Jag hade en morbror, han var sexton år äldre än min mor. De fick styv- mor, hon dog, och sen skrömta hon så förfärligt. Min mor låg en gång och hörde hur dä plocka i skåpet med silver och glas. Morbror tog en stövel och slängde mot skåpet, men den börja åka fram och tillbaka över golvet. Han kasta den andre stöveln och sen sina trätofflor, och det blev likadant med dem. "Nu / sliter ho väl ut skorna för mäj," sa' morbror. Då åkte dörra upp med en väldig fart och slog igen sen. Hennes man fick aldrig fred för henne, hon följde honom överallt. Men så gick han till prästen och de var till körrgår'n (kyrkogården), och sen vart han å med henne. Det var en flicka som drunkna' i Granviken, sen hörde de där hon bodde att dä kom ett frun- timmer in, och det isa kring kjolarna. "Var ha du vare som ä så isig," sa' de. "Jo, ja ligger i sjön," å / så tala hon om på vil- ket ställe hon låg. Jag hade en dräng som skulle ut och exercera dagen efter mid- sommar, det var år 1890. Han gick bort midsom- marafton men kom inte igen. "Fredrik har nog drunknat," sa folk. Vi fann ekan efter honom och dragga' i sjön. Måndag efter midsommar kom en gammal gubbe och sa: "Ni får 'en inte, han ha vare hos mäj i natt, å dä blir ja som får 'en." Så sa han till oss varenda dag när vi höll på å dragga. Å efter sex dar kom e / flicke därifrån gubbens hem å sa: "Nu ha vi hitta honom." De hade varit ute å tagit kräftor, å då hade de hittat honom. Dä va en masmäs- tare här ve Kväggeshyttan som drunkna i Vilången. Han kom två gånger till en som låg i skogen å kola. Första gången visste inte kolarn att han var död, han sa: "Kommer du gånes?" "Ja, ja ä inte mer i detta livet," sa' den döde. Hustrun sörjde och grät så förskräckligt. Då kom den döde en gång till till kolarn och sa: "Du ska säja till mi gumma att / ho inte sörjer så förfärligt, ja får ingen fred." Kolarn tala om det sen många gånger, han dog, 90 år gam- mal, för några år se'n. Här vid Kväggen är en bro som går över en bäck, där skulle en piga ha mördat sitt barn. De hörde sen hur det grät där, 1. och vid en grind i närheten flög det stora hudar i luften. Men när hon blev upptäckt så blev det bra. Det var en vid Ökna (Bjurtjärn) som gjorde likkistor, och han hörde alltid i för- väg när någon skulle beställa. 1. Enligt en annan berättare skulle de se ett par små barn som stod och grät. / Antingen ropa' det eller också slog det i spik. "Ja nu får ja göre e kiste igen," sa' han då. Fredagsbarn skulle dö tidigt.
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
