, åtminstone
skulle något räcke till midsommar,
men de bakade ju ofta emellan dess-
utom. Tunnbröd hängdes upp i taket
för att torka, men de bakade också
vörtbröd.
Det var inte så vanligt förr
att doppa i grytan julafton, men de
som gjorde det, gjorde det på eftermiddagen.
I mörsningen skulle alla tvätta
sig och göra sig lite finare, och se'n
dukades fram så mycken mat huset
förmådde, det var fisk och fläsk och
gröt. Till gröten skulle man alltid
rimma. Ett vanligt rim var: 'Denne
/
gröten är kokter i e gryta å inte i e böfta.
Du tar mer i skea än du orkar å löfta.
Maten skulle se'n stå kvar på bordet
till juldagen.
Alla barnen skulle ha var sin
julhög. I den skulle vara en lev av
vört, en rågsiktad kaka och några
mindre vetekakor, förutom varjehanda
som de brukade plocka på högen, bröd-
hästar och sådant. Barnen skulle gömma
sina julhögar till Kyndelmässe, lilla
jul eller barnens jul, som den kal-
lades.
En gudmor skulle alltid ge
sina gudbarn kaka, om jul.
Det kom många tiggare om
jul, så det blev ett ordstäv: I komma
som tiggara te jul.
En julanek skulle resas
på en stör var det passade sig. Den
/
var till fåglarna och sattes upp på
eftermiddagen.
De hade halm på golvet, men
det hade inte vi, som jag minns. Men
vi talade alltid om julabocken. Den
brukade de göra på så sätt, att de
tog en halmviska och vek ihop på
mitten och band ett band om.
Vi hängde silkeschalar på
väggarna och strödde granris på golvet.
Det var mycket noga att
hugga veden till julbrasan väl. Den
skulle vara något kortare än vanlig
ved (liksom all ved skall den huggas
på ny). När kvällsmaten åts, skulle
en korseld brinna. Det vill säga att
man underst la ett lag ut och in.,
och se'n lades ett lag på tvären o.s.v.
Så hade man spintstickor att tända med,
men om några av dessa låg i kors, så
/
skulle någon i huset dö under året.
Vi fick alltid många julklappar
men de skulle kastas in i rummet.
Den som kastade in dem skulle inte ge
sig tillkänna, men vi visste ju alltid
vem det var.
Kreaturen skulle alltid ha
lite bättre foder klockan tolv på dagen
julafton, och sedan när folket åt.
Julljuset skulle brinna även
julnatten, om de satt uppe för att se
julljuset dansa.
Vi hade en ljusbåge, som vi
satte på ett bord och satte ljus i. Många
hade kronor av halm, som de hängde
i taket.
Julgran har förekommit här-
omkring, så länge jag kan minnas,
och den var förr som nu.
Till julafton skulle de
/
lysa sig med stora bloss. Somliga
hade bara tjärstickor. När vi kom
från julottan, ville alltid far, att vi
genast skulle gå fram till bordet och
ta oss något att äta.
Till middag juldagen hade
vi alltid kokta svinfötter, och när vi
åt skulle vi räkna benen. Till kvälls-
mat hade vi kål.
På juldagen skulle man
vara stilla och ingenstans gå, men
sent på kvällen gick de omkring och
gjorde ofog, och det kallades att gå och
mocka. Ibland plockade de så mycket
för dörren, så man kom inte ut.
Annandag jul red pojkarna
Staffan. De red omkring ifrån ställe till
ställe och sjöng:
Staffan var en stallerdräng,
stallerdräng, stallerdräng.
/
Han vattnade sina fålar fem,
I rad, i rad.
Gossar, låt oss lustiga vara,
En gång jul om året bara.
De två de voro vita, vita, vita.
De voro sig så lika.
I rad, i rad
Gossar låt oss lustiga vara
En gång jul om året bara.
Den tredje den var apelgrå,
Den Staffan själv skulle rida på
i rad, i rad.
Gossar, låt oss lustiga vara
En gång jul om året bara.
De två de voro röda
De tjänade väl sin föda
i rad, i rad.
/
Gossar låt oss lustiga vara
En gång jul om året bara.
Efter varje vers (strof) var en liten
trall.
Annandagen började julkalasen
och det var så roligt förr, för de gamle
var alltid med och lekte, och de hade
så många roliga lekar (se lekar!).
Om kolen svartnade hastigt i jul-
brasan, så skulle någon i huset dö.
