Transkriberad uppteckning

En bonde på Starrkärr skjutsade Ola i Rappenskår. På vägen körde Kalle Ros (tattare) om dem. Strax gick kraften från Starrkärrbonden häst, och han blev stående på vägen. "Här har du en bit bröd", sa ' Ola till bonden, "gå av och låt hästen äta upp den, men laga att du kommer kvickt upp i kärran igen. Så snart hästen fått i sig brödet, satte han av med god fart. När de så kom fram till Vabacka bro, så stod Rosen där, och hans häst var död. "Du skulle inte tatt min häst så hårt", sa' Rosen. Se, Ola hade modstulet honom för hårt. En rallare från Småland hade varit uppe i Lappland, och där hade han fått sej en fästmö - men han gav sig därifrån och bedrog henne. Så träffa- de han några år senare en finne, och då kom de till att tala om Lappland och om den här tösen. Då tyckte smålänningen att det skulle vara roligt att få se henne en gång till. "Det kan du få strax," sa' finnen, "men då är det bäst att du laddar bössan och tar den i händerna". Sedan öste finnen upp vatten i en spann och visade i vattnet kojan, där flickan bodde. Men de fick se att flickans far kom ut genom dörren. "Skjut nu," sa' finnen, "annars skjuter han dej!" Smålänningen sköt, och sedan fick de veta, att gubben hade dött av skottet. / Tattarna kom in i Sverige på Karl XII:s tid. De hörde till Mazeppas krigs- folk. En tattare var hos Andreassons här i byn och skulle skära ett hingst- föl. Men han var full och skar fel. Bloden rann av hästen. "Klockan är strax tolv," sa' tattar'n, "och då stannar bloden." De stod och såg, och precis som klockan var tolv, slutade bloden att rinna. Jungslätten i Stora Lundby satte en träpinne i gödselstan, när han ville ha en råbock till sej. Det var en herre från Kilanda herrgård där och ville ha en stek. "Ja, herrn får vänta en stund," sa' Jungslätten. Han gick och kände på pinnen ett par gånger, om han var varm. "Han är strax här nu," sa' han. Strax kom råbocken, alldeles vit av lödder, för han hade sprungit från Hunne- berg. Gamle Sverker i Kilanda var förfärligt stark. En gång när hans häst inte orkade dra' lasset, spände han ifrån och tog skaklarna själv och drog lasset hem. En annan gång bar han en tunna bönor från Älvängen hem. (3/4 mil). Han åt så väldigt, så fastän alla åtta pojkarna skalade potater åt honom, så förmådde de knappt skala så många som han åt. När älste sonen hade bröllop, sa' förstyret: "Jo, nu tänker ja' vi alla ä glada å mätta, så nu kan vi kanske sjunga en vers"! Ä I allaredan mätta," sa' Sverker," ja ä inte mer än halvmätt." Sedan tog han en sked i var hand och åt ur ett fat risgröt - det var två eller tre kannor. Han åt en halv kalv i målet ibland.